En av mina vänner tyckte att jag skulle titta på Ernst Blochs författarskap. I en bokbutik ramlar jag plötsligt över en av hans böcker, Traces, och jag börjar läsa den. Jag visste ingenting om Bloch, som jag länge förväxlat med en rysk poet, förutom det som min vän pratade om en mycket sen kväll. Jag blir omedelbart fascinerad. Traces är en bok som inte låter sig genrebestämmas. Genrer är sällan viktiga. Om något är filosofi eller inte är på samma sätt rätt så likgiltigt. Man kan kalla boken filosofi, eller personliga reflektioner, eller fiktion. Det spelar ingen roll. Blochs text är svår på ett sätt som förbryllar och drabbar mig. Boken är inte svår på de flesta sätt som man tänker sig att böcker är svåra: att något är vagt, abstrakt, knaggligt uttryckt. Blochs formuleringar är svårtillgängliga, kanske för att det han håller på med i boken är att hela tiden gestalta något. Bloch gestaltar tankar genom berättelser. Men berättelserna har ingen klar poäng. Det rör sig snarare om ett slags associativt funderande, prövande. Tematiken som berörs handlar i olika bemärkelser om hur man överhuvudtaget ska förstå vad det innebär att leva i nuet, som på olika sätt sträcker sig in i det framtida och griper tillbaka på det förflutna. Han skriver om illusion och desillusion. Framför allt är det förändring som de här texterna kretsar kring. Vändningen som på något sätt varit på lur, begreppet öde, en ond föraning. Det här är spännande saker - läs Bloch. Om inte annat: hans text är fantastiskt vacker att läsa. Blochs tänkande påminner på olika sätt om det man senare skulle göra i den kritiska teorin. Bloch är marxist, men knappast det man vanligen menar med marxister som historieoptimister. Bloch tar sin optimism på allvar på ett helt annat sätt en någon mekanistisk historieteori gör. I den här boken ger han sig i kast med hur förändring kan bestå i något som ter sig irrelevant, nonsensartat, litet. Bloch har en fantastisk blick för vardagen. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med (kanske borde jag läsa längre i boken innan jag lägger ut texten) men det är klart att en filosof som Kierkegaard anmäler sig. Och de franska vardagsfilosoferna.
Bloch var intellektuellt aktiv under en lång period (han dog på sjuttiotalet), men Traces publicerades på tyska redan 1930. Hans kändaste bok är nog Principle of hope. Jag ber att få återkomma till den här för mig nya bekantskapen.
(Många dammiga tyska gubbs och gums kommer troligen att vara på tapeten den här hösten.)
3 comments:
Bloch hör till dem som jag blir lite besviken på när jag läser. Jag har fått för mig att det ska vara helt fantastiskt, och så är det bara bra. Så det säger mer om mig än om Bloch. Fast just Traces har jag inte läst, bara Prinzip der Hoffnung och Atheismus im Christentum.
Många dammiga tyskar! Jag kan knappt vänta!
Vi får se vad jag egentligen tycker om Bloch. Hittills gillar jag det; kanske mest för den ton som genast slås an. Jag hade alltså inga förväntningar alls när jag började förutom vad G /vem annars/ berättat.
Vi får se med de dammiga tyskarna. Jag måste klara mig igenom alla helt icke-dammiga säkerhetskontroller först, bevisa min identitet på 1435675 sätt för att överhuvudtaget få tag i några böcker på universitetet.
Kan bara instämma i dammiga tyskkören!
Post a Comment