Förolämpa inte min intelligens, brukar man säga, men det svenska pseudoallvaret är värre än så. Det förolämpar alla nivåer inom människan: intellekt, känsloliv, fantasi, humor, plus några till, som vi ännu inte har namn för. Du känner att allt detta grånar och dör inom dig varje gång pseudoallvarets upphovsmän tar dig i nacken och böjer dig ner till sin egen nivå.
Citatet kommer från Håkan Lindgrens utmärkta blogg The Loser. Det är så himla bra sagt. Lindgren har skrivit en arg krönika om otyget han benämner pseudoallvaret. Som jag förstår det är Pseudoallvaret baktung undertext som inte avslöjar något eller visar något utan det rör sig om en billig effekt, att få något att se Existentiellt ut. Detta gör man genom att bygga Stämning, bygga Avgrundsdjup, dallrande blickar. Jag känner mig träffad av detta för jag har en tendens att ibland falla för verk som kanske just har den här karaktären av att slipa stämningar. Det är så klart inget fel på stämingar egentligen, om dessa artikuleras, om de ges en specifik form. Det Lindgren pekar på är ett slags slö tilltro till att med ett fåtal gester fånga det Existentiella, det där som man knappt kan prata om och som man därför bara kan tassa runt. Det blir helt enkelt så helvetes allvarligt, så helvetes pretentiöst i ett försök att fånga de riktigt stora känslorna. Om en tystnad ska fungera t.ex i en film måste det vara en särskild form av tystnad, inte den av bergmanälskande glin i trettio- eller femtioårsåldern omhuldade arketypen Tystnad, helst illustrerat av djupfokus bild eller i litteraturen korta kryptiska meningar som skapar en cinematisk känsla. Den typen av litteratur eller film som kritiseras här använder sig av det outsagda som en tillflyktsort. Man behöver inte anstränga sig. Med andra ord: det kan bli en form av trist ideologi, som i slutändan ger upphov till verk präglade av vaghet och en simmig blick på "vardagen" (så att man får en känsla av "dovt obehag" --- fantastiskt träffande uttryck för att fånga det här fenomenet). Något Lindgren verkar hävda är att den här inställningen döljer en form av cynism. "Man är ju inte mer än människa" är inte bara något som hopplösa karaktärer kläcker ur sig, utan det fångar en uppgivenhet inför att beskriva, att gestalta. För vad finns det att säga, egentligen? Man är ju bara människa och vardagen lunkar på. Pseudoallvaret stannar ofta i en känsla av otillräcklighet, famlandet görs till estetiskt program. Tänk filmen Flickan, eller just Sånger från andra våningen, eller, för all del - Antichrist (fast kanske von Trier har något slags humor trots allt som gör att han inte kan sorteras hit). Kanske: Man tänker sig, på sina ställen (de ställen som verkligen går in för att fånga Det Medelklassigas Trånga Bur), fastän det också fanns väldigt många scener i den filmen som inte var pseudoallvar överhuvudtaget.
No comments:
Post a Comment