Henry Theel

Solen har just gått ner. Luften är rå. Vi går långpromenad till andra ändan av stan. Där finns en bar. I baren sitter lokalbor. Vi ser en av dem snubbla ut genom dörren. Han säger att han är humanist. Han säger att han är berusad. På finska låter det här mycket lika. Humanisten har glömt sina läsglasögon hemma. Det har vi överseende med. Han dricker din öl. Humanisten vill spela jukebox men han har glömt läsglasögonen hemma. Det är BROTHERS IN ARMS han vill höra. Bara den. Sen kan vi spela vad fan ni vill. Spela vad ni vill. Vi spelar Henry Theel: Liljankukka. Humanisten sitter livlös vid sin pokerapparat. Henry Theel sjunger om olycklig kärlek. Humanisten får aldrig höra om sina soldatgossar. Han vädjar: spela Beatles, spela Beatles. Dom är så bra. Vi går hans önskan till mötes och spelar Happiness is a warm gun. Sen tar Henry Theel över.

Kanske Henrys bästa? Liljankukka. I slutet av detta mästerverk: oboe! Det är så fint. Tyvärr finns den inte på youtube. Det gör denna:

Gaita

Trots att det är tio år sedan jag introducerades till Raimond Gaitas filosofi läser jag hans självbiografiska bok, Romulus, My Father, först nu. Det är en fin bok. Som filosof kan Gaita ibland vara väl pompös. Det finns andra problem också. Det här syns inte så ofta i den här boken. Jag gillar Gaitas stil. Han skriver enkelt. Hans sätt att beskriva människor och djur innehåller i allmänhet en vakenhet för detaljer och tonlägen. Underligt nog har jag sett filmen som gjordes på basen av Gaitas bok. Att boken är tusen gånger intressantare förvånar mig inte. För många år sedan var Gaita på vår institution och pratade om Romulusboken. Det var på gamla stället. Av någon anledning var jag mycket trött. Jag satt i en obekväm trästol och försökte låta bli att somna. Jag minns nästan ingenting av vad Gaita sa. Synd. På sätt och vis är Romulus, My Father ingen typisk filosofbiografi. Gaita talar ibland om sitt tidiga intresse för läsning. Men hans sätt att beskriva hur filosofiska frågor väcktes för honom är sympatiskt. Det handlar inte om idiotiskt världsfrånvända (och självgoda) frågor typ "finns det här bordet - egentligen"; det han beskriver, utan att ens nämna ordet filosofi, handlar om förståelsen av svåra mänskliga relationer.

EDIT: Efter att ha kommit lite längre fram i boken inser jag att det där om att den här boken skulle sakna pompösa tendenser inte riktigt stämmer. Men alltnog är det en spännande bok som har många filosofiskt intressanta infallsvinklar, bl.a. stycket mot slutet av boken där Gaita diskuterar kring hur hans far saknade begrepp om självbedrägeri trots att han var mycket mån om att leva ett sant liv. Om man är intresserad av frågor om att "sakna ett begrepp" kommer det här stället verkligen att ställa frågan på sin spets. Och Gaita själv är inte alls klar. När man läser honom är det som om han skulle säga att det finns ett entydigt sätt att säga "min far saknar begrepp om självbedrägeri". Å ena sidan implicerar det inte att han inte kunde säga att hans far bedrog sig om saker i sitt liv, men samtidigt tycker Gaita att "I realized that my father did not [possess a concept of self-deception]" verkar vara en slutgiltig beskrivning. Men sedan upptäcker man att det han egentligen skriver är att han i diskussioner med sin far ger upp sina försök att få sin far att få syn på vissa saker. Att säga att självbedrägeri är ett viktigt begrepp "i en viss kultur" gör saken bara mer förvirrad.

.... spelar gamla favoriter VII

Jag är förbannad. Ligga i sängen och skruva på sig som en mask. puke / faint. Ett kulturellt skämt; "är du lite grinig va, har du mens eller?" Oooo, gross! ja DET HAR JAG var är MITT MORFIN?! Att det här är "naturliga smärtor": Om jag super skallen av mig får jag skylla mig själv dagen efter / att mina ögon inte fungerar som dom ska är ett handikapp. Men det här är alltså "som det måste vara", en liten kvinnokrämpa, skäm bort dig själv genom att köpa dyra plastslimsor från butiken. Blått låtsasblod; perky chicks som gymnastiserar i reklamer; honey, you don't notice a thing, you can do whatever you waaaant. Du vill kanske ha barn, i framtiden, man vet aldrig. Är jag Elvis, är jag en utomjording från planeten XmR55535fcko? Nä, då så. Lyfta röven &, shit, plagget firar förstamajtåg. Pinsamt. Fuck you. VAR ÄR MITT MORFIN mister STATEN?

Lacan

Att Lacan är tråkig? Nejdå. Jobbig: ja. Intressant: ja. Och rolig. Lacan beskriver (i sin tidiga essä om psykoanalys och språk, i Écrits) varför hans korta analyssessioner med klienter hade ett gott utfall och likaså i andra fall där han tycks ha dragit ut på sessionerna för att få fram ett visst perspektiv på sambandet mellan tal, sessionen, och tid*:

I would not have so much to say about it if I had not been convinced that, in experimenting with what have been called my short sessions, at a stage in my experience that is now concluded, I was able to bring to light in a certain male subject phantasies of anal pregnancy, as well as the dream of its resolution by Caesarean section, in a delaying of the end of the session where I would otherwise have had to go on listening to his speculations on the art of Dostoevsky.

*Lacan är intresserad av analysen som ett slags arbete; hur är detta arbete möjligt och vilka hinder finns i processen?

marx II

En blogg som ser rätt intressant ut: Marxist-Humanist Dialectics; innehåller texter från olika ställen som behandlar Hegel/Marx/Marcuse/marxism/filosofi.

... spelar gamla favoriter VI

I Glasgow regnar det jämt. Glasgow är inte vackert / Glasgow är fint. Därifrån kommer The Blue Nile. Det hörs. Samtidigt: på åttiotalet skapade The Blue Nile soundtrack till imaginära filmnoirrullar.  Deras skivor låter amerikanska. Fattar man inte händelselösa silver/blå/neondränkta thrillerfilmer från 1985 med lite subtilt cheese i replikväxlingarna ska man hålla sig borta från The Blue Nile (your problem). Du hör den här musiken och får lust att gå runt i anonyma betonghelveten; dricka dåligt kaffe på ett busstationscafé mitt i natten; spionera på folk; åka nattåg. The Blue Nile har aldrig fått den credd de förtjänar. När all annan musik börjar smaka skit lägger jag på Hats eller A walk across the rooftops. "Automobile noise / Out in the traffic / black cars and blue cars go by / backwards and forward / The names and places I know / Alright I cross the same old ground, yeah."
Jag går till jobbet tidigt. Snoreville ---> snore city. En maskin råmar. Går förbi ett par byggubbar. Dom luktar rök. Ingen sitter utanför caféet vid jobbet. Det börjar regna alldeles just.

.... spelar gamla favoriter V

Avhandlingen igen. En röst från pappret: halmgubbe kan du vara själv, halmgubbe. Att ha nåt att säga.

// 4:11 - historiens bästa poplåt. I'm on your side / and we're always right / it's a circuit / it gets worse yet

... spelar gamla favoriter IV

2004, för mycket länge sedan, kanske 2003, när små dinosaurier åts upp av stora dinosaurier, kanske 2002, lyssnade jag osunt mycket på American analog set, en drönpoporkester som naturligtvis härstammar från Austin, Texas. En gång träffade jag en kille på ett tåg som kom därifrån. Han nämnde sin hemort i varje mening. Han pratade om sin matförgiftning som han fått av en styckad gris på ett grillparty och hur bra den där Bolano är. Jag lade i snarkväxeln; glodde på stäpp & öken-ingenting. American analog set gjorde ett par tre fina skivor. Sedan gjorde de några dåliga. Som bäst är det drömskt & dovt & monotont & en typ mumlar hemlighetsfull lyrik. Fortfarande skulle jag säga att American analog set gjorde sin egen grej. Man kan se kopplingar till tidigare saker och senare; men det är något som bara de har.

Liedman

Sven-Eric Liedman är en cool farbror. Inte minst har han skrivit fint och tillgängligt om Marx. En föredömligt no bullshit analys av dagens svenska politik publicerades i dagens DN. Det som Liedman framför allt fokuserar på är olika föreställningar om vad det innebär att vara en politisk varelse. Vilka olika föreställningar om begreppet "medborgare" finns det? Är medborgaren en passiv konsument eller en aktiv varelse som förväntas delta i politiskt liv i olika former? Hur beskrivs politik och politiskt ansvar? På ett tydligt sätt gestaltar Liedman olika slitningar inom partier och olika frågor som finns på agendan men som tigs ihjäl i debatter.

Och så verklighetens folk, det märkesskyddade:

Nästa steg blir väl att märkesskydda själva verkligheten.

Right on. Liedman beskriver moderaternas anspråk att vara ett statsbärande parti, och därmed, stå över alla särintressen. Liedman drämmer till med en idéhistorisk erinran. Som sagt: no bullshit:

Ja, mer än så: man säger sig också stå över alla särintressen och helt enkelt vara det statsbärande partiet. Även sympatisörer kan känna obehag inför denna storvulenhet och få associationer till Nazityskland eller Sovjetunionen. Men moderaterna bygger i själva verket vidare på en svensk tradition som går tillbaka till 1800-talets statsfilosof Christopher Jacob Boström. Boström menade att särintressena inte skulle få påverka statens verksamhet.

Enligt Boström var det ämbetsmännen som förmådde höja blicken och se vad som var bäst för landet i dess helhet. Enligt Reinfeldt är det han själv, Anders Borg och några till som har den förmågan.

Men därmed vill han avskaffa själva politiken sådan den har utvecklats under det senaste århundradet med partier som både har sina idéer och ideal och sin huvudsakliga förankring i vissa skikt i samhället. Resultatet blir en blank och tom yta som döljer de verkliga sär­intressen som Reinfeldt representerar.

 Det är just den här typen av analyser som behövs.

film

en förbannat fin film som inte släpper greppet om mig: Jeanne Dielman, 23, Quai du Commerce, 1080 Bruxelles. Se den eller dö.

marx - the movie?

dig this: en liten (stor) film om Marx (Eisenstein/Joyce/Das Kapital):

He [Alexander Kluge] is not filming "Das Kapital" but researching how one might find images to make Marx's book filmable. The quest is the way is the destination. The model for his underlying structure is Joyce's "Ulysses" where the entire history of the world is packed into a day in the life of his hero, Bloom. In Kluge's hands this becomes a collage of documentary, essayistic and fictional scenes, interviews and still photos, archive images of smoking factory chimneys, time-lapse footage of pounding machines and mountains of products, diary entries and blackboards scribbled with quotes referencing constructivism and concrete poetry.

... spelar nya favoriter II

Soulstompa / murder ballad / censorfingrarna

... spelar gamla favoriter III

regnet pissar ner / jag gömmer böcker om ekonomi under jackan / att minnas & glömma

hade glömt

Kohn compares two situations; one case (li) in which i loves j not too much, with the other case (l'i) where i loves relatively more her partner (then l'i > li). The two cases are represented in a graph with two lines with positive slopes (the slope of l'i is steeper than that of li). Because of their different slopes, the lines intersect: on the left l'i is above li, on the right below (see Figure 1).

Nej, jag läser inte samhällskritisk poesi på jobbet igen. Det här är ur en recension från ett nytt nummer av en tidskrift som handlar om ekonomi och filosofi.

Chris Herbert - Mezzotint (2006)

Lägg örat mot högtalaren. Hör du nåt? Första gången hör jag inte ett skit. Skruva upp. Chris Herbert gör ett slags viskningsnoise. Det är vackert som fan. Det frasar, poppar, viner. Ljudmattor vävs någonstans, nästan hörbart. Det är frestande att tala om hav och rosslande maskiner och sånt. Ibland ilar en knappt skönjbar melodi förbi ("Elisa"). Ibland är det mera abstrakt ("Stab city"). Skivans näst sista spår heter "Let's get boring!" men istället för att vara långtråkig blir Chris Herbert än mer fokuserad, nu med en vall av ljud som kapslar in din uppmärksamhet och skjutsar dig till ett ställe där du vill vara / inte vill vara. Kranky har ett brett sortiment, men, för det allra mesta : visst kan de sitt.

Tractatus

(: hur länge har jag inte väntat på en förevändning att foga in den rubriken?)
Tibor Szemző är ett för mig obekant namn. Han är, visar det sig, en ungersk kompositör. Jag läser om honom på en sida som skriver om kontemporär populär- och halvavantgardemusik. Szemzős Tractatus, som tydligen skapats för en dokumentär om boken ifråga, är en halvtimmeslång suggestiv inspelning. Hummande från Szemző, några drönande toner och några som skapar ett ultralångsamt "beat". Lite brus och oväsen (för visst hör det väl dit??). Fragment från Wittgenstein på olika språk. Det här kunde ju bli rena tramset. Men det tycker jag inte att det blir, men visserligen är det här är ju lite annorlunda än när Matmos fogar in Wittgenstein i sin prutt-electro. Liveinspelningen nedan är lite annorlunda, men kolla ändå:

en rättfram man

Jag läser 10-tal, # 32. En mängd intressanta artiklar ingår. Där finns också en helsnurrig text av Stig Larsson (nej, inte Stieeeg) om varför folk är förbannade på honom och varför folk inte har orsak att vara det. Larsson skriver bra. Larsson har kanske inte gjort allt dumt han har anklagats för - åkej. Men: Larsson kommer med odödliga påståenden som att det är värre att bli förolämpad av en fysiskt tilldragande kvinna än av en ful, och, om värvet som filmregissör:

"En så auktoritär roll har något manligt över sig. Att påstå annat är hyckleri. Och jag tror att det på något obestämt sätt därför kan ta emot för kvinnor att gå in i den."

En stund senare säger Larsson att många feminister tycker om honom för att han är rättfram. Det är ju bra att Larsson är på det klara med vad som är hyckleri och inte.

Han upplyser också sina läsare om att det är för farligt för en man över femtio att göra närmanden. Sånt för tjejerna sköta - annars blir det så mycket trassel, resonerar Larsson (vars text delvis handlar om anklagelser om att ha våldtagit någon).

Och det som är allra mest farligt för en man är förstås att förlora sin självkänsla.

Det är lustigt, ett slags destruktiv kränkthetsokultur brukar ofta anses vara något som upprätthålls av överkänsliga fruntimmer (som tror sig vara sexuellt trakasserade hela tiden, vilket de, enligt bilden, inte är, för de borde vara tacksamma att någon man intresserar sig för dem).

Det vore på tiden att nån som orkar skulle gräva lite i det manliga ressentimentet. Det är ett ressentiment som ofta yttrar sig genom en man som säger sig vara trött på alla feministtalibaners PK & nu är det dags att kalla saker vid deras riktiga namn & att vara man är faktiskt jobbigt det också när man måste tassa omkring, ständigt på sin vakt för att nån inte ska kalla en sexist.

modebloggen

Man borde klippa sig för att förbereda sig inför framtida uppgifter:

eller den lite lättare varianten:

kanske skaffa nya glasögon också.

läsa jönson arbetschema jönson

Jag sitter i lyxsoffan på lyxjobbet och lyssnar på lyxljud från surrande datorer. Jag läser Johan Jönsons 795-sidiga monsterpoesibok, efter arbetsschema.

Jag tänker på många saker tex.

att jag börjar förstå varför jag är rädd för Sthlm mer än nåt annat och att det enda tillståndet jag klarar av att vara där i är - pissfull, i taxi.

att jönsons användning av teoretiska termer är intressant, lite, och irriterande. jag vill ge jönson på käften. hans användning av teoretiska termer är lite intressant.

jag har ett jobb / nu / det är svårt att ge en beskrivning av vad jobbet handlar om utan att flina generat ironiskt, varför är det så

att det är Ulf Lundellvarning på män i någon ålder som skriver tjocka feta tjocka böcker många böcker om sig och sin ångest

Ulf Lundell / rödvin tycker inte om rödvin fy fan

nu är det arbetstid jag sitter i soffa och läser jönson nu är det lunch - snart - och jag kommer att sitta i en sal där det slamrar outhärdligt och någon kommer att ropa en filosofisk poäng , kanske om moral och vad vi kan säga och hur vi lever våra liv

att Hertzberg recenserade Jönson fint i SvD och sa att jönsons användning av teorispråk mest skapar stämning. jag håller med, tror jag.

kanske sku
nä.

... spelar gamla favoriter II

Det har varit en konstig dag och en ännu konstigare vecka.

I AM WAITING YOUR URGENT REPLY

Ett samhällsfenomen som inte upphör att fascinera mig är olika typer av spam. Vad är det för intressant med det, kan man fråga sig. Är inte spam bara desperata sätt för någon att försöka tjäna pengar och/eller annars bara destruktiva former av att jävlas med den elektroniska världen?

Jo, men spam har också givit upphov till ett eget språk, antispråk och anti-kommunikation. [Lägger in bullshit-växeln:] Spammen är till synes "personlig". Den riktar sig, till synes, i förtrolig ton, till dig, kära läsare, som säkert är en man som tycker om vackra kvinnor, eller åtminstone kan du uppskatta en liten oskyldig affärsöverenskommelse. Men i spamvärlden finns det varken ett du eller ett jag.

Det är i synnerhet ett inlägg här på bloggen som samlar spamkommentarer. Ironiskt nog är det ett inlägg om Hannah Arendt. Hannah Arendt skulle nog säga något bistert om det sociala. Kommentarerna har ofta den här formen: "Hi Guys! :) Love your blog. Did you know that Pirouwoir DOES work?? You may be interested in going here: htttp://thisemptyspam/worldofnothingness. HUGS xx"

Det som är kusligt i spam är det automatiserade, mekaniska, malande, till synes ändlösa frammatandet av livlös, ihåligt förvrängd text. Spammen riktar sig till ingen särskild och kommer från - ingen särskild. Det är en spöklik röst som studsar omkring, ekar, går rundgång. På ett ställe hittar jag ett slags "blogg" som kört andra bloggtexter (som denna) genom något slags språkfilter. Resultatet är ett slags avhuggen, sällsam poesi där orden rycks ur sina sammanhang, förvandlats till tomma tecken. Spammaren reducerar till synes begripliga saker som transaktioner och reklam till något närmast absurt lösryckt. Kanske är spammaren den största kapitalistkritikern? Spammen förvandlar köpa och sälja och vilja ha och behöva, beautiful girlz och potent Man till en ogenomtränglig rotvälska som cirkulerar, raderas, cirkulerar, raderas.

Vågar man säga: spam är konceptuellt?

Jag har en favoritdystopi. Det är en värld där det är bara spam-språket som finns kvar. Omkringvirvlande hänvisningar till hänvisningar till hänvisningar till hänvisningar. Det är en värld där det enda som finns är "Hello my name Dr Pangloss I'll like to infworm U about my latest news its a product called MI//AR and it work like viagra only this time muc h better promise man like yoU need to satisfy beautiful woman call me at 35767643566 // buy NOW or call at 3674675433566 OR visit my page at "

Men annars är det tyst.

... spelar nya favoriter I

... spelar gamla favoriter I

tweedgarderoben

Det finns en sak som jag uppskattat i min filosofiska utbildning. Det är en strikt nolltolerans för det dunkla.

Ju fler svårtillgängliga texter på kontinentalfilosofiska jag läser, desto mera tacksam har jag kommit att bli för att dem jag lärt mig filosofi av varit totalt obenägna att romantisera det svåra. Jag tycker att jag lärt mig massor av att läsa Hegel/Heidegger/Adorno/Butler osv. Men jag är fan i mig inte övertygad om att vindlande satsbyggnad och svårtillgängliga metaforer från obskyra vetenskaper är det enda sättet att bekämpa ett totalitärt/dikotomicrazigt/metafysiskt/essentialistiskt/naturalistiskt (bla, bla, bla) tänkande. Visst, det finns inte ett enda sätt att skriva filosofiskt klara texter. Men samtidigt är en av de saker som gör mig mest frustrerad när jag läser kontinentalfilosofiska texter att författaren ofta är så SATANS OVILLIG att redogöra exakt för DET PROBLEM som upptar henom och EXAKT PÅ VILKET SÄTT det är ett problem man måste deala med. Vad är det för slags PROJEKT du håller på med? Så här är det: om det inte finns ett vettigt svar på den frågan, tar jag mig friheten att betrakta dina filosofiska skriverier som totalt ovidkommande. (Så; nej, jag är inte klar på varför du insisterar på att se "aggression" som ett akut problemfält som behöver redas ut för att vi alls ska förstå oss på hur det mänskliga subjektet utvecklas. Förklara, tack.)

Det är viktigt att komma ihåg att en specifik filosofisk fråga kommer att påverka textens angreppssätt. Nietzsche sysslar inte med samma frågor som Frege, liksom.
Men att inte bemöda sig om att bli förstådd ser jag faktiskt som en form av filosofisk slapphet, ett slags ointresse för allvarlig filosofi. Att en text är svår gör den inte filosofiskt intressant. En text kan vara hur tekniskt avancerad / språkligt blomstrande / rik på metaforer, glidningar, ellipser (...) som helst och vara totalt jädrans meningslös i filosofiskt avseende.

Mindre kvasimatematisk, kvasibiologisk, kvasigeografisk bullshit i filosofiska texter, om jag får be.

Med andra ord: det som är mest trist med den kontinentala filosofitraditionen är det romantiska skimmer som omger "det svårtillgängliga". Jag gillar texter som utmanar mig, men jag blir sur när jag märker att en skribent testar mitt tålamod. (Tweedluktande analytisk filosofi har sina egna modenycker, sina egna hang-ups och sina egna romantiseringar, men det är en annan historia.) Att märka att en filosofisk text är svår kan i många fall vara givande och inspirerande. Jag märker att shit, här finns det grejor som jag måste reda ut. Däremot finns det också texter som jag läser en snutt av och sedan frågar jag: really, är det värt att lägga ner möda på att trassla sig ut ur den här härvan?

Kanske: i vissa texter finns det inga spår av att författaren försöker förstå något eller inte förstår något eller ger upp med att förstå något eller misslyckas med att förstå något eller prövar sig fram.

Nu ska jag och Sir Mc... och Mrs R-M-P fara till vårt provinsgods och skjuta några rävar.