När inget annat hjälper mot avhandlingsneurosen/neuroserna i gruvliga tider av stipendieansökningar och streck på CV:n; bakelserna är uppätna, kaffet är uppdrucket, Journey är lyssnad på, jag har vankat som en pingvin fram och tillbaka i korridoren, världen har dränerats på Snickers, ulliga djur på YouTube har blivit åskådade, kollegorna har störts - då är det bara en sak som fungerar. Och det är att traska till sociologibibban och låna de tjockaste böckerna under S9. De heter saker som Work and Society, The structure of the labor market och End of work. Jag läser dem aldrig. De ruvar på mina hyllor. De är amuletter. De står som garanter för Wissenschaft (som jag inte håller på med) och wie es ist (jag vet int). Det fungerar varje gång.