Aase Berg - Mörk materia

Under de senaste fem åren har jag varit jävligt trött på poesi. Kanske har jag läst sju diktsamlingar, eller åtta, under de här åren. Av dem har jag gillat två. Nu läser jag Aase Bergs Mörk materia. Den är überdramatisk, mångordig och på ett sällsamt sätt nästan rolig. Borde jag tycka så? Berg håller inte tillbaka. Hon staplar äckel-transformationer invid landskapsförskjutningar, kvasivetenskapligt babbel invid hisnande sci-fimörker. Kroppar som aldrig slår sig till ro, en förruttnelsens suck, en kväljande vacker beskrivning av kärlek. Att Bergs gotik hela tiden befinner sig på det löjligas gräns är just vad som tilltalar mig. Mörk materia, en gravt civilisationsomvältrande bok, blir aldrig depressiv: det är lite märkligt, men det finns något upplivande i den här nerkletade dystopin.