Man kan knappast förneka, att ett allmänt större allvar ter sig som en för 1800-talet typisk företeelse. [...] Man kan knappast nämna ett mera påfallande symptom på lekelementets bortfall än fantasiens försvinnande ur den manliga klädedräkten. Den stora revolutionen åstadkommer här en förändring av så genomgripande slag som man sällan kan iaktta i kulturhistorien. Långbyxan, som tidigare i många länder brukats som en dräkt för bönder, fiskare och matroser - därför finner man den hos figurer ur commedia dell'arte - blir plötsligt manligt mod, tillika med den dystra oordnade frisyr, som uttrycker revolutionens patos. Det är från och med nu slut med den yttre manifestationen av spelad förnämhet... [...] Manskostymen blir i allt större utsträckning färglös och formlös och underkastas allt färre förändringar.Frågan är alltså: vad är det för skitsamhälle vi lever i, där en man inte förstår att bära en förnäm galakostym, där modet förfallit till "grova vävnader av skotskt ursprung"? "Man bör inte underskatta denna nivellerings- och stelnadsprocess i manskostymen som kulturhistorisk företeelse. Hela den andliga och samhälleliga omsvängningen sedan den franska revolutionen får där sitt uttryck."
(ur Johan Huizinga: Den lekande människan - en skribent som är lika kär i tankestrecket som jag själv.)
No comments:
Post a Comment