Mike Hadreas' musik är sorglig och otäck. Det är helt omöjligt att värja sig för den här skivan. Jag kan inte sluta tänka på Julee Cruise och
Twin Peaks vackraste ögonblick. Med det här vill jag inte säga att Hadreas' skulle sakna fantasi eller egna idéer. Han gör något eget, även om det är rätt lätt att se den tradition hans musik bygger på (Antony & the Johnsons / Xiu Xiu / Sufjan Stevens). Produktionen av skivan gör verkligen jobbet: grovkornig, lite skrovlig. Kanske är det hans röst som bidrar till det, men jag associerar till David Johnstons allra mest skräpiga, rörande kassettljud. Det som står i centrum på
Learning är Mike Hadreas, hans texter (som ibland är svåra att höra) och pianot. Ibland dundrar en keyboard. Du har hört de flesta melodier förut. Någonstans. Det gör inget. Jag vet ganska många som kommer att hata den här skivan (herrejösses, Perfume ... genius, och sentimentalt så det förslår.). Men det är inte mitt problem.
No comments:
Post a Comment