Virginia Woolf - The Waves

Virginia Woolf är en ruggigt bra författare och så mycket att säga mot det finns det inte. Om man låter bli att mangla Modernismen!ocholyckligkvinnadränkersig! är The Waves en mycket fin bok. Den har strikt taget inga karaktärer. Fem vänner kommer till tals. Boken berättar inte deras "historia". Yttre händelser återges knappt överhuvudtaget, ja, egentligen finns inga "händelser", knappt ens "situationer". Woolf beskriver perspektiv stadda i förändring, perspektiv som rör på sig genom kontraster, genom att förhålla sig till sig själva, genom att förhålla sig till andras förhållningssätt. Men poängen är, tycker jag, inte att The Waves är "psykologiskt trovärdig". Hon beskriver något som är existentiellt robust samtidigt som det är underligt undflyende: förgänglighet. På ett mycket fint, poetiskt sätt beskriver hon hur de fem perspektiven flätas in i varandra och hur de blir främmande för varandra. Bokens märkligt frånvarande centrum är Percival. Vi får inte vet mycket om vem denna Percival är. Han är någon som beundras. Han är någon som människor förälskar sig i. Han dör i Indien vid 25 års ålder. De fem perspektiven surrar kring denna Percival som flugor. Men det är inte egentligen Percival som rösterna relaterar till, utan det-som-inte-är-Percival; världen som Percival är frånvarande från. The Waves är en roman om ett liv som på olika sätt aldrig blev till. Men det här handlar inte om konkreta misslyckanden eller besvikelser, utan den fråga som romanen hela tiden turnerar, på sitt eget sätt såklart, är just vad det skulle innebära för de här rösterna att "bli sig själva". Och det som blir klart är att det åtminstone inte handlar om att förverkliga något som redan finns (en idé, ett ideal, en föresats). Svårigheten är annorlunda.

Woolfs sätt att skriva om förändring är klart intressant. Men det allra viktigaste här är hur form och innehåll inte kan särskiljas. Woolf jobbar med fragmentariska intryck, halva metaforer, drönande repetitioner. Det är ett språk som tänjer på sig och som bjuder resolut motstånd mot alla former av psykologisering. Rösterna blir aldrig "personer" med klart utmejslade särdrag. Att rösterna ofta ter sig identiska eller att jag har svårt att skilja dem åt, att en beskrivning går igen med små, små modifikationer, är en viktig dimension av hur bokens tematik behandlas. När hon beskriver hur rösterna förändras handlar det inte om att vissa händelser skulle få vissa följder (sådär klassiskt kvasikausalt). The Waves beskriver hur rösterna hela tiden förhåller sig till att de förändras och att de är "samma", att de är "andra" eller "samma" i relation till något.