I marginalen

Som filosof borde man förhålla sig nyktert filosofiskt till filosofiska texter. Det är inte alltid lätt. En sak får mig att förlora den filosofiska besinningen och det är välformulerade, flinkfingrade, essayistiska texter som handlar om hur vi ska blomstra som moraliska varelser.
Hemma i hyllan finns Nikomachiska etiken. I stort sett har den fått stå där i fred.
Istället funderar jag på varför aristoteliker drar den serietidningsaktiga grottmänniskan ut ur mig. (Ja, den som äter stenar och rötter till lucnh.) Jag läser om det goda livet, höga och låga motivationer, "förfinad sensibilitet" och exempel som handlar om att svika staten (polis) och varför det är dåligt att inte vara modig när man ger sig ut i fält. Jag reser ragg.
Den enda filosofiska respons jag har på det här består av en rad enstaviga ord. Öh. Eh. Äh. Oj. Meh. Bu. Mu. Hu. Fy. Um. Hö. Häh. Hum. Nä. Va.
Jag konstaterar att det finns många enstaviga ord.
I ett gammalt nummer av Glänta var det någon som publicerade sina marginalanteckningar till Virginia Woolf. Jag funderar också på ett konceptuellt konstverk, alternativt mycket fåstavig akademisk avhandling på grottmål.

Sun araw - On patrol (2010)

Det är inte speciellt ofta som jag hör musik som gör något helt, helt eget. Sun araws On patrol är just det, en artist som laborerar med bekanta element (stygg dub, wah-wah effekter, kosmische, psykedelia: Spacemen 3, Suicide, tropiska vibbar, funk, paranoia) och lägger ihop det till något som låter annorlunda. Cameron Stallones, aka Sun Araw, beskriver sin skiva i en intervju:
"An album for heavy-steamin' late nights in the city, inter-dimensional back alleys, ghost cabs, and midnight-sweat locker rooms."Melodier och sånt är inte så relevant här. Vi snackar krautigt värre. Det handlar om att bygga upp något genom repetitiva riff, omkringvandrande orglar och trummor inbäddade i eko, likaså ekobehandlad och förvrängd "sång".
Jag tolkar grannens upprepade bultande i väggen som att Sun araw uppskattas också på andra håll.
Doktorn rekommenderar.

glädjebudskapet

HyvXX elXXmXX XXX mitXX se on? : söka pengar för att söka pengar för att söka pengar - för att söka mera pengar, som man kan ha, för att söka mera pengar.
Och sen kan man
söka
me
ra
  PENGAR!
!

 (åt folk som säger att det är konservativt / romantiserande / utopiskt omöjligt / bakåtsträvande / "så fungerar inte samhället" / "okreativt" / lite autistiskt - att vilja ha ett och samma jobb, en jävla arbetsgivare som betalar lön åt en under hela sitt arbetande liv:

Dra åt helvete.

Ellroy

Jag läser Blood's a Rover, James Ellroy. Enligt författaren, "the greatest novel since the Holy Bible". Det är sant såklart. Ingen skriver som Ellroy. Läs NYROB om Ellroy "Fever Dreams of Your FBI".

The stories are told in a uniform, crazed, modern American vernacular, and with such breakneck speed, hairpin plot turns, compression, and telescoping of events that the reader needs to stop and rest from time to time. The standard noir subject matter of killings, beatings, and acts of revenge is all here, but the incidents are so closely packed and described with such loving attention to the injuries suffered that it’s hard not to feel that some limit of what the reader can bear is being toyed with.

In order to speed the flow of the prose, Ellroy tries almost everything. He’ll save two words by saying that a building is “lake-close” rather than that it stood “close to the lake.” One-sentence paragraphs take over. So do sentence fragments and sentences whose elements are broken up by slash marks. Dashes proliferate. The past perfect tense seems to evaporate and is replaced by the simple past tense to a degree that makes it difficult to figure out when exactly something is happening.

När inget annat hjälper mot avhandlingsneurosen/neuroserna i gruvliga tider av stipendieansökningar och streck på CV:n; bakelserna är uppätna, kaffet är uppdrucket, Journey är lyssnad på, jag har vankat som en pingvin fram och tillbaka i korridoren, världen har dränerats på Snickers, ulliga djur på YouTube har blivit åskådade, kollegorna har störts - då är det bara en sak som fungerar. Och det är att traska till sociologibibban och låna de tjockaste böckerna under S9. De heter saker som Work and Society, The structure of the labor market och End of work. Jag läser dem aldrig. De ruvar på mina hyllor. De är amuletter. De står som garanter för Wissenschaft (som jag inte håller på med) och wie es ist (jag vet int). Det fungerar varje gång.

Virginia Woolf - The Waves

Virginia Woolf är en ruggigt bra författare och så mycket att säga mot det finns det inte. Om man låter bli att mangla Modernismen!ocholyckligkvinnadränkersig! är The Waves en mycket fin bok. Den har strikt taget inga karaktärer. Fem vänner kommer till tals. Boken berättar inte deras "historia". Yttre händelser återges knappt överhuvudtaget, ja, egentligen finns inga "händelser", knappt ens "situationer". Woolf beskriver perspektiv stadda i förändring, perspektiv som rör på sig genom kontraster, genom att förhålla sig till sig själva, genom att förhålla sig till andras förhållningssätt. Men poängen är, tycker jag, inte att The Waves är "psykologiskt trovärdig". Hon beskriver något som är existentiellt robust samtidigt som det är underligt undflyende: förgänglighet. På ett mycket fint, poetiskt sätt beskriver hon hur de fem perspektiven flätas in i varandra och hur de blir främmande för varandra. Bokens märkligt frånvarande centrum är Percival. Vi får inte vet mycket om vem denna Percival är. Han är någon som beundras. Han är någon som människor förälskar sig i. Han dör i Indien vid 25 års ålder. De fem perspektiven surrar kring denna Percival som flugor. Men det är inte egentligen Percival som rösterna relaterar till, utan det-som-inte-är-Percival; världen som Percival är frånvarande från. The Waves är en roman om ett liv som på olika sätt aldrig blev till. Men det här handlar inte om konkreta misslyckanden eller besvikelser, utan den fråga som romanen hela tiden turnerar, på sitt eget sätt såklart, är just vad det skulle innebära för de här rösterna att "bli sig själva". Och det som blir klart är att det åtminstone inte handlar om att förverkliga något som redan finns (en idé, ett ideal, en föresats). Svårigheten är annorlunda.

Woolfs sätt att skriva om förändring är klart intressant. Men det allra viktigaste här är hur form och innehåll inte kan särskiljas. Woolf jobbar med fragmentariska intryck, halva metaforer, drönande repetitioner. Det är ett språk som tänjer på sig och som bjuder resolut motstånd mot alla former av psykologisering. Rösterna blir aldrig "personer" med klart utmejslade särdrag. Att rösterna ofta ter sig identiska eller att jag har svårt att skilja dem åt, att en beskrivning går igen med små, små modifikationer, är en viktig dimension av hur bokens tematik behandlas. När hon beskriver hur rösterna förändras handlar det inte om att vissa händelser skulle få vissa följder (sådär klassiskt kvasikausalt). The Waves beskriver hur rösterna hela tiden förhåller sig till att de förändras och att de är "samma", att de är "andra" eller "samma" i relation till något.

"ekonomisk rationalitet"

"Friendship in an Age of Economics" heter ett av blogginläggen (av Todd May) på New York Times' läsvärda filosofihörna The Stone. Redan titeln gör att jag börjar skruva på mig. Det May skriver om vänskap är förvisso fint och vackert. Men lägg märke till tonen i följande:

Conversely, our times challenge those friendships [han talar om en typ av vänskap som varken handlar om ett utbyte av tjänster eller vänskap som ger trevliga upplevelser]. This is why we must reflect on friendship; so that it doesn’t slip away from us under the pressure of a dominant economic discourse. We are all, and always, creatures of our time. In the case of friendship, we must push back against that time if we are to sustain what, for many of us, are among the most important elements of our lives. It is those elements that allow us to sit by the bedside of a friend: not because we know it is worth it, but because the question of worth does not even arise.

Det är ju inte så att jag beivrar tesen att alla mänskliga relationer, i grund och botten, är själviska. Utan det som stör mig är hur "den ekonomiska rationaliteten" målas upp; en tidsanda som "vi", upplysta, bildade, humana människor, kan göra vårt bästa för att stå emot. Denna tidsanda är listig och sprider sig överallt. Det bästa vapnet är god gammal reflektion.

Genom reflektion kan vi alltså genomskåda den konsumtionsinriktade livsstilen eller den ekonomiska rationalitetens frivola karaktär (ett gammalsvenskt ord: "billig"...). Snabba kickar, du vet, allt fast förflyktigas. "Vi" vet bättre. "Vi" går motströms mot tidens anda och odlar djupa och trogna vänskaper. Ekonomi- och konsumtionssamhället är något som "vi", moraliska varelser, kan suspendera när vi ägnar oss åt livets viktigaste frågor (ursäkta mig: värden).

Consumer pleasures are transient. They engulf us for a short period and then they fade, like a drug.

Consumer relationships are focused on the momentary present. It is what brings immediate pleasure that matters. Entrepreneurial relationships have more to do with the future. How I act toward others is determined by what they might do for me down the road. Friendships, although lived in the present and assumed to continue into the future, also have a deeper tie to the past than either of these.

Låt mig säga så här:  Genom att upphöja högre värden som övertrumfar "girigheten" och "nyttan" lämnar man i stort sett ekonomin, reducerad till en tidsanda, i fred. Det enda vettiga som återstår är att dra sig tillbaka in i de trånga flikar av socialt liv som "nyttotänkandet" inte ännu besudlat.

Den vädjande, bekymrade tonen i de här diskussionerna är typisk. Så här kan vi ju inte hålla på! En myndig ton skrapar ihop ett kollektivt medvetande, "vi", för vilka det värsta av allt är att framstå som ett vulgärt shoppingpucko.

NÄR BLIR DET GALNA DAGAR på Stocka???? Då ska jag slita i undermåliga varor tillsammans med den lystna, ytliga, lättlurade, tanklösa pöbeln. [mild ironi]

obehaglig musik från förr

någå franskt

Jag sitter med X och språkar intellektuellt högstående om Lacan.
- Vilken bok läser du?
- eschtaosh
- va?
- esoahciol
- va?
- .....
- va?
- esiohcu
- betyder det någå?
- det är nu någå franskt.
- ja.
- kanske betyder det essä eller nåt.

mer i plånboken

"- Samhällsbärarna ska ha mer i plånboken för sitt viktiga arbete." Säger Reinfeldt, 2010.
Reinfeldt pratar om "lågavlönade" som ska uppmuntras till att arbeta mer och "känna att de genom att jobba mer får mer i plånboken." (ungefärligt citat, från radio)

"– Det blir ännu ett steg på vägen för att förbättra värdet av arbete. Det ger alla dem som varje dag går till jobbet och bidrar till vårt lands välstånd mer kvar av lönen, sade statsministern." säger Reinfeldt, 2008

"- Alla som vill och kan, ska kunna ha ett arbete, sade Borg." 2010

Det är ganska kusligt hur ekonomi görs konkret på ett enda sätt; vad du får i din plånbok och att det känns bra att gå till jobbet om man vet att man får lite mer i plånboken. Om ekonomi inte beskrivs som axiom och formler som bara universitetsutbildade har förutsättningar att förstå, blir ekonomi extremt individualistiska ramsor som upprepas på ett sätt som ett dagisbarn ska kunna förstå. Moderatpolitikerna här ovan gör allt för att låta förstå att den sortens ekonomi som berör den vanliga väljaren handlar om helt vanliga saker som att gå till jobbet (vilket man vill, hoppas man) och att titta i sin plånbok och inse att det finns mer i den. Vanliga väljare, att det inte blir några skattesänkningar i år har sina runda skäl, lita på det. De här två olika sidorna av att beskriva ekonomi, den matematiska och dagisvarianten, är inte nödvändigtvis oberoende av varandra. Båda är de fullständigt lösryckta från att tänka på ekonomi som praxis, som vanor, förväntningar, tillit, system, ideologier, politiska slitningar, relationen mellan institutioner.

Och så dagens mest tragikomiska citat:

"– Den stora utmaningen för Moderaterna är att gå från att ha setts som ett parti för vissa till att ses som ett parti som värnar allas intressen, säger partisekreterare Per Schlingmann (M)." (från DN)

Bilden av politik och ekonomi som förs fram här är att politikerns uppgift är att ta hand om "samhället", "allas intressen". Det är självklart att alla har sina givna intressen (gå till jobbet, känna att det lönar sig att gå till jobbet, få mer i plånboken) och att en riktigt klarsyn politiker (som moderaterna, exempelvis) inser att oj, så välordnat samhället är, alla vill ju samma sak!

arbete - arbete - arbete

Flera bloggar diskuterar en realityshow som heter Fairy Jobmother ("getting the unemployed of Britain back into work" - - -).
K-punk skriver fint om en arbetsideologi kring att allt lyckas bara man "försöker", att lönearbete handlar om "att bidra till samhället" (och ingen vill betala för dig), och upplevelsen att arbetsmarknaden är en ouppnåelig sfär, ämnad för människor som bildar en egen ontologisk kategori, de anställbara. Han går över till att diskutera distinktionen mellan arbete och icke-arbete. Ett exempel: arbetssökaren som måste gömma undan sin arbetslöshet bakom ett pärlband av kurser, gratisarbete osv. 

Third class on a one-class train sammanfattar den bild av arbetslösa och arbete som träder fram i Fairy Jobmother. Det är ingen trevlig bild, men det är en bild som är lätt att känna igen. En viktig fråga ställs: är det så att den arbetslösa "underklassen", för att få jobb, måste fixa om sig och bli "medelklass"?

Nina Power funderar kring "rätten till arbete" i en kolumn i Guardian - vad tas för givet om man helt utgår från att alla har "rätt till arbete"?:

In the middle of a recession in which jobs are being slashed with alacrity, should we be clinging on to employment at any cost, or should we instead be reconsidering what it means to work at all?

The mass entry of women into the workforce has corresponded with an overall stagnation or diminution of wages. It is as if employers have taken the very worst aspects of women's work in the past – poorly paid, precarious, without benefits – and applied it to almost everyone, except those at the very top, who remain overwhelmingly male and incomprehensibly rich.

Lenin's tomb utvecklar resonemanget, men vill också försvara tanken om att människor har rätt till arbete:

asserting the right to work is essential for the purpose of reducing the amount of work that people have to do, and increasing the share of the social product they receive for their labour. It is also synonymous with defending the welfare state, so that unwaged work is paid in some sense. It does not entail "working even harder for less so that those at the top can keep more" - quite the reverse.

Hen går också in på mera konkreta frågor kring kortare arbetstid, fördelning av arbete och åtgärder för att gå emot systemet med en nödvändig kvot arbetslösa (för att upprätthålla en sund konkurrens om jobben såklart). I början av texten, inom parentes, ställs en väsentlig fråga:

Ask yourself this: all newspapers have a 'business' section, overwhelmingly concerned with the doings of chief executives, financiers and multinationals, so why is there no labour section?

Det kan man undra.

Långbyxan och kulturens andliga förfall

Ibland älskar jag mitt jobb II:

Man kan knappast förneka, att ett allmänt större allvar ter sig som en för 1800-talet typisk företeelse. [...] Man kan knappast nämna ett mera påfallande symptom på lekelementets bortfall än fantasiens försvinnande ur den manliga klädedräkten. Den stora revolutionen åstadkommer här en förändring av så genomgripande slag som man sällan kan iaktta i kulturhistorien. Långbyxan, som tidigare i många länder brukats som en dräkt för bönder, fiskare och matroser - därför finner man den hos figurer ur commedia dell'arte - blir plötsligt manligt mod, tillika med den dystra oordnade frisyr, som uttrycker revolutionens patos. Det är från och med nu slut med den yttre manifestationen av spelad förnämhet... [...] Manskostymen blir i allt större utsträckning färglös och formlös och underkastas allt färre förändringar.

Frågan är alltså: vad är det för skitsamhälle vi lever i, där en man inte förstår att bära en förnäm galakostym, där modet förfallit till "grova vävnader av skotskt ursprung"? "Man bör inte underskatta denna nivellerings- och stelnadsprocess i manskostymen som kulturhistorisk företeelse. Hela den andliga och samhälleliga omsvängningen sedan den franska revolutionen får där sitt uttryck."

(ur Johan Huizinga: Den lekande människan - en skribent som är lika kär i tankestrecket som jag själv.)

avhandling; skriva

"It is as difficult to get a student to return to his essay as it is to get a dog to return to his vomit." (Norman Kemp-Smith citerad i Rush Rhees on Religion and Philosophy - Rhees' kommentar: "a good remark".)

Perfume Genius - Learning

Mike Hadreas' musik är sorglig och otäck. Det är helt omöjligt att värja sig för den här skivan. Jag kan inte sluta tänka på Julee Cruise och Twin Peaks vackraste ögonblick. Med det här vill jag inte säga att Hadreas' skulle sakna fantasi eller egna idéer. Han gör något eget, även om det är rätt lätt att se den tradition hans musik bygger på (Antony & the Johnsons / Xiu Xiu / Sufjan Stevens). Produktionen av skivan gör verkligen jobbet: grovkornig, lite skrovlig. Kanske är det hans röst som bidrar till det, men jag associerar till David Johnstons allra mest skräpiga, rörande kassettljud. Det som står i centrum på Learning är Mike Hadreas, hans texter (som ibland är svåra att höra) och pianot. Ibland dundrar en keyboard. Du har hört de flesta melodier förut. Någonstans. Det gör inget. Jag vet ganska många som kommer att hata den här skivan (herrejösses, Perfume ... genius, och sentimentalt så det förslår.). Men det är inte mitt problem.

en besvärjelse

Kryper in i texten i mitt arbetsrum där det är varken sommar eller höst eller vinter, bara vinter / Ett dumt mejl författas av mig / Ropar ett kattnamn på en gård. Katten gömmer sig. Ropar på katt. Katten gömmer sig. Jag lockar med en påhittad hemdialekt. Kissijn, kissijn! Katten skiter i mig. / Ett par unga män kurar på biblioteket. "They look like American travellers." Den ena pratar i telefon. "Yeah, we look like Americans travelling." / Det regnar inte än men snart Luften har form En unge svingar ett rött paraply En buss spyr ut varm luft Fan jag är mätt Det är något som kliar Någonstans långt borta råmar ett fyllo / Vägen vid ån. Simmigt trafikbrus. Det är något som väser & piper. Blodet rullar runt i kroppen. Det är som när räven pratar i Antichrist / En gråbrun fågel med sina ungar Jag tittar bort / Stanken från Subway  en lampa lyser det är kort hem ,  helgad tvåtimmarslur.

 - - - - 

Nu får det fan vara nog med svettiga lägenhetshörn. Jag säljer hela världen för tre kopek och fäller ner persiennerna och tittar på en filmklassiker med Jean-Claude van Damme. I väntan på bättre tider: kyliga morgnar, färger och nyktert blåsiga soleftermiddagar. Höst; saker som ruttnar. Det är en kliché förstås.
Klichéer finns det också gott om på min spellista, en besvärjelse, en förhoppning. Jag fick lov att kapa av en slimsa av 4AD-fingret. Några av de andra indiefingrarna behölls intakta. Det tarvas mera stillsamt psykedelisk jazz förstås. Där är min kunskap beklagligt begränsad.

någon, vilkens spel är elefant

Ibland älskar jag mitt jobb:

Med substantivet lila med avdelningen lilayati uttrycks framför allt det luftiga, lätta, glättiga, lediga och overkliga i leken; grundbetydelsen är väl svängande eller vaggande hit och dit. Dessutom finns det i lila ett "som om", det skenbara och efterapande. Sålunda betyder gajalilaya (bokstavligen: med elefant-lek) helt enkelt; "som en elefant", gajendralila (bokstavligen: någon, vilkens spel är elefant) en människa som föreställer en elefant, resp. spelar en elefant. I alla dessa benämningar på leken tycks utgångspunkten semantiskt sett vara begreppet "snabb rörelse", ett sammanhang som man kan finna i flera andra språk.  

I, a man

Valerie Solanas i Andy Warhols film I, a man:

ps: låt bli att läsa kommentarerna kring Solanasklippen.

Aase Berg - Mörk materia

Under de senaste fem åren har jag varit jävligt trött på poesi. Kanske har jag läst sju diktsamlingar, eller åtta, under de här åren. Av dem har jag gillat två. Nu läser jag Aase Bergs Mörk materia. Den är überdramatisk, mångordig och på ett sällsamt sätt nästan rolig. Borde jag tycka så? Berg håller inte tillbaka. Hon staplar äckel-transformationer invid landskapsförskjutningar, kvasivetenskapligt babbel invid hisnande sci-fimörker. Kroppar som aldrig slår sig till ro, en förruttnelsens suck, en kväljande vacker beskrivning av kärlek. Att Bergs gotik hela tiden befinner sig på det löjligas gräns är just vad som tilltalar mig. Mörk materia, en gravt civilisationsomvältrande bok, blir aldrig depressiv: det är lite märkligt, men det finns något upplivande i den här nerkletade dystopin.

Ballaké Sissoko - Déli (2000)

Ballaké Sissoko, som kommer från Mali, spelar kora, ett instrument som påminner om luta och harpa. Jag ramlar in i Déli på en gång. Det är repetitivt, överraskande, roligt och lite omtumlande. Samspelet mellan balafon (som låter som en xylofon eller marimba), gitarrinstrument (som, om jag förstått rätt, kallas n'goni) och kora fungerar mycket bra (och det där var en fruktansvärt tråkig mening).
Sissoko uppträder på flowfestivalen.

absurt

Dagens mest absurda ögonblick (vid sidan av att höra "My heart will go on" i Viking Lines café) inträffar när jag surfar på hemsidorna för Åbo universitetssjukhus. En av rubrikerna: "resultatområdet psykiatri". Jag blir nyfiken och går in på sidan. Där avhandlas kort (på finska) vilka tjänster som produceras. I ett mejl fick jag en gång höra att ni/vi humanister nog inte har speciellt bra koll på businessifiering. Jag är rädd för att det stämmer i mitt fall - att kalla psykiatri ett "resultatområde" gör mig nämligen en smula illa till mods, fast det troligen är något som många inte ens skulle stanna upp inför, så vardagliga som den här typen av benämningar/tankesätt har blivit.