att mena något

Igår hade jag en intressant diskussion om vad det är att mena vad man säger. Diskussionen hade sin upprinning i ett par dåliga skämt.  Det är eftermiddag och tristess och det blir några rutinmässiga replikväxlingar om kaffedrickandets överlägsenhet över tédrickandet. Du vrider till det några varv och jag säger: "Du är för intelligent för mig." Efter en stund säger min kompis i ett reflekterande tonfall: ”om de här orden skulle slitas bort från sitt sammanhang skulle någon kunna uppfatta dem som mobbning.” 

Det hon menade var ungefär: i situationen var det uppenbart att det rörde sig om trötta skämt. Men vad betyder det att det är just ”en specifik situation” där det man säger kommer att tas just som trötta skämt och t.ex. inte ännu ett sätt att utesluta någon annan genom giftiga kommentarer? Det handlar ju inte om att det finns någon underliggande matta av mening varken i eller bakom orden, eller ens någon entydig, bakomliggande, inre "avsikt". Om min kompis plötsligt skulle utveckla paranoida drag skulle mina oskyldiga skämt plötsligt framstå i ett helt nytt ljus. Och det skulle antagligen inte hjälpa ett dugg om jag skulle betyga: ”men jag menade det inte så!” Kanske skulle ett sådant försäkrande göra den paranoide ännu mera misstänksam. "Ja att du säger att du inte menar det visar ju redan...!"

            

Hela problematiken här handlar om att jag inte själv, i en bemärkelse, bestämmer vad jag menar med det jag säger. När jag säger: ”Jag tyckte du gjorde bra ifrån dig – och jag menar det verkligen” kan det t.ex. vara uttryck för att jag vill att du inte ska tro att jag fäller en kommentar av ren artighet. Men att du kommer att uppfatta det så är inte alls givet. Kanske tycker du att jag vill ställa mig in. Här handlar menandet väsentligen om vad det jag säger har för roll i relationen mellan oss, och att ”jag menar det verkligen” är något som blir vad det blir genom hur du reagerar på det. Poängen är förstås inte att "jag menar det" är något illusoriskt. Men det är inte så att när jag säger det uttalar jag något slags trollformel som är sann eftersom jag uttalar den. (Det finns såklart också tusen olika sammanhang där "att mena något" kommer att väldigt olika betydelse)

            

Om du inte tror att jag menar vad jag säger finns det inget yttersta sätt för mig att visa att jag gör det. För att ta Wittgensteinsvängen: någonstans måste berättiganden ta slut. Någonstans måste du helt enkelt lita på mig när jag säger att jag menar det. Eller så gör du det inte. Här händer det tyvärr lätt att ”lita på” kursiveras så att tilliten framstår som något slags mörker man kastar sig in i. Men det är den dåliga filosofins fel.

            

Det här är på sätt och vis en dimension av språket som befinner sig så långt som möjligt från att tänka att språk kan ses utifrån den funktion ord har. Vad jag har i tankarna här handlar snarare om ett slags oförutsägbarhet kring hur det vi säger har betydelse. Tänk t.ex. på vad det är att man mitt i en berättelse om något genom den andres reaktion kommer på sig själv med att grotta ner sig i äckligt skvaller. Det blir intressant att titta på hur en situation kan förändras genom hur det jag säger tas emot (från oskyldigt skämtande till mobbning). En spelmetafor gör inte så stort jobb här, tror jag (att byta ut ett knippe regler mot ett annat).

            

Det som slår mig med allt det här är att det egentligen har väldigt lite med ord (eller begrepp) att göra överhuvudtaget ("användningen av ord"). Men då är inte kontrasten ”ett tyst samförstånd” eller liknande.

(Någon minut efter det här samtalet om paranoia fastnade jag i en hiss.)