Om någon skulle tipsa mig om ett band som låter som långsam black metal från norska urskogar blandat med Red house painters blandat med Slowdive skulle jag vänligt säga att det här låter som en fruktansvärd idé. Nu lyssnar jag i alla fall på Alcest, enmansorkester från Frankrike, och albumet Écailles de lume som kom ut för ett litet tag sedan. Jag förvånar mig själv med att gilla det här, åtminstone tentativt gilla, parentesgilla. På gränsen till pompösa gitarrer plus vad som benämns "ethereal melodies" är just vad som brukar få mig att resa ragg. Kanske är det (om än lite långsökt) släktskapet till tidiga Red house painters som gör att jag har svårt att förhålla mig kritiskt (jag lyssnade nyligen på Red house painters [I] och jävlar, vad bra det var!) kombinerat med helt fantastiska malande gitarrer och oväntade element. Den här skivan låter verkligen som om den kunde ha gjorts 1992, minus growlandet som söker sig in i bilden på ett par spår. Spännande saker, på något sätt, fastän jag inte alls borde tycka det. Fan också.
Däremot: omslaget till den här skivan tänker jag inte ens titta på och jag gör mitt bästa för att inte lyssna på texterna. Tur att de är på franska.
No comments:
Post a Comment