Att vara man är att vara intressant

Jag är trött på att gubbar är allt som hörs, syns, finns.

Jag är trött på att själv upprätthålla den här tendensen på tusen olika sätt. På senare tid har det slagit mig hur nästan samtliga av de samtal och diskussioner (IRL, på bloggar, i böcker och tidningar) som handlar om människor som är överintellektuellt knasiga, drastiskt äventyrliga, lite crazy, formidabelt samhällsutmanande - handlar om män. Det kan vara en hüttesvärmande Heidegger, eller Calle Linds blogg (En man med ett skägg) om (för det allra mesta, när vi inte ser en randanteckning om Lill-Babs eller Zarah Leander) gubbar i alla kategorier som i någon bemärkelse genom sitt liv och leverne förkroppsligar det intressanta och det skojiga. Det rör sig om exemplar som Lars Berghagen, Snoddas, Henning Sjöström eller Ingmar Bergman. Tänk också på varelser, döda och levande, som Hemingway, Hunter S. Thompson, Pete Doherty, Thorsten Flinck, Lars Norén, Wittgenstein, Jackson Pollock, Göran Persson, Ebbe Carlsson, Bukowski, Morrissey, Nalle Wahlroos, Jörn Donner. Vad de här har gemensamt är att de som personer spelar huvudrollen i historier om drastiskt, excentriskt eller komiskt beteende.

I de här diskussionerna finns det i och för sig ett kritiskt element. Ofta tycker jag att det är roligt att prata om de här sakerna (eller läsa Linds blogg) eftersom det är just intellektualism och gubbig självupptagenhet som på ett avslöjande sätt framstår som komiska här. Samtidigt finns det flera saker som gör att allt det här står mig upp i halsen just nu.

Det som stör mig mest här är hur manscentrerade dessa diskussioner blir, totalt uppslukade av män som beter sig si och män som beter sig så. Kvinnor figurerar så gott som aldrig i dem. Här kan man tycka att vad fan, ska man börja hålla koll på att könsfördela sin diskussionstid nu också. Det är inte det. Snarare handlar det om att mitt i all den här übermedvetna ironiskheten (som alltid är självironisk samtidigt) tycks det finnas ett slags suddighet som omger den roll kön spelar. Jag skulle nämligen säga att kön spelar en roll, men det sägs sällan ut. Varför är det så att det är just män som diskuteras på det här sättet? Hur kommer det sig att många av diskussionerna samtidigt uttrycker en form av beundran och fascination för de här mansfigurerna; outsiders, introverta neurotiker, losers, våldsbrukare, hopplösa revolutionärer, nervvrak, konstnärsegon, maktfullkomliga magnater, självupptagna as, extravaganta finsmakare, hämningslösa exhibitionister, pantade existentialister eller pompösa tänkare.

Förstå mig rätt: jag är själv någon som ofta tycker att de här gubbarna föranleder många ögonblick av stor komik. Men samtidigt undrar jag vem jag själv blir genom den här fascinationen.

Som Aase Berg visar i flera av essäerna som ingår i Uggla är det ingen som beundrar den kvinnliga varianten av de här typerna. Rättshaveristen, gnällkäringen, grogghaggan, fylletanten, hysterikan. (Det finns en rätt stor feministisk diskussion om hur könat outsiderskapet är - kanske någon vet en referens.) Visst, det skämtas om Kikki Danielsson, men är hon föremål för den form av fascination som en megalomanisk Thorsten Flinck utövar? Nä du. Det är hon inte. Finns det män som ägnar timmar åt att återberätta Courtney Loves livshistoria? Inte så många. Det enda motexempel jag kommer på är det intresse som på senare tid riktats mot divor av olika slag. Den kvinnliga divan tillåts vara plump och bitchig (och könsutmanande), och hennes liv börjar i likhet med den manliga outsidern att betraktas som en outsinlig anekdotkälla.

Jag vet inte exakt hur jag ska förstå hela den här grejen. Är kvinnor tråkiga och trista propra varelser? Ja, det har man ju hört förr. När kvinnor beter sig överdrivet är det motbjudande och pinsamt - inte existentiellt hisnande eller kittlande subversivt. (Eller finns det motexempel? Margaret Thatcher för vissa?) Kvinnor drillas till självhat och -förakt; att passa in, att vara till lags och till tjänst. Alltid med ett sött leende. Män drillas till att uppfatta sig själva som genier, framtida ledare, samhällsförändrare. Alltid med ett varggrin eller en ironisk grimas på läpparna.

Det finns ett helt språkbruk för beskrivningar av den manliga outsidern och tokroliga överdrivaren. I själva verket handlar de flesta filmer och böcker om de här mansbilderna. Däremot saknas det här språkbruket nästan helt för kvinnor. En man med ett skägg (bloggen som ofta tematiserar lustiga gubbar) vore smått obegriplig som kvinnlig variant. "Bitterfittor emellan?" Det låter väl som en sån där tycka-synd-om-sig-själv eller må-dåligt sida, va? Kvinnlig, och därför solkig och kletig, solidaritet och inkännande dela-med-sig-empati. = Offermentalitet. "Det är så jobbigt att leva i partriarkatet buuu-hu." You get the point. (På vilket sätt vore En man med ett skägg annorlunda om K. Lind könats annorlunda?)

Tänk på det: varför finns det en drös filmer om manliga revolutionärer som Che Guevara eller manliga losers som Woody Allen eller skälmaktiga cassanovas? Det är sant: i marginalen finns det representationer av kvinnor som på olika sätt ifrågasätter samhället eller kanske ännu: människor som genom sitt agerande (också det besinningslösa) utmanar ett könsförtryckande samhälle (försöka spåna exempel....wating.....processing request....). Men det intressanta som jag försöker peka på är varför manliga urspårare blir kultfigurer för både män och kvinnor, medan det samma knappast gäller för figurer som Valerie Solanas eller Jane Campions film An angel at my table. Det är en del kvinnor, skribenter, komiker och andra, som leker med bilderna av bitterfittan och grogghaggan (Aase Berg bland dem). Och de gör det oftast jävligt bra, roligt och samtidigt kritiskt. Men har du nånsin hört en man göra det? Skulle du få för sig att driva med Simone Weil? Kanske finns det ett grabbgäng nånstans som snöat in sig på Ayn Rand.

Finns det en manlig rädsla att skämta om kvinnor? Kvinnor är ömtåliga, känsliga varelser som inte pallar för skämt? Jag kan förstå vad en sådan rädsla kan handla om, men jag tror inte att den saknar problem. Grundproblemet som jag pratar om handlar ändå om den enorma synlighet män och gubbar har och hur intressant allt som män gör verkar. Också de skräckblandade anekdoterna riskerar att ha sitt finger med i skapandet av en värld där det finns bara män som pratar och handlar och där kvinnor blir varelser som vänder sin uppmärksamhet och beundran mot män.

Vill jag ha "fler kvinnliga förebilder", lite kvinnliga representationer, beundran av det kvinnliga geniet? Äh. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar om saker och människor och vilket slags uppmärksamhet som uttrycks och den anda det görs i.

Slutligen: Är det självupptagna aset verkligen så spännande att man måste skriva femvolymsverk om hans karaktär? Varför är män så hejdlöst intressanta?