att snacka i chiffer

Att läsa Hegel är überjävligt. Jag förstår en mening, sen förlorar jag sammanhangen igen, dricker en kopp kaffe och börjar om från början.

Kanske finns det ändå vissa förmildrande omständigheter kring den här typen av texter. Jag får en association. För tillfället plöjer jag igenom Andres Lokkos tvåbandstextsamling. Häromdagen läste jag intervjun med Bowie som Lokko gjorde i mitten av nittiotalet. De snackar Eno. De gaggar identiteter. De idisslar influenser. Sedan kommer det här helt underbara utbytet:

Lokko: När jag tänker på popmusik så tänker jag, spontant, på treminuterslåtar om pojkar som möter flickor och flickor som möter pojkar och blir kära.

Bowie: Menar du det? Eller använder du något slags chiffer?

Jag älskar Bowies spontana reaktion. Lokkos enfaldiga påstående måste ju betyda något annat. Genom en retorisk manöver verkar det sedan som om Bowie nästan skulle gå med på Lokkos dötråkiga klyscha (popmusik har ett primitivt ursprung), men mest verkar han trassla till Lokkos ihärdiga tro på popens treminuters flicka+pojkeursprung genom att vända diskussionen till att handla om konsthistoria istället. (Lokkos likaledes korkade grundfråga var: 'Kan det vara ett hinder att ha konstnärliga ambitioner och besitta en viss intelligens om man sysslar med popmusik?') Ibland behöver världen mera chiffer för att vara begriplig.
 
Allt detta tröstar jag mig med nu.