När jag uttalar mig generellt om vilken typ av musik jag absolut inte står ut med visar det sig alltid att två månader senare har jag snöat in på någon representant för just den musikstilen. Exempelvis brukar jag inskärpa att cabaretmusik är något som jag inte vill ha något som helst med att göra. Det är förstås en sanning med modifikation. Just nu kan jag inte sluta lyssna på Baby Dee. När det talas om henne brukar hennes brokiga liv ofta lyftas fram. Det här är en människa som verkar ha gjort precis allt. Men det är inte det som får mig att lyssna. Det är något med den extremt teatralt tänjande, men på något sätt också helt oironiska, rösten som får motståndet att gå i kras i mig. Det här är bara så jävla fint på ett så konstigt sätt att jag inte kan ha några invändningar. Baby Dees musik ligger i trakterna av Antony & the Johnsons och Joanna Newsom (mest för att båda spelar harpa) - men det är också helt annorlunda. Hennes musik är både storvulen och lågmäld, komplex och enkel. De instrument som används på skivorna jag hört är piano, harpa, dragspel och valthorn. Det känns mycket tveksamt att kalla detta popmusik. Med tanke på de "lyriska" texterna så skulle man tro att musiken är inställsam. Det är den inte. Här finns, som någon påpekat, inga hooks.
No comments:
Post a Comment