Jesustejpen

För några år sedan visste jag inte bättre. Då trodde jag att gospelmusikens bästa representant var en otäckt leende Kjell Lönnå och en massa skumt glada människor i pastelldräkter som prisar Jesus i äckliga ballader.

Och jag är ju inte så värst intresserad av Jesus.

Sedan började jag lyssna på The Carter family, Hank Williams och gammal blues, speciellt Blind Willie Johnson. I den här sortens musik finns en helt annan form av gospel, om man nu vill kalla det gospel. Förstås finns det anknytningspunkter till det som hörs idag, men skillnaden är att jag står ut med att lyssna på det här. På något sätt fascineras jag av rå musik med religiösa teman. Det främsta nutida exemplet är kanske vissa av 16 horsepowers skivor (och en dokumentär som Looking for the wrong-eyed Jesus). Såklart får man akta sig för att exotisera och ursprungsromantisera. Som motreaktion är det frestande att, som vissa gjort, lyfta fram hur (inspelnings-)teknologin är något ofrånkomligt och centralt för vad det är att lyssna på äldre musik. Men vi släpper det spåret.

I vilket fall som helst: idag är det söndag och jag har grävt en smula i arkiven och snokat runt på lite olika ställen. Resultatet är en spellista. Den är fortfarande under uppdatering så den förändras hela tiden. Målet är att vaska fram en typ av religiös (gospel?)musik som varken är gulligt inställsam eller pompös. Det jag söker är surrande inspelningar, sorgliga sånger, oväsengospel, argsint gospel (behövs fler exempel på det argsinta!). En stor del av musiken är inspelad före 1940. Sedan har några senare profana & sekulära evangelister smugits dit (behöver fler exempel!).

Jag är väldigt nyfiken på skivan Fire in my bones: raw, rare & otherworldly gospel 1944-2007. Antagligen kommer jag att skaffa den - snart. En skiva som jag redan har och som är fin om man gillar den här typen av domedagsgospel är Prayers from hell: White gospel and sinner's blues 1927-1940.

Helga vilodagen & arbeten icke & Fear the LORD!

För exakt ett år sedan åkte jag Transsibiriska järnvägen. Nu finns rutten filmad och antecknad på google maps! Man kan lyssna på tågets lunkande ljud och kolla videor. Mitt transsibiriensoundtrack var Bohren & der club of gores Black earth och sen Dan Fägerquists Vysotskijtolkningar.

Framtidsplaner.

Med anledning av mina trasslande öron tar jag mig till stadens universitetssjukhus. I källarvåningen väntar jag mig att se en fru Drusse tassa fram i rosa morgonrock på jakt efter någon spögelse. Jag tar mig till något som heter hörcentralen. En mustaschprydd ung man tittar i mitt förbannade hörselcentrum. Han utropar: "Det här ser ju helt galet ut!" Glad att stå till tjänst med vetenskaplig empiri sitter jag ner och väntar på nästa fråga. "Vad studerar du?" "...Filosofi." Den goda doktorn himlar lite med ögonen och säger att ja, då vet du ju inte riktigt vad du vill bli? (Och det är ju helt självklart att det är arbete som kommer på tal här.) Det kanske inte är så viktigt att höra i alla arbeten. Jag borde ha vrålat:

Jag har ända sedan jag var FEM ÅR GAMMAL drömt om att ANALYSERA LÅGFREKVENTA LJUD I HÖGTEKNOLOGISKA LJUDLABB. Om doktorn inte vet det så kan ljud komma till pass i krigsföring.

eller så borde jag ha viskat in i doktorns hörcentral:

- Jag, som ser mig som efterföljare till Kant, Husserl och senare tänkare som John C. Lilly, har för avsikt att studera det mänskliga medvetandets konstitution. För att göra det tänker jag ligga tio år i en flyttank, i mörker och utan ljud. Titeln på min första fenomenologiska bok kommer att vara THE INNER SURFER: PROLEGOMENA TO THE HYPNAGOGIC MIND.

hair metal from the 80's - part IV

The 11-year old me was a devote fan of 70s and 80s MOR rock (yes, that is what I talk about while lying on Dr. Freuds couch every week). Coke-snorters like Eagles were on heavy rotation and - blogs were invented for the dissemination of cavernous confessions - Journey. Low's cover of Journey's horrendous "Open arms" on their excellent, marvellous 3-disc compilation A lifetime of temporary relief might be the funniest piece of music ever recorded.

Un-fortunately, there is no video... But if you have the guts (I believe this is the origin of Kant's concept of the sublime, scary forces of nature and all) push the play button:

MIA - Born free

M.I.A, Born Free from ROMAIN-GAVRAS on Vimeo.

philosophical cheerleading

"Obviously, it is the case that THIS is how the concept of love is used. And you may protest all you want, but that is just because you REFUSE to acknowledge it. Because, you know, some people really do not want to see it."

Some really know how philosophy is to be done. Maybe I am not bold enough for this, ahem, brutal & honest & penetrating Art of self-knowledge?

So, dear people, you know what is to be done: Persuasion, persuasion, persuasion!

(And philosophy = therapy and what I do now is no more than the conceptually descriptive and as X himself said...)

And if that does not help: next time you go to the self-deceived person who is seemingly unimpressed by your all-too-obvious philosophical point that is pure description: take thy whip.

Bring it home, bring it home, bring it home!

[Carve this picture in stone: Socrates equipped with a pair of pom poms.]

----------------

I really do think that philosophy should challenge oneself and one's blind spots. Sometimes, philosophical points are hard to grasp because you cling to a picture (of yourself, the world, other people and your relation to them). But what I react to here is a certain idea about what it is to say something in a philosophical discussion. I have a really difficult time understanding philosophy as "persuasion", that the main task of your interlocutor is to tear your petty hang-ups to pieces by pointing you towards the Truth. The risk inherent in all this is that you are so concerned about keeping philosophy honest that you become suspicious about everything the other says (why is it not the other way around?). If there is disagreement, somebody must certainly be steeped in deception (and that certain somebody happens to be you, not me.).
In short: you can't be whipped into a clear mind. The image of philosophy I have severe difficulties with seems to show very little consideration for exploration in philosophical discussion. You don't explore, or look around you, or try to take the other's words seriously, if you think that philosophy is about hammering home the truth, the one and only, that we all are capable of acknowledging, were we not to persist in our self-deception. I am concerned about a very rhetorical use (to which I, too, sometimes resort) of how "we" must think and what "we" must all agree with and what "we" all understand (if we were not so....). Why is this so difficult: "This is how I see it and I can't express it in any clearer way right now - what do you say?"
In my view, what philosophy, at best, can teach you is how to express yourself as clearly as you can and not talking with any other voice other than your own.

filosofi på 2000-talet?

Att läsa (riks-)svensk populärfilosofi kan vara en smått surrealistisk upplevelse. Jag läser en bok om kreativitet (don't ask). Den handlar mycket om begrepp och regler och om hur det är viktigt att skilja fakta från värde och att moraliska regeluppsättningar tyvärr/lyckligtvis aldrig kan ges en sanningsgrund. Det är militärhistorier, manliga konstnärer och filosofer, och lite vetenskap. Boken är skriven på ett mycket märkligt sätt. Det är lustigt att tänka att en sådan här formulering skrevs år 2001:

"Bolzano, som avskydde oklarheter och logiska felslut, är för den som törstar i öknen en av filosofins renaste källor."

Är tanken att det här ska låta .... folkligt?

(Bokens längsta utläggning - om "falsk kreativitet" - är en otroligt spejsad beskrivning av Frank Ramseys och den österrikiska filosofins påverkan på Wittgenstein, vars senare filosofi alltså, enligt författaren, inte är så "kreativ" som man tänker sig.)

Playlist

Det är varmt som i helvetet. Jag sitter hemma och försöker jobba. Så börjar jag knåpa på en playlist. Jag lämnar den i fred en stund och börjar på nytt.
Den snurrar kring dallrande ekokammare, svettiga trummaskiner, dimmiga åttiotalsharmonier, osande soul och andra onyktra stämningar. En och annan gruvlig saxofon, klarinett, sömnigt piano, bas, en synthslinga som gud glömde.
(Om du har ostfobi - lyssna inte.)

PS - som vanligt är musiktips alltid välkomna, i anslutning till listan eller annars.

.....

Gissa hur jag läste den här rubriken i dagens DN:

Iata till angrepp på Europas regeringar

Jag tänkte: nu jävlar snackar vi revolution.

att snacka i chiffer

Att läsa Hegel är überjävligt. Jag förstår en mening, sen förlorar jag sammanhangen igen, dricker en kopp kaffe och börjar om från början.

Kanske finns det ändå vissa förmildrande omständigheter kring den här typen av texter. Jag får en association. För tillfället plöjer jag igenom Andres Lokkos tvåbandstextsamling. Häromdagen läste jag intervjun med Bowie som Lokko gjorde i mitten av nittiotalet. De snackar Eno. De gaggar identiteter. De idisslar influenser. Sedan kommer det här helt underbara utbytet:

Lokko: När jag tänker på popmusik så tänker jag, spontant, på treminuterslåtar om pojkar som möter flickor och flickor som möter pojkar och blir kära.

Bowie: Menar du det? Eller använder du något slags chiffer?

Jag älskar Bowies spontana reaktion. Lokkos enfaldiga påstående måste ju betyda något annat. Genom en retorisk manöver verkar det sedan som om Bowie nästan skulle gå med på Lokkos dötråkiga klyscha (popmusik har ett primitivt ursprung), men mest verkar han trassla till Lokkos ihärdiga tro på popens treminuters flicka+pojkeursprung genom att vända diskussionen till att handla om konsthistoria istället. (Lokkos likaledes korkade grundfråga var: 'Kan det vara ett hinder att ha konstnärliga ambitioner och besitta en viss intelligens om man sysslar med popmusik?') Ibland behöver världen mera chiffer för att vara begriplig.
 
Allt detta tröstar jag mig med nu.

Big Maybelle

Male anger & frustration expressed in music constitute the cornerstones of the blues and rock mythology. Anger expressed by women is not talked about in the same larger-than-life, these-are-universal-feelings kind of way. For some reason, I started to listen to female blues artists some years ago. Memphis Minnie, Ida Cox, Bessie Smith, Victoria Spivey, Ma Rainey, Big Mama Thornton. And Billie Holiday. That kind of stuff. From the 20's and onwards, up to the sixties, there is a treasure of music to be explored. Barrellhouse blues, gospel, soul, rhytm and blues - and later on, rock n' roll. The maxim cherished by these ladies is far superior to Kant's: "Wild women don't worry / Wild women don't have no blues." The themes they chronicle reflect a rough reality: doing cocaine,  no-nonsense sex, leaving town, oppression, disappointment in men, a world without men, and drinking til' you can't drink no more. These artists are very rarely discussed - not in the same way as Muddy Waters or Son House or yeah, some other blues man with a reputation of Edge. I'm listening to an artist called Big Maybelle. I'd never heard about her until I found a dusty copy of The complete Okeh sessions 1952-55 at the local music library. This singer is angrier than anyone I heard in a long time. She has a raw, expressive voice that is unlike anyone else's. The arrangements are perfect examples of what rock n' roll was like before types like Elvis were around: growling saxophones, screaming guitars, sleazy piano in the background, pounding drums. Big Maybelle was born in 1924. In the beginning of her career, she toured with an all-girl band. She had several chart hits in the 50's. Sadly, she stopped performing during the sixties and she died young.

Read more about female blues artists here.

Baby Dee: A book of songs for Anne Marie (2010) & The Robin's tiny throat (2007)

När jag uttalar mig generellt om vilken typ av musik jag absolut inte står ut med visar det sig alltid att två månader senare har jag snöat in på någon representant för just den musikstilen. Exempelvis brukar jag inskärpa att cabaretmusik är något som jag inte vill ha något som helst med att göra. Det är förstås en sanning med modifikation. Just nu kan jag inte sluta lyssna på Baby Dee. När det talas om henne brukar hennes brokiga liv ofta lyftas fram. Det här är en människa som verkar ha gjort precis allt. Men det är inte det som får mig att lyssna. Det är något med den extremt teatralt tänjande, men på något sätt också helt oironiska, rösten som får motståndet att gå i kras i mig. Det här är bara så jävla fint på ett så konstigt sätt att jag inte kan ha några invändningar. Baby Dees musik ligger i trakterna av Antony & the Johnsons och Joanna Newsom (mest för att båda spelar harpa) - men det är också helt annorlunda. Hennes musik är både storvulen och lågmäld, komplex och enkel. De instrument som används på skivorna jag hört är piano, harpa, dragspel och valthorn. Det känns mycket tveksamt att kalla detta popmusik. Med tanke på de "lyriska" texterna så skulle man tro att musiken är inställsam. Det är den inte. Här finns, som någon påpekat, inga hooks.

att mena något

Igår hade jag en intressant diskussion om vad det är att mena vad man säger. Diskussionen hade sin upprinning i ett par dåliga skämt.  Det är eftermiddag och tristess och det blir några rutinmässiga replikväxlingar om kaffedrickandets överlägsenhet över tédrickandet. Du vrider till det några varv och jag säger: "Du är för intelligent för mig." Efter en stund säger min kompis i ett reflekterande tonfall: ”om de här orden skulle slitas bort från sitt sammanhang skulle någon kunna uppfatta dem som mobbning.” 

Det hon menade var ungefär: i situationen var det uppenbart att det rörde sig om trötta skämt. Men vad betyder det att det är just ”en specifik situation” där det man säger kommer att tas just som trötta skämt och t.ex. inte ännu ett sätt att utesluta någon annan genom giftiga kommentarer? Det handlar ju inte om att det finns någon underliggande matta av mening varken i eller bakom orden, eller ens någon entydig, bakomliggande, inre "avsikt". Om min kompis plötsligt skulle utveckla paranoida drag skulle mina oskyldiga skämt plötsligt framstå i ett helt nytt ljus. Och det skulle antagligen inte hjälpa ett dugg om jag skulle betyga: ”men jag menade det inte så!” Kanske skulle ett sådant försäkrande göra den paranoide ännu mera misstänksam. "Ja att du säger att du inte menar det visar ju redan...!"

            

Hela problematiken här handlar om att jag inte själv, i en bemärkelse, bestämmer vad jag menar med det jag säger. När jag säger: ”Jag tyckte du gjorde bra ifrån dig – och jag menar det verkligen” kan det t.ex. vara uttryck för att jag vill att du inte ska tro att jag fäller en kommentar av ren artighet. Men att du kommer att uppfatta det så är inte alls givet. Kanske tycker du att jag vill ställa mig in. Här handlar menandet väsentligen om vad det jag säger har för roll i relationen mellan oss, och att ”jag menar det verkligen” är något som blir vad det blir genom hur du reagerar på det. Poängen är förstås inte att "jag menar det" är något illusoriskt. Men det är inte så att när jag säger det uttalar jag något slags trollformel som är sann eftersom jag uttalar den. (Det finns såklart också tusen olika sammanhang där "att mena något" kommer att väldigt olika betydelse)

            

Om du inte tror att jag menar vad jag säger finns det inget yttersta sätt för mig att visa att jag gör det. För att ta Wittgensteinsvängen: någonstans måste berättiganden ta slut. Någonstans måste du helt enkelt lita på mig när jag säger att jag menar det. Eller så gör du det inte. Här händer det tyvärr lätt att ”lita på” kursiveras så att tilliten framstår som något slags mörker man kastar sig in i. Men det är den dåliga filosofins fel.

            

Det här är på sätt och vis en dimension av språket som befinner sig så långt som möjligt från att tänka att språk kan ses utifrån den funktion ord har. Vad jag har i tankarna här handlar snarare om ett slags oförutsägbarhet kring hur det vi säger har betydelse. Tänk t.ex. på vad det är att man mitt i en berättelse om något genom den andres reaktion kommer på sig själv med att grotta ner sig i äckligt skvaller. Det blir intressant att titta på hur en situation kan förändras genom hur det jag säger tas emot (från oskyldigt skämtande till mobbning). En spelmetafor gör inte så stort jobb här, tror jag (att byta ut ett knippe regler mot ett annat).

            

Det som slår mig med allt det här är att det egentligen har väldigt lite med ord (eller begrepp) att göra överhuvudtaget ("användningen av ord"). Men då är inte kontrasten ”ett tyst samförstånd” eller liknande.

(Någon minut efter det här samtalet om paranoia fastnade jag i en hiss.)

Att vara man är att vara intressant

Jag är trött på att gubbar är allt som hörs, syns, finns.

Jag är trött på att själv upprätthålla den här tendensen på tusen olika sätt. På senare tid har det slagit mig hur nästan samtliga av de samtal och diskussioner (IRL, på bloggar, i böcker och tidningar) som handlar om människor som är överintellektuellt knasiga, drastiskt äventyrliga, lite crazy, formidabelt samhällsutmanande - handlar om män. Det kan vara en hüttesvärmande Heidegger, eller Calle Linds blogg (En man med ett skägg) om (för det allra mesta, när vi inte ser en randanteckning om Lill-Babs eller Zarah Leander) gubbar i alla kategorier som i någon bemärkelse genom sitt liv och leverne förkroppsligar det intressanta och det skojiga. Det rör sig om exemplar som Lars Berghagen, Snoddas, Henning Sjöström eller Ingmar Bergman. Tänk också på varelser, döda och levande, som Hemingway, Hunter S. Thompson, Pete Doherty, Thorsten Flinck, Lars Norén, Wittgenstein, Jackson Pollock, Göran Persson, Ebbe Carlsson, Bukowski, Morrissey, Nalle Wahlroos, Jörn Donner. Vad de här har gemensamt är att de som personer spelar huvudrollen i historier om drastiskt, excentriskt eller komiskt beteende.

I de här diskussionerna finns det i och för sig ett kritiskt element. Ofta tycker jag att det är roligt att prata om de här sakerna (eller läsa Linds blogg) eftersom det är just intellektualism och gubbig självupptagenhet som på ett avslöjande sätt framstår som komiska här. Samtidigt finns det flera saker som gör att allt det här står mig upp i halsen just nu.

Det som stör mig mest här är hur manscentrerade dessa diskussioner blir, totalt uppslukade av män som beter sig si och män som beter sig så. Kvinnor figurerar så gott som aldrig i dem. Här kan man tycka att vad fan, ska man börja hålla koll på att könsfördela sin diskussionstid nu också. Det är inte det. Snarare handlar det om att mitt i all den här übermedvetna ironiskheten (som alltid är självironisk samtidigt) tycks det finnas ett slags suddighet som omger den roll kön spelar. Jag skulle nämligen säga att kön spelar en roll, men det sägs sällan ut. Varför är det så att det är just män som diskuteras på det här sättet? Hur kommer det sig att många av diskussionerna samtidigt uttrycker en form av beundran och fascination för de här mansfigurerna; outsiders, introverta neurotiker, losers, våldsbrukare, hopplösa revolutionärer, nervvrak, konstnärsegon, maktfullkomliga magnater, självupptagna as, extravaganta finsmakare, hämningslösa exhibitionister, pantade existentialister eller pompösa tänkare.

Förstå mig rätt: jag är själv någon som ofta tycker att de här gubbarna föranleder många ögonblick av stor komik. Men samtidigt undrar jag vem jag själv blir genom den här fascinationen.

Som Aase Berg visar i flera av essäerna som ingår i Uggla är det ingen som beundrar den kvinnliga varianten av de här typerna. Rättshaveristen, gnällkäringen, grogghaggan, fylletanten, hysterikan. (Det finns en rätt stor feministisk diskussion om hur könat outsiderskapet är - kanske någon vet en referens.) Visst, det skämtas om Kikki Danielsson, men är hon föremål för den form av fascination som en megalomanisk Thorsten Flinck utövar? Nä du. Det är hon inte. Finns det män som ägnar timmar åt att återberätta Courtney Loves livshistoria? Inte så många. Det enda motexempel jag kommer på är det intresse som på senare tid riktats mot divor av olika slag. Den kvinnliga divan tillåts vara plump och bitchig (och könsutmanande), och hennes liv börjar i likhet med den manliga outsidern att betraktas som en outsinlig anekdotkälla.

Jag vet inte exakt hur jag ska förstå hela den här grejen. Är kvinnor tråkiga och trista propra varelser? Ja, det har man ju hört förr. När kvinnor beter sig överdrivet är det motbjudande och pinsamt - inte existentiellt hisnande eller kittlande subversivt. (Eller finns det motexempel? Margaret Thatcher för vissa?) Kvinnor drillas till självhat och -förakt; att passa in, att vara till lags och till tjänst. Alltid med ett sött leende. Män drillas till att uppfatta sig själva som genier, framtida ledare, samhällsförändrare. Alltid med ett varggrin eller en ironisk grimas på läpparna.

Det finns ett helt språkbruk för beskrivningar av den manliga outsidern och tokroliga överdrivaren. I själva verket handlar de flesta filmer och böcker om de här mansbilderna. Däremot saknas det här språkbruket nästan helt för kvinnor. En man med ett skägg (bloggen som ofta tematiserar lustiga gubbar) vore smått obegriplig som kvinnlig variant. "Bitterfittor emellan?" Det låter väl som en sån där tycka-synd-om-sig-själv eller må-dåligt sida, va? Kvinnlig, och därför solkig och kletig, solidaritet och inkännande dela-med-sig-empati. = Offermentalitet. "Det är så jobbigt att leva i partriarkatet buuu-hu." You get the point. (På vilket sätt vore En man med ett skägg annorlunda om K. Lind könats annorlunda?)

Tänk på det: varför finns det en drös filmer om manliga revolutionärer som Che Guevara eller manliga losers som Woody Allen eller skälmaktiga cassanovas? Det är sant: i marginalen finns det representationer av kvinnor som på olika sätt ifrågasätter samhället eller kanske ännu: människor som genom sitt agerande (också det besinningslösa) utmanar ett könsförtryckande samhälle (försöka spåna exempel....wating.....processing request....). Men det intressanta som jag försöker peka på är varför manliga urspårare blir kultfigurer för både män och kvinnor, medan det samma knappast gäller för figurer som Valerie Solanas eller Jane Campions film An angel at my table. Det är en del kvinnor, skribenter, komiker och andra, som leker med bilderna av bitterfittan och grogghaggan (Aase Berg bland dem). Och de gör det oftast jävligt bra, roligt och samtidigt kritiskt. Men har du nånsin hört en man göra det? Skulle du få för sig att driva med Simone Weil? Kanske finns det ett grabbgäng nånstans som snöat in sig på Ayn Rand.

Finns det en manlig rädsla att skämta om kvinnor? Kvinnor är ömtåliga, känsliga varelser som inte pallar för skämt? Jag kan förstå vad en sådan rädsla kan handla om, men jag tror inte att den saknar problem. Grundproblemet som jag pratar om handlar ändå om den enorma synlighet män och gubbar har och hur intressant allt som män gör verkar. Också de skräckblandade anekdoterna riskerar att ha sitt finger med i skapandet av en värld där det finns bara män som pratar och handlar och där kvinnor blir varelser som vänder sin uppmärksamhet och beundran mot män.

Vill jag ha "fler kvinnliga förebilder", lite kvinnliga representationer, beundran av det kvinnliga geniet? Äh. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar om saker och människor och vilket slags uppmärksamhet som uttrycks och den anda det görs i.

Slutligen: Är det självupptagna aset verkligen så spännande att man måste skriva femvolymsverk om hans karaktär? Varför är män så hejdlöst intressanta?

Vinst och förlust

Läser i dagens HBL om en jättekonstig diskussion som ska tas upp idag bland EU:s finansministrar. Om länder misslyckas med att uppfylla EU:s (finansiella) konvergenskrav skulle detta straffas med olika former av repressalier - kanske också politiska, att fråntas rösträtt. Jag tycker att socialdemokraten Erkki Tuomioja säger något väldigt, väldigt viktigt när han, enligt husisartikeln "anser att finanskrisen i Grekland också är en moralisk kris. - Vi lever i en värld där vinsterna är privata, men förlusterna socialiseras och alla blir tvungna att bära dem." Den här asymmetrin sätter verkligen fingret på en konstighet i hur Grekland, den ekonomiska krisen och till och med ekonomi i allmänhet diskuteras. Om banker, företag (och statsorgan) sköter sig och allt rullar på (normaltillväxt, ja, eller, lite mer) som vanligt är deras ekonomiska roll inte föremål för diskussion. Hur vinster fördelas finns inte som fråga på den politiska agendan (det enda som möjligen kan komma upp är företagsledares överdimensionerade bonuspaket och löner). Men så snart det går åt helvete blir det tal om samhällets delade ansvar för att lösa krisen. Var och en måste dra sitt strå till stacken och det är ju ekonomisk kris så vi kan ju inte kräva vad som helst (vettiga arbetsvillkor t.ex.). Att socialisera förluster är OK för att det är ekonomiskt nödvändigt för att samhället ska gå runt, men att socialisera vinster - det är ju en skandalös tanke (och förstås: "ekonomiskt omöjligt, rena fantasier").

------

Idag hade jag en väldigt filosofisk upplevelse: att hänga upp sig på en detalj / gå med på all metafysik i hela världen / vänta på att allt, precis allt, ska "gå ihop" / falla ner i ett mörker av surrande förvirring / glömma bort varenda sak och vartenda exempel för att fixera ett begrepp som fungerar SÅ HÄR.

Textskvalp.

Jag är sur & okoncentrerad och läser pdf-texter på min dator som jag någon gång har sparat för att jag tänkt att de kunde vara bra att ha. Mest är det artiklar från organisationsteorijournaler och tidskrifter om businessetik. Sånt. En sak som går mig fruktansvärt mycket på nerverna är ett oskick som många texter dras med. Ni kanske vet vad jag pratar om: en inflation i hänvisningar. Min hjärna går i kras medan jag tvingar mig själv att läsa så små, små snuttar löpande text i taget.

Emellanåt är det bra att referera till andra och jag vet att alla inte är ute i filosofiska ärenden (en filosofisk text kan innehålla noll hänvisningar och ändå vara, i bästa mening, filosofisk - det här gäller nog mindre för andra ämnen). Jag skulle dock tro att vissa texter är mera filosofiska (till tematiken) än vad författaren kanske själv skulle tänka, och att det är delvis därför som det här ständiga refererandet blir problematiskt: arten av fråga blir grumlig eftersom det lätt verkar som om hela forskarvärlden delar samma frågeställning och gemensamt jobbar med att skjuta till en och annan empirisk datasnutt eller metodologisk innovation eller teoribit.

Om Zygmunt Bauman påstås skriva att idéer om fattigdom är länkade till idéer om arbete, då blir jag nyfiken och vill gärna se en liten not som kunde leda mig vidare. Och om en skribent belägger det hon säger med "empiriska bevis" så vill jag veta i vilken publikation man kan se dessa bevis åskådliggjorda. Ofta kan det dessutom vara uttryck för ren artighet att visa att det man säger inte endast kan tillskrivas ens egen tankemöda. Däremot blir jag irriterad på akademiker som hänvisar till varandra när dom i själva verket framför helt allmänt hållna idéer. Eller kanske viktigare: skribentens egen röst (vad är hennes ärende?) tenderar att drunkna i hänvisningar till vad andra sagt. När precis varje sak blir en hänvisning, då blir jag som läsare osäker på om skribenten vill säga något över huvudtaget. (Jag har själv en mängd sådana texter på mitt samvete.)

Ett exempel (från ett blad som heter, kort och gott, Organization): "Many men seem to place the highest value on their identity in the eyes of other men. Their search to construct and maintain masculine identity appears to be an ongoing project, frequently characterized by ambiguity, tension and contradiction (Morgan, 1992)." Nä, jag behöver faktiskt ingen Morgan, 1992 för att syna detta påstående i sömmarna. Om du, bästa författare, vill påstå just detta (som är allt annat än kontroversiellt), så gör det gärna i eget namn.

Ett annat exempel (från samma artikel): "There are important economic insecurities surrounding paid employment (Burchell et al., 1999)." Man måste inte vara Einstein, eller Burchell et al., 1999, för att inse att det här påståendet har ett visst fog för sig. Såklart: om någon sociolog eller nationalekonom fyller ut med empiriskt material, då är det viktigt att ge noggranna hänvisningar. Men när påståendet är så här pass allmänt och grovt ser jag inte varför en hänvisning skulle behövas. Är den här typen av hänvisningar helt enkelt att betrakta som prydnader?

Jag klarar inte av att läsa ett endaste ord till av akademisk text idag.

Filosofer och filosofer

Det finns inga manliga filosofer!
Denna slutsats drar jag efter att ha letts till en Wikipediasida som listar "female philosophers". Så får man se Patricia Churchland, Aynd Rand och Judith Butler på samma sida tillsammans med Hildegaard av Bingen. Däremot finns det ingen sida för manliga filosofer eller "män i filosofin".
Det finns bara en sak att säga: filosofihistorikerna har lurat oss.
Jag gissar att beryktade damer som Platon, Kant, Marx, Foucault eller Wittgenstein helt enkelt är för dåliga för att kvalificera sig in på listan. 
Dom är kanske för orakade eller så var dom för kroppsfixerade för att kunna ägna sig helhjärtat åt det klara och rediga tänkandet.
(Jag funderar på att starta en egen Wikipediasida som heter "kvinnliga filosofigenier" och sätta mig själv högst på listan, tillsammans med Marx, Wittgenstein och Simone Weil.)

*(Bakgrunden till det här dåliga inlägget finns i mina egna tankebanor. En fråga dök upp på interna mejllistor. Borde vi ha någon text av en kvinnlig filosof för vårt inträdesprov? En befogad fråga. Min första tanke: ja, men vilka kvinnliga filosofer finns det då? Ja det är ju Anscombe och Weil och Diamond och.... öh....och hon vad-heter-hon-nu, ja, just det, Murdoch. Hon är ju bra. Efter en stund inser jag det knasiga i att landa i en sådan tanke, även om den inte är speciellt konstig (men världen är en konstig plats). Och sedan slår det mig som vanligt att JEEBUS.
/Flyttar ut i öknen med mina fem kameler/)

Alcest - Écailles de lume (2010)

Om någon skulle tipsa mig om ett band som låter som långsam black metal från norska urskogar blandat med Red house painters blandat med Slowdive skulle jag vänligt säga att det här låter som en fruktansvärd idé. Nu lyssnar jag i alla fall på Alcest, enmansorkester från Frankrike, och albumet Écailles de lume som kom ut för ett litet tag sedan. Jag förvånar mig själv med att gilla det här, åtminstone tentativt gilla, parentesgilla. På gränsen till pompösa gitarrer plus vad som benämns "ethereal melodies" är just vad som brukar få mig att resa ragg. Kanske är det (om än lite långsökt) släktskapet till tidiga Red house painters som gör att jag har svårt att förhålla mig kritiskt (jag lyssnade nyligen på Red house painters [I] och jävlar, vad bra det var!) kombinerat med helt fantastiska malande gitarrer och oväntade element. Den här skivan låter verkligen som om den kunde ha gjorts 1992, minus growlandet som söker sig in i bilden på ett par spår. Spännande saker, på något sätt, fastän jag inte alls borde tycka det. Fan också.
Däremot: omslaget till den här skivan tänker jag inte ens titta på och jag gör mitt bästa för att inte lyssna på texterna. Tur att de är på franska.