Ingeborg Bachmann - Det trettionde året

Jag hade hört om Ingeborg Bachmann främst som poet, och som författaren som skrev Malina (som jag sett en filmatisering av). Och för några år sedan har jag för mig att hennes korrespondens med poeten Paul Celan publicerades. (Hm - de här strukturerna som gör att kvinnliga författare/konstnärer framför allt blir kända för männen de är tillsammans med. Men hoppas inte det stämmer i det här fallet.) Jag läser novellsamlingen Det trettionde året som kom ut år 1961. Det är det första jag läser av henne, och mitt första intryck är en författare som verkligen brottas med sin tematik. I samtliga av novellerna finns en uppgörelse, en längtan efter något nytt, något rent, något bortom det gamla, och, kanske framför allt, bortom det falska. Några av texterna behandlar explicit ett efterkrigstidstillstånd av skuld och ett försök att göra upp med det som hänt. I en av novellerna skriver Bachmann om en far som utvecklar en cynisk relation till sin son, som enligt denne misslyckas med att leva upp till förälderns längtan efter ett barn som på något sätt ska vara oberoende av den vanliga, vardagliga världen; han ville ha ett barn som börjar världen på nytt, som skapar sin egen värld och sitt eget språk. Just språket betonas genom hela boken: främlingskap för språket, försök att hitta ett annorlunda språk. Den här novellen är hisnande, och drabbande i sin beskrivning av hur en längtan efter något obefläckat blir destruktiv och farlig. Pappen är besviken på ett barn i vilken han endast kan se samhällets ytlighet. Samtidigt präglas den här novellen av samma problem som många av de andra novellerna har: Bachmann tycks skriva utifrån en viss filosofisk idé och novellerna blir ibland lite klumpiga utläggningar av en filosofisk svårighet. Berättelsernas allvar vältrar då över i ganska intellektualistiska och högtidliga konstruktioner. Men det är inte alltid så. Bachmann skriver ofta suggestivt och hon lyckas frammana genuint kusliga stämningar som krälar under huden. Och drabbningen som berättelserna ger uttryck för berör, också när författaren går in i ett sätt att skriva som tycks märkt av sin egen tid: huvudkaraktärerna i novellerna är ofta grubblande män och de här grubblerierna känns ibland en smula - unkna? (existensen/friheten/Kvinnan). Men när hon skriver om viljan till radikal förändring, och den destruktivitet den här viljan ofta för med sig för karaktärerna, är det inte svårt att förstå angelägenheten i det hon skriver. Att vilja rasera det gamla kan också vara ett uttryck för maktfullkomlighet, att vilja skapa en ny maktordning (det här utforskas bland annat i en novell som handlar om att överskriva den heterosexuella kärlekens instängdhet). Den farliga, om än ofta kanske begripliga (som en aspekt av förtvivlan) frestelsen att i världen omkring sig (inklusive i en själv) se endast uttryck för falskhet som är i behov av en grundläggande reningsprocess blir verkligen ruggigt åskådliggjord i Det trettionde året.