brunt i det blå: ayn rand

Jag försöker illustrera en grej i en text och för att göra det plöjer jag Ayn Rand. Ni läste rätt: Ayn Rand. Hon är känd som den stora individualisten, den stora högerfilosofen i amerikansk litteratur; författaren man gillar om man är tillräckligt radikal vän av den fria marknaden och fritt entreprenörskap. Jag läser The Fountainhead som kom ut för första gången 1943. På svenska har romanen givits ut av Timbro förlag. Det är nog en ... storslagen bok. 800 sidor text som hyllar den omutliga viljan, den fria individen, det självständiga arbetet, den järnhårda armen och den brinnande glöden som svetsar bort allt vad kollektivitet och mjäkighet heter. Vår hjälte heter Howard Roark och han är arkitekt. Omkring honom finns smaklösa klassicister som dillar om doriska pelare, marxistiska demagoger och utilitaristiska kollektivister - ett pack som Roark överglänser i sin nitiska kamp för den rena arkitekturen, byggnadskonsten som flödar fram ur en ren vision. Det som Rand framställer som det finaste med Roark är den likgiltighet han visar för andra människor, en likgiltighet som också riktas mot karriär: går det åt helvete går det åt helvete. Arrogans och hårdhet som dygd. Att känna sig illa berörd av en sån som Roark tecknas följdriktigt som ett uttryck för svaghet, att man inte står ut med geniets omedelbarhet och skärskådande, tomma, likgiltiga blick.

Hur som helst: jag har inte kommit så långt i boken (några futtiga hundra sidor) men jösses det här är en obehaglig text. Den är pompös och visste man inte bättre skulle man tro att det är parodi. Så här låter det när Rand hyllar arbetet. Den scen hon beskriver är Howard Roarks första byggprojekt. Han vankar runt och inspekterar. Han försöker spela oberörd och saklig, men:

Det fanns tillfällen när något reste sig inom honom, inte en tanke eller en känsla, utan någon häftig, fysiskt påtaglig våg, och då ville han stanna, luta sig bakåt och känna hur hans existens förstärktes av det otydliga stålskelett som reste sig med hans egen kropps skinande, enastående verklighet i sin mitt. Han stannade inte. Han gick lugnt vidare. Men hans händer förrådde det han ville dölja. Hans händer sträcktes ut och gled långsamt längs bjälkarna och fogarna. De som arbetade på huset hade märkt det. De sade: "Den där killen är kär i stället. Han kan inte hålla tassarna borta."

Rand kan inte direkt anklagas för att vara en subtil författare. Raka rör och inga krumbukter. Hon skriver fram sin heroiska huvudkaraktär med en oblyg beundran för egoism och brutalitet. Föraktet för pjoskiga män och kvinnor lyser fram: kanske är det just detta förakt som är mest framträdande, föraktet för allt som ses som svagt, kompromissande. Arkitekten Roar får förkroppsliga detta förakt och Rand verkar se honom som den yttersta bilden av frihet: frihet som frihet från precis allt, och kvar blir något slags glödande kärna av skapande energi. The Fountainhead finns också som film, regisserad av King Vidor. Filmen lyfter fram Rands fascistiska estetik: det är stål, muskler och spetsiga byggnader som gäller. Tydligen är Rand alltjämt en populär författare. Enligt Wikipedia såldes 29 miljoner Rand-böcker år 2013. Det är en skrämmande siffra.