åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.