Illavarslande samhällsomsorg?

Läser lång, skrämmande insändare i dagens HBL där huvudärendet att Finland, som ett led i den globala konkurrensen, måste försvaga fackens ställning. På ett ställe i texten försöker skribenten visa sin humanitära sida: 

"Dessutom behöver det satsas på att återutbilda personer som förlorar sina jobb som en följd av globaliseringen. Det kommer även att finnas personer som inte går att få tillbaka till den globala arbetskraften utan att deras löner märkbart sänks. Dessa människor behöver samhället ta hand om." 

Alltså: det finns en grupp människor som har en så hopplös ställning på arbetsmarknaden, så dåliga individuella konkurrensfördelar, att man måste finna sig i dels att få sänkt lön men framför allt, att bli någon som samhället "ska ta hand om". Är det bara i mina cyniska öron där detta "ta hand om" inte alls har en fin, humanitär klang, utan att det uttrycker något synnerligen ominöst. - Att konkurrensen är a och o, sen finns det människor som inte kan hävda sig i den. Dem ska "samhället ta hand om". Vad som skrämmer mig: en idé om samhällsomsorg som är helt och hållet sammanvuxen med en förståelse av vad det är att "hävda sig". När man inte klarar det, då har "samhället" en uppgift. På något sätt en rätt så vanlig tanke, måhända, men inte mindre obehaglig för det. Det som den, enligt mig, sist och slutligen innebär är ju att man helt och hållet ger sin välsignelse åt ett system (det kapitalistiska) och går med på - lite som insändarskribenten gör - att vissa är förlorare i tävlingen.

I klarspråk: så här legitimeras det nu varande systemet. Man talar om marginalisering, utanförskap eller utslagning på ett sätt där man genast kan sätta sig vid kalkylspakarna och börja räkna ut vad de här människorna kostar samhället och vilka åtgärder samhället bör skrida till för att skära ner på kostnaderna. Med andra ord: man "tar hand om". Det som slår mig här är att det i insändaren blir så klart att samhällsutvecklingen betraktas som något som helt enkelt rullar på, och vissa hamnar på samhällets botten. Här finns inget rum för ett rop, för människors egna röster om sin situation och om samhället.

[Försöker att inte dubbelposta saker på blogg och FB, men blev ganska deppad av detta. Fast jag blev glad av citatet av påven F på tidningens andra sida, ett utrop som skulle behövs som kontrast till det synsätt som framträder i insändaren: "Kära unga människor, ge inte upp era drömmar om en mer rättvis värld!"]