Anderssonin äänestäminen olikin ehkä ennen kaikkea kaupunkilaisnuoren salonkikelpoinen protesti, ei niinkään tuen ilmaus pankkien sosialisoimiselle. Li-ilmiön luoneet äänestäjät eivät sitoutuneet sosialismin ideologiaan sen enempää kuin Alexander Stubbin äänestäjät tiukan oikeistolaiseen talousajatteluun. Stubbhan on hymyilevä ja nuorekas uudistaja! Niin kuin tutkimusjohtaja Juhana Aunesluoma Helsingin yliopistosta sanoo: "Äänestäjiä kiinnostaa nykyään hyvin vähän ideologinen puhdasoppisuus.Inget att ta på allvar, med andra ord. Politik är SOM VI ALLA VET bara en fråga om image. Jag önskar att artikelförfattaren skulle ha lusläst den här viktiga artikeln om journalistiskt ansvar för politisk analys som publicerades av samma drake för inte så länge sen.
Den ton som artikeln förmedlar: ungdomarna i den där pyttekretsen hänger inte med i sin tid (hallåååå, CCCP upplöstes 1991). Det rör sig om förvirrade hippiesar med ligisttendenser som knäpper på sina telefoner medan de yrar om ideologi som de inte förstår något av ("Unohdetaan siis proletariaatin diktatuurin hirmutyöt hetkeksi ja puhutaan siitä, millainen olisi kommunistinuorten rakentama valtio.). Ad hominem-taktik skyr journalisten inte: poängen verkar vara att få ungdomarna att se så löjliga och patetiska ut som möjligt.
Alltså ja, den här artikeln gjorde mig ledsen på en mängd olika sätt. Framför allt: det grundmurade förakt som den utstrålar, raljerandet, det implicita hånet mot ungdomar som engagerar sig politiskt. Jag är ärligt talat rätt förvånad över att det här har gått i tryck. (Samtidigt glider jag in i frågan: vad skulle hända om den här artikeln handlade om sannfinnarnas ungdomsförbund? Ingen förtjänar det här tonfallet. Samtidigt kan jag se att det måste få finnas plats för satir, men inte i en artikel som utger sig för att på ett neutralt sätt skildra ett parti. Här börjar frågorna myllra.)
3 comments:
Ett par anteckningar i marginalen:
Att som skribenten i HS gör dra en parallell mellan Alexander Stubb och Li Andersson är konstigt. När det gäller Stubb är ju idén att hans habitus får väljarna att bortse från substansen – den ekonomiska högerpolitiken (om det nu är hans verkliga linje). Tanken skulle då vara att Li Anderssons utstrålning, ungefär, på ett motsvarande sätt skulle få väljarna att glömma Vänsterförbundets avsikt att återinföra proletariatets diktatur. Men det är ju snarare tvärtom: enligt min bedömning är det Li Anderssons skickliga argumentation (alltså ”substansen”) som har lett till att så många stöder henne, medan hon vad jag kan förstå aldrig har propagerat för något i stil med proletariatets diktatur.
(Om Stubb: hans kritiker säger att hans stora popularitet framför allt beror på hans insmickrande image. Det paradoxala är att alla som säger det – inklusive jag själv – för egen del upplever hans utstrålning som irriterande. Så hans image är tydligen inte en odelad tillgång. Kanske det också finns väljare som stöder honom trots grinet.)
Angående kontrasten mellan substans och personlighet i politiken: den framförs ofta som om det gällde en klar och enkel distinktion, men så är det egentligen inte. Kanske man kunde säga att det sätt på vilket vi drar gränsen inte är politiskt neutral, utan är betingat av värderingar. (Framkastar tanken här, men jag tror det ligger något i den.)
Dessutom: politik handlar inte bara om att skriva under vissa principer, utan också om vad man lägger in i principerna, vad man är beredd att göra för att följa dem osv. Det betyder att personer spelar en roll: politiken är inte en maskin där man stoppar in vissa teser i ena ändan och det kommer ut konkreta politiska beslut i den andra. Att skapa och känna tillit är centralt. (Ord som ”image”, ”habitus”, ”karisma”, ”utstrålning” handlar mycket om att projiciera en personlighet. Projektionen kan vara mer eller mindre manipulativ. När vi tror på en politiker tror vi på den bild hon förmedlar. Den bilden kan men behöver inte vara falsk. Vi har kanske svårare att genomskåda fasaden ifall vi gillar budskapet.)
Spännande kommentarer!
Jo, parallellen mellan de två, Stubb & Andersson, är märklig. Skulle kunna tänka mig att det som motiverade den för skribenten var att de båda fick många röster i EU-valet.
Bra fundering om den komplicerade distinktionen substans/personlighet och att politik inte bara är principer. Det som blir viktigt är kanske hur och i vilka sammanhang man pratar om dem _som_ kontraster och vad man då fäster sig vid. Som du säger: att det är förbundet med värderingar.
Att säga att någon talar på ett förtroendeingivande sätt, att en person tycks stå bakom vad hen säger, är t.ex. ofta något jag själv skulle säga om politiker jag uppskattar (skulle man ens kunna föreställa sig någon som skulle säga: jag har förtroende för hens politik, men inte för hen?).
Att däremot prata om image ger (väl?) en fingervisning om manipulation och fabricering. Men å andra sidan kanske de som uppskattar Stubb skulle gå med på att han har en stark image?
Det som ständigt förbryllar mig - som i just den text jag refererade till - är när man på vetenskapligt håll talar om politik och image på ett slags halvneutralt sätt. Man säger att 'alla' politiker sysslar med image, men språket det kläs i inger en känsla av att vi därför har skäl att titta _bakom_ bilden.
"När vi tror på en politiker tror vi på den bild hon förmedlar." - Det viktiga är kanske när detta blir viktigt att säga? T.ex. när en politiker ständigt framhäver sig själv som principfast (eller det i finsk politik numera ofta förekommande "bära ansvar") tycker jag mig ofta föranledd att fråga: vilken bild vill man projicera? Den frågan kanske inte bara handlar om att avfärda politik som spel för gallerierna, utan kan också ha att göra med att vilja förstå politiska aktörers roll.
Det som gör diskussionen svår är hur den har att göra med så många saker: politiska system, marknadsföring, att försöka göra sig hörd, pedagogik i politiken (att förklara svåra processer).
Alla de här begreppen i vilka vi talar om förhållandet mellan hur en person uppfattas och hurdan hen verkligen är (eller antas vara) kunde bli föremål för en undersökning i sig. (Här också viktigt att skilja mellan orsaker och skäl. Stubbs image kunde tänkas vara orsaken till att många röstar på honom, men det är knappast deras skäl.)
Post a Comment