22 March 2014

Det urbana helvetet

Det är lördag förmiddag. Våren har just exploderat, solen brassar på, folk ser glada ut. Jag och min kompis bestämmer oss för en session på stan. Hen är kaffekranttu, jag vill ha pizza. Vi smyger in i ett nyöppnat ställe i centrala Åbo. Mina nöjda vårfunderingar övergår i undergångsreflektion.

Alltså så här. Varför är nästan varje nyöppnat café/bar/matställe en plats så outhärdlig att doktorn skulle behöva skriva ut en och annan pillerburk eller mixtur för att en ska kunna sitta där med frid i sinnet? Stället vi besökte är typiskt. Stor, robust bardisk. Lukten av dyrt specialkaffe. På hyllorna står fanciga flaskor radade. En flaska står färdigt i en burk med is. Personalen ilar omkring och ser stressade eller ironiskt nedlåtande ut. Allting är avskalat, minimalistiskt, planerat, strömlinjeformat, "lite bohemiska" lampor, höga bord, vanliga bord, olika rum. Glasen, besticken, tallrikarna, kopparna - genomtänkta in i minsta detalj. Trendkänsligt så det förslår. Lite ironi på menyn, sofistikerade råvaror. "Rustika" träbord. Matställets namn är ingraverat i barstolarna. Välklädda människor ramlar in genom dörren, familjer, par, kompisar. Städade, ordentliga, respektabla vårfirare. Ljudnivån börjar stiga. Det finns få tyger som fångar upp bullret. I bakgrunden skrålar hemsk lounge-musik som fan själv kalkylkomponerat i sitt lyxhelvete.

Jag tycker om att äta ute. Jag gillar mat, jag gillar mysiga vattenhål, jag gillar att hänga på stan. Det som gör mig ledsen är att Åbo fylls av ställen av just den här typen: opersonliga, dyra, pissnödiga. Ställen som inger en känsla av att bli iakttagen. Ställen som uppmuntrar självmedvetenhet, att visa upp sig på stan. (Tänker på mina månader i New York, hur det var svårt att hitta inrättningar att trivas på.)

Vad en Lindman beställer: billiga, simpla, ruffiga, snälla, välkomnande urbana rum utan krångel och - lyssna noga nu - utan koncept och "profilering". Utan varumärken. Utan djuplodande idéer om stället som upplevelse. Jag vill ha hak där en kan försjunka i tillvaron, prata med folk, höra vad folk säger, umgås utan att det känns som en satans teater. Jag vill ha ställen där ALLA (och då menar jag precis alla) är välkomna, utan urskiljning, utan "målgrupp", utan misstänksamma blickar eller smilfinkeri. Och ja, naturligtvis: jag efterlyser ställen som behandlar sina anställda bra och som inte förvandlar folk till stressade vrak. Jag vill ha syltor dit man kan gå och sura för sig själv och kanske få dagen att svänga på sig. Läsa en tidning, läsa en bok, äta en bulle eller en enkel rätt, ta en stillsam öl. Som tur är finns det fortfarande en drös av sådana hål kvar i denna stad (fast en del har försvunnit), och det är något som jag känner stor tacksamhet inför, eftersom sådant utgör en avgörande del av min vardag.

Jag tycker helt enkelt att en stad är bra om den innehåller en mängd öppna och välkomnande matserveringar, caféer och barer som inbjuder till umgänge och spontana möten mellan människor. Spända och pretentiösa inrättningar som det jag beskrev ovan - med akustik där det knappt går att prata, is i luften, krav på €€€ i börsen - gör det urbana livet mycket tråkigare och andefattigare än det kunde vara.

Det om det.

5 comments:

ponks said...

Haha, ni har också haft en dålig ute-upplevelse! Vet precis vad du menar och efterlyser exakt det samma. Jävla konceptdårar! Jag blir också så upprörd på hur jädrans svårt det ska vara att få tag på nån form av vettigt käk (som inte är asiatiskt) här i stan. Något är ju på tok när standarden är att man blir besviken och att man kan göra bättre själv, hemma, med billigare ingredienser. Besökte Chantico på Mariegatan idag, "authentic mexican food" my ass.

Mic Linder said...

Aaamen!

M. Lindman said...

Jepp, Chantico.... Suck! Var där en gång och åt en mini-nånting som inte var mycket för världen. Stället var också otrevligt, tyckte jag. Och ja, stämmer helt med att man får leta med ljus och lykta efter bra käk. Som tur är finns det bra asiatisk mat i Åbo (kolla in det nya vietnamesiska stället vid Forum, en lindmansk favorit i åtminstone tretton olika avseenden! enkel miljö, snäll personal och goda tofurätter.)

den elaka bloggaren said...

ok, men vi kan inte vara överens om att det urbana helvetet är en tautologi, eftersom det räcker med antingen "urbant" eller "helvete"? att den trivsamma staden som inte handlar om att mjölka mänskor på pengar är en oxymoron? att staden finns till pga. agglomerationseffekten dvs. att man kan få mänskor att producera och konsumera i staden just genom att packa ihop dem i miljöer designade endast för det ändamålet? att också de nostalgiska, mysiga barerna en gång i tiderna var de trendiga, kalla kommershålor som vi ser idag, men designade för en tid då mänskors utgångspunkt - det som var nostalgiskt för dem - var en värme, medmänsklighet och ineffektiv kommers som vi knappt kan föreställa oss längre? dvs. den sunkiga iloinen kulma-ankkuri nära hamnen var den tidens starbucks, men vi kan inte se det längre, för vi såg inte det ännu äldre pata-emman katukeittiö som den generation såg tillbaka på?

M. Lindman said...

Elaka: Nej, jag tycker inte att det urbana per definition är lika med kapitalism och exploatering. Även om städers utveckling hänger tätt ihop med kapitalismens dito tycker jag också det går att uppmärksamma andra aspekter av stadens liv. Här skulle jag hålla med de franska marxister som beskriver hur folk rör sig i staden på sätt som inte låter sig inordnas i det rörelsemönster som uppstår ur kapitalistiska relationer. Henri Lefebvre är ett exempel på en sån skribent, och jag tror han är nåt på spåren. Människors liv spretar åt alla håll, motstånd görs, platser utnyttjas bortom konsumtion&produktion.