Finsk politik och nödvändighet

OK here we go again, ett inlägg jag har skrivit minst fem gånger (och lite på efterkälken är jag nu men efter att ha läst Jutta Urpilainens uttalanden refereras i dagens HBL kanske inte).

Finska politiker håller en ramsa så kär att denna ramsa med vissa små modifikationer återkommer nästan alltid då ett kontroversiellt beslut tas (alltså ett beslut som ifrågasätts, och politiker är väl medvetna om detta). Ordförande Katainen ger sin kommentar till Vänsterförbundets utträde ur regeringen och så här klingar ramsan den här gången:

- Suomen tilanne on niin haastava, että jonkun ne hommat pitää hoitaa. Siitä ei tulisi yhtään mitään, jos kaikki päättäisivät olla käyttämättä oikeuttaan tehdä päätöksiä. Jonkun tässä maassa pitää päätöksiä tehdä, vaikka ne olisivat vaikeita, Katainen sanoi. (referens)

Någon måste ta besluten. Att sitta i regeringen innebär ansvar. Det är viktigt med ansvar i politiken. Ansvar innebär att ta svåra beslut. Någon måste ta svåra beslut. Ansvar är tungt. Någon i det här landet måste fatta besluten. Fastän de är hårda måste någon fatta besluten. Finland befinner sig i ett svårt läge. Om alla skulle låta bli att fatta beslut skulle det bli katastrof minsann.

Ansvarsretoriken förvandlas här, tycker jag, till något allt annat än ansvarsfullt - politiken blir administration och att "bära ansvar" förvandlas till ett retoriskt maktmedel.

Statsministern är dessutom noga med att påpeka: "Kivulias ratkaisu kaikille, hän tyytyi toteamaan." Svårt läge för alla, beslutet är smärtsamt för alla. Ja-a, kanske för vissa mer än andra? Att statsministern säger så här är rent utav ohederligt i ett sammanhang där det väl står ganska klart vem som drabbas av rambesluten ifråga. (HS: "Pääministeri Jyrki Katainen (kok) sanoi keskiviikkoyönä, että päätökset tuntuvat pahalta ja silloin niiden kuuluukin sattua kaikkiin, koska suomalaiset ovat kaikki samassa veneessä.")

Så försvaras politik som leder till att de mest utsatta får det sämre: en vag hänvisning till det allmänna "läget" och att "någon" måste fatta beslut. Det låter alltså som om dessa beslut ramlat ner från himlen och nu är det bara modiga politiker som Jyrki Katainen som vågar axla detta ok som rasat ner på hans axlar. Här har vi en man som stiger upp ut ur de fegas led och ställer sig vid det nationella rodret för att styra in på den smala, men nödvändiga vägen. Som min kompis skriver på FB: En del av det här spektaklet är en statsminister som gör allt för att visa att han kan fatta svåra beslut. Ett slags beslutsamhetsperformance.

Det som naturligtvis följer ur allt detta är att retoriken om svåra lägen och beslut som måste fattas är avsedd att underminera allt mothugg. Då blir det viktigt, tycker jag, att ta ett eller två steg tillbaka och fundera över Katainens retorik.

vår

Känslan av att stiga ut på gatan och världen verkar helt ny, allt börjar på nytt, förundran: efter en afton av dålighetsliv, efter en tid nån annanstans, efter en lång promenad, efter att ha varit sjuk ett par dagar, efter att ha hängt hemma alltför länge, efter att det slutat regna, under helgdagar då nästan inga människor rör sig på stan, under långa eftermiddagar, planlösa förmiddagar, en spontan nattpromenad, att vingla omkring på stan efter ett kafferep i oändlighetens tecken en absurt tidigt morgon när en knappt vaknat. Det bekanta plötsligt i ett nytt ljus, oklart vilket. En kliché: att på nåt underligt vis påminnas om att finnas till. Fånigt som fan men så är det, en form av ut-ur-dvalan.

Idag: evighetsdag på jobbet, ingen eftermiddagslur, vimmelkantig promenad. Biskopsgatan. Det har blivit varmt under dagen. Solen håller på att gå ner. Ungar på gatan. En tonåring härjar med en annan, skriker men plötsligt verkar de vara vänner igen, som om inget hänt. Ett äldre par går arm i arm. Lukten av bildäck på asfalt. En pensionär cyklar mitt på trottoaren. Jag går till den vietnamesiska restaurangen, ett prima ställe. Slår mig ner. Förutom jag är det en gråhårig gentleman där, och med honom, ett barn. Mannen pratar och ser ut som David Lynch, kalufs och allt, fast han pratar med brittisk accent och kanske läspar han lite. De läser tidningen. Han förklarar med hög röst om något som verkar handla om NATO. Don't worry about it, ... I was a soldier once you don't have to worry about it yet. Mannen och den som kanske är dottern läser vidare i vad som tycks vara Iltalehti och flera gånger säger den äldre att man inte ska tro på allt vad man läser. Han lanserar begreppet 'propaganda' för den lilla, kanske nio eller åtta, och hon svarar inget särskilt, hugger i sin efterrätt. Sen pratar de om dödlighet, mannen påminner om det ändliga livet, we're not always here. Efter det kommer den äldre på att han gärna vill läsa högt (if that's ok with you frågar han belevat); han ber barnet fråga damen där borta om det är ok. Jag inser att jag är omtalad eftersom jag just nu är den enda i rummet och nickar. I thought that what a man säger ungen neutralt. That is most definitively a woman, säger David Lynch tvärsäkert. Så börjar han läsa Harry Potter, The Philosopher's Stone. Han läser med emfas. Om drakar och hur man strider mot dem, tror jag. Mitt i läsningen kommer min kompis J in i restaurangen utan att jag riktigt märkt det förrän efter en stund och hen frågar klurigt som hen brukar hur många x maten får på min skala. 5/5 myser jag eftersom jag har ätit en gudomlig skapelse av nudlar och chili och tofu och koriander. Säger hejdå åt J genom mattårarna och snubblar till en diskussion om Antigone som jag lite sömnigt halvdeltar i och är mest nöjd och mätt i magen och så där överväldigad av våren som jag brukar vara.

Exodus

Det händer saker vid den filosofiska institutionen! Vi ska nämligen flytta, helt tillfälligt, ingen vet hur länge, på grund av en rejäl mögelsanering i lokaliteterna. Ett gäng papplådor står radade längs korridoren men först idag börjar jag och min rumskompanjon Y packa ihop våra pinnaler. Genom åren har vårt rum varit lite av ett bombnedslag, mysigt just på grund av de disparata sakerna, det kringströdda kaoset, det motsrävigt oordnade och icke-professionella i Åbo akademis välplanerat standardiserade ark. Det är ett hårt arbete: ett helt universum av skrot (och damm) har ackumulerats sedan 2004. Under dagens lopp gräver Y och jag oss igenom åratal av filosofisk historia (för vi är givetvis eniga om att filosofins historia skrivs i rum x på Åbo akademi, visst?). Alla de där knastertorra artiklarna som man kopierat men aldrig läst. Artiklar om medvetandet, Freud om våld, McDowell,  businessetiska modeller, naturalism, Austin. Guldkorn man glömt: "Let's spit on Hegel", minst tre olika kopior av vissa lysande alster, bäst att spara alla tre. Dessutom har skrotnisse #1 och #2 samlat på sig allt möjligt annat som nu deponeras till skumma förråd eller random sopnedkast. Tidskrifter, uppslagsverk, täcken, små montrar, möbler, glasföremål, några rullar hushållspapper, några byttor, EN BOK AV PAAVO VÄYRYNEN!!, salta kex från 2009, mystiska tyger, icke-fungerande pennor, en tidskrift om hundskötsel, spik, en sejdel av tenn, gamla cd-skivor. Med jämna mellanrum kikar jag upp från min hög, grabbar tag i nån pryl och hojtar till Y: "behöver inte du en sån här mojäng?" Och visst behöver hon. Den MAGNIFIKA känslan när vi grävt oss till botten av vårt nonsensberg och fyllt kartonger med samma nonsensberg. Något slags liminaltillstånd anmäler sig. Uppbrott och karnevalstämning med frusen dajmtårta i det minimala kafferummet och några vandringar fram och tillbaka genom humanistkomplexet där man ska akta sig jävligt noga för att inte i misstag låsa in sig i en anonym korridor. Våra nya kontor är avskalade och inget tjafs har hunnit ansamla sig där. Det är tänkt att jag fr.o.m. imorgon är parkerad i mitt nya neutrala rum, går dit varje dag, skriver som en galning på avhandlingen, blir klar jätte-jättesnart. Att kontoren är belägna i "centrum för livslångt lärande" bådar dock inte gott för min instrumentaliserade attityd. Jag gör vad jag kan för att göra mig hemmastadd bland grå metall, grått bord, grå heltäckningsmatta, tomma ytor. Tidningen Skärgård har sitt kontor nära, kanske kan jag gå dit och snarvla om skärgårdens framtid, förbindelsebåtar, skarvar och skärgårdsentreprenörskap om andan faller på (en gång fick jag en briljant idé som jag tyckte skulle förverkligas i just denna tidskrift, nu borde jag ju hänga redaktionen i hasorna). Y lånar mig en av sina anskrämliga blomruskor (jag har redan hunnit förolämpa flera av blomstren och frågat om de liksom ska ligga ner så där och Y svarar glatt och uppriktigt att bara de får lite vatten så), den ständiga gröna filten är ditforslad och jag skruvar opp värme-elementet till max. HÄR SKA DET SATAN JOBBAS!!! Men först ska jag ta tillfället i akt och sova en liten lur på den gamla soffan, som avskedshyllning till rummet där det prokrastinerats en hel fucking del genom åren.

Det urbana helvetet

Det är lördag förmiddag. Våren har just exploderat, solen brassar på, folk ser glada ut. Jag och min kompis bestämmer oss för en session på stan. Hen är kaffekranttu, jag vill ha pizza. Vi smyger in i ett nyöppnat ställe i centrala Åbo. Mina nöjda vårfunderingar övergår i undergångsreflektion.

Alltså så här. Varför är nästan varje nyöppnat café/bar/matställe en plats så outhärdlig att doktorn skulle behöva skriva ut en och annan pillerburk eller mixtur för att en ska kunna sitta där med frid i sinnet? Stället vi besökte är typiskt. Stor, robust bardisk. Lukten av dyrt specialkaffe. På hyllorna står fanciga flaskor radade. En flaska står färdigt i en burk med is. Personalen ilar omkring och ser stressade eller ironiskt nedlåtande ut. Allting är avskalat, minimalistiskt, planerat, strömlinjeformat, "lite bohemiska" lampor, höga bord, vanliga bord, olika rum. Glasen, besticken, tallrikarna, kopparna - genomtänkta in i minsta detalj. Trendkänsligt så det förslår. Lite ironi på menyn, sofistikerade råvaror. "Rustika" träbord. Matställets namn är ingraverat i barstolarna. Välklädda människor ramlar in genom dörren, familjer, par, kompisar. Städade, ordentliga, respektabla vårfirare. Ljudnivån börjar stiga. Det finns få tyger som fångar upp bullret. I bakgrunden skrålar hemsk lounge-musik som fan själv kalkylkomponerat i sitt lyxhelvete.

Jag tycker om att äta ute. Jag gillar mat, jag gillar mysiga vattenhål, jag gillar att hänga på stan. Det som gör mig ledsen är att Åbo fylls av ställen av just den här typen: opersonliga, dyra, pissnödiga. Ställen som inger en känsla av att bli iakttagen. Ställen som uppmuntrar självmedvetenhet, att visa upp sig på stan. (Tänker på mina månader i New York, hur det var svårt att hitta inrättningar att trivas på.)

Vad en Lindman beställer: billiga, simpla, ruffiga, snälla, välkomnande urbana rum utan krångel och - lyssna noga nu - utan koncept och "profilering". Utan varumärken. Utan djuplodande idéer om stället som upplevelse. Jag vill ha hak där en kan försjunka i tillvaron, prata med folk, höra vad folk säger, umgås utan att det känns som en satans teater. Jag vill ha ställen där ALLA (och då menar jag precis alla) är välkomna, utan urskiljning, utan "målgrupp", utan misstänksamma blickar eller smilfinkeri. Och ja, naturligtvis: jag efterlyser ställen som behandlar sina anställda bra och som inte förvandlar folk till stressade vrak. Jag vill ha syltor dit man kan gå och sura för sig själv och kanske få dagen att svänga på sig. Läsa en tidning, läsa en bok, äta en bulle eller en enkel rätt, ta en stillsam öl. Som tur är finns det fortfarande en drös av sådana hål kvar i denna stad (fast en del har försvunnit), och det är något som jag känner stor tacksamhet inför, eftersom sådant utgör en avgörande del av min vardag.

Jag tycker helt enkelt att en stad är bra om den innehåller en mängd öppna och välkomnande matserveringar, caféer och barer som inbjuder till umgänge och spontana möten mellan människor. Spända och pretentiösa inrättningar som det jag beskrev ovan - med akustik där det knappt går att prata, is i luften, krav på €€€ i börsen - gör det urbana livet mycket tråkigare och andefattigare än det kunde vara.

Det om det.

millie&andrea

Projektet består av Andy Stott (som gjort flera GUDOMLIGA plattor, rikta örat mot dem uppmanar jag er å det STRÄNGASTE) och Miles Whitaker från Demdiker stares. Grumligt&vasst på en och samma gång.

Blindheten

En sak som gör den Lindmanska vardagen lite spännande, lite grumligt mystisk, intesålite unheimlich, är att jag titt som tätt råkar in i konstiga situationer. Kanske har det att göra med att jag ser så dåligt (halvblind i praktiken), eller kanske har det att göra med konstitutionen under mössan. (Har antagligen nåjsat om detta förr, dessutom.)

I alla fall: åtminstone någon episod varje dag består av skumt nästan-möte. T.ex. så här: jag hälsar glatt på nån, brölar: HEJ A!!! Det är inte A. Nålåt till tusen. Eller VAR det A? Vänta nu? Hm. DISSAR du mig nu, wtf? Andra dagar: Jag får för mig att någon hälsar på mig och jag försöker klura ut om det var till mig hälsningen var riktad, vem personen är och i vilken anda jag i så fall ska hälsa på den (känner jag liksom dig?). Ibland slingrar sig små samtal där jag fortsättningsvis försöker ta reda på vem det är jag pratar med och hur jag känner den. Ofta blir sånt bara märkligare: ja det är ju du som är god vän till X (person jag träffat en gång 2005). Vid något tillfälle upplöser sig situationen och bitarna faller på plats: ja, just det, en fest för tio år sen, ÅA:s bibliotek, Ålands lyceum, Kerttulin kievari, morjens, kul att ses. En solid grund av identifierande. Såna där möten får en att bli kartograf över sitt eget liv och erkännerkänn, det är lite kul, och lite skrämmande. Men ja, den andra sidan av saken är att jag stup i kvarten framstår som en person som går med näsan i vädret, en riktig superarrogant mallgroda som inte hejar på/går fram till folk jag känner eller är lite bekant med. En irriterande belägenhet. Jag tycker det är viktigt att artigt uppmärksamma människor och så lever jag precis tvärtom. På grund av det här blindstyreriet blir jag extra paranoid; om det är ett ord som kännetecknar mig+det sociala är det obekväm, uppbullat för idel pinsamhet och förstämning - blindhet eller nä, omvärlden är ett mysterium.

I skarven mellan 'var det hen?' och 'äsch fan jag borde ha stannat och pratat' börjar jag grunna på hur jag förhåller mig till andra. (Är det så att jag när en hemlig och fascistoid längtan till formaliserade hälsningskulturer av typen: GODDAG PROFESSOR X, GODDAG FRÖKEN Y, GODDAG MAGISTERN, GODDAG DOKTORAND LINDMAN.) En gång på ett ställe långt från Åbo var jag övertygad, men bara halvt, om att en av mina gamla med-filosofer från studietiden stod och väntade på samma ställe. Kollade förstulet på personen, tolkade tecken. Funderade: ska jag hälsa? Men om det är hen, varför hälsar inte HEN? Ett myller av åskådningsformer och nojande. Så där kan jag hålla på, oupphörligt. Det är enormt fånigt.

Teckentydning i det sociala.

2 månader, 13 dagar

På sistone har det på institutionen uppstått en frenetisk stämning: vi är många som håller på att avsluta avhandlingsarbetet och diskussionerna kretsar kring granskare, avhandlingsspurt och filande på manuskript. I vanliga fall skulle jag förhålla mig lite tveksamt kring frenesi kring arbete men just nu är det precis vad jag behöver. Beslutsamhet i luften. Mål i sikte. Istället för angst: blanketter, versioner, utlåtanden. Det är meningen att jag ska lämna in en text för granskning i slutet av maj. Två typer har preliminärt tackat ja till att granska åbäket. På något sätt känns allt det här lite helt jävla fucking awesomefantastiskt. Jag har kastat bort några år på att helt enkelt mer eller mindre vimsigt rota omkring i böcker och halvskriva på avhandlingen i nåt slags avdomnad grundstämning av oro och panik. Att saker konkretiseras, blir mera handfasta, till och med formella, gör att lite av den overklighetskänsla (kommer jag överhuvudtaget att kunna genomföra projektet? Är det inte bara ett slags fantasi?) som långt präglat min doktorandtid börjar försvinna. Försöker formulera målen för skrivandet: ett resonemang som på nåt sätt kan vara begripligt, varken mer eller mindre. Kapa lösa trådar, vingliga bryggor och ta bort annat krafs. Förenkla, förtydliga, sätta punkt. De följande månaderna ska jag alltså ägna åt att sätta text på pränt, skippa introspektionen, skippa ångest, skippa nojor, skippa kringirrande, skippa slöandet - S K R I V A. På något sätt måste det gå.

Klartext

Plöjer igenom den senaste veckans tidningstorn och som vanligt drabbas jag av en blandning av ångest och förvirring. I lördagens HBL ingår en kort artikel om en rapport som IMF nyligen skramlat ihop om Finlands ekonomi. Artikeln ger sken av att en sådan rapport väger tungt. Reformer av arbetslivet betonas tydligen: pensionsåldern ska höjas och unga ska snabbt ut på arbetsmarknaden. Vi har hört det förr, visst. Men att det här inte bör förstås som helt normala, nödvändiga strukturella reformer framgår tycker jag alldeles utmärkt i perspektivet som följande uttalande (av en IMF-delegations ordförande) ger uttryck för:

- Finlands arbetslöshetssystem är generöst jämfört med många andra länders. Det är allt skäl att se över hur det påverkar tillgången till arbetskraft.

Alltså: systemet i Finland är för bra. Andra länder renodlar arbetskraft som arbetskraft, som utbud och efterfrågan. En vara. Det är Finland väg att gå. Läget för de som jobbar och de som är arbetslösa MÅSTE bli sämre. Vi har inte råd att ha det bra. Vi har inte råd att ha det bra. Det allra viktigaste är en rörlig arbetskraft. Allt som påverkar och begränsar "tillgången till arbetskraft" måste nedmonteras eller reformeras. I samma rapport uppmanar IMF Finland att öka produktiviteten i den offentliga hälsovården. Låt oss gissa att produktivitet inte betyder att folk ska få vård på så goda villkor som möjligt. Utan på samma sätt som gällande arbetskraften ska hälsovården renodlas som vara.

I samma tidning nämns en utredning som talar ett helt annat språk. En utredare har kommit fram till att bärplockarna från Thailand som jobbat i Finland under somrarna arbetat under förhållanden som liknar människohandel. Frågan är här: kommer inte dessa usla och farliga förhållanden nära sådana ideal för arbetsmarknaden som IMF verkar stå för i rapporten? Avreglerad arbetsmarknad, utbud möter efterfrågan med så liten formell friktion som möjligt, arbetskraft som arbetskraft och inga andra aspekter av arbete får vara viktiga.

(Hur tänkte HBL när de valde bild till reportaget? IMF-människan framställs på bilden som Jeanne d'Arc i Carl Dreyers film från 1928: huvet bakåtböjt, lidande/innerligt uttryck, blicken mot himmelen. Ett brungrått gasmoln nederst i bilden markerar flyktigheten hos det världsliga.)

sedernas förfall

Stötte på detta citat. 

"Européer ur medelklassen och uppåt började dagen med en omsorgsfull toalett och påklädning, även om de inte skulle utanför dörren eller arbetade i hemmet. Att gå omkring hemma orakad, i kalsonger och rufsigt hår bara därför att man inte behöver visa upp sig för någon skulle gjort ett mycket dåligt intryck på våra förfäder."

Tänk på det, slashasar. Själv får jag ibland för mig att sådana där kalsong- och rufsdagar ytterligare bidrar till demoralisering, att dagen aldrig tar fart, att skrivandet fastnar och att dag plötsligt blivit kväll utan att jag riktigt märkt hur. Alltså är det omsorgsfull toalett, strykta skjortor och pressveck som gäller i det lindmanska skrivarhushållet, också de dagar då den vidlyftigaste utflykten tar mig till butiken tvärs över gatan. Ja, tänk på Matti Klinge: jag skrider värdigt mellan soffan, datorn och kaffebryggaren. Inga mjukisbyxor så långt ögat kan nå.

люди, люди, люди

Får inte bort den här ur huvet. Cheesybra sovjetåttiotal. Kolla in bildspelet...

Litterärt sömnpiller

Innan läggdags läser jag Henry Fieldings Tom Jones. Den är evighetslång och kanske både den tråkigaste och sämsta bok jag läst. Jag befinner mig på s. 442 och har halva kvar. Ett skäl till varför jag pinar mig med sånt här är att boken är ett utmärkt sömnpiller. Lindman somnar som ett litet barn efter tjugo sidors supertrist läsning. (Och det är inte trist på det där bra sättet utan bara ... trist.) Ett annat skäl är att jag lider av något slags perversion som tvingar mig att läsa igenom böcker jag börjat på, också om de är mer än 800 ss och dåliga. Alltid lär man sig nåt, tänker jag optimistiskt. Det tredje, kanske viktigaste, skälet är att boken ska hjälpa mig att smyga in ord som aqc... acquiesce, wanton, panacea  i den annars också svajiga avhandlingssvengelskan. Alltså helt på riktigt skulle en kul grej vara att liksom sabotera det här med nordbor som träget försöker skriva korrekt akademikerengelska genom att skriva en kockoavhandling på skitdålig efterapning av 1700-talsengelska. Det vore nåt som skulle pigga upp sluttampen på avhandlingsslitet.

Nåväl, Tom Jones. Boken är skriven av Henry Fielding  som jag inte vet nåt om förutom att han i boken uppenbarligen är extremt nöjd med sig själv. En stor del av detta 800-sidorsverk går åt till att Fielding kverulerar med sina samtida kritiker - och det är på nivån bjäbb. Resten av boken består av en ädel kärlekshistoria, lite engelskt landsbygds- och stadsvimmel och sen nåt som jag skulle beskriva som buskis (som inte är det minsta kul; Fieldings paradnummer är folk som slåss). Tom Jones själv är oäktingen som blir utsparkad från sin adoptivfars gods eftersom han ägnat sig åt allt annat än dygdigt leverne, fy. Men den kringirrande Tom Jones har en välvillig (benevolent) natur fastän han då och då faller för en och annan frestelse. Civilisationskritik anno 1750: naturen kontra sederna hos bildat folk (filosofer och teologer är en oändlig källa till lustigheter i romanen) Efter 445 sidor är jag inte särskilt klar över hur Fielding beskriver 'natur'; framför allt verkar det som om vissa människor helt enkelt har en oförstörbar natur (det är oklart vad det är som betonas - att spontant ingripa och hjälpa damer i nöd eller en ursprunglig sexualitet), medan andra är fastväxta i antingen sin egen ruttenhet eller kulturens tvivelaktiga modefenomen - en av skurkarna är en dam som på ett mycket okvinnligt vis (i detta framhärdar förf.) ägnar sig åt militärstrategiskt 'tänkande' som hon har tillägnat sig i dåligt hovsällskap.

Det som gör det mänskligt genomförbart att traggla boken är att det på nåt vis är spännande att se hur Fielding tänker på t.ex. kön (vilket han gör, ofta) och hur det förkapitalistiska engelska samhället gestaltas (romanen kom ut i mitten av sjuttonhundratalet). Det är också lite semiintressant att läsa Fieldings skojande kring samtida uppfattningar om litteraturens väsen, kanske speciellt för att själva romankonsten inte var så etablerad då (och det verkar oklart vilken som tänks vara romanernas publik; kultureliten, bildade män, kvinnor?). Men JESSUS det är en tradig tegelsten.

Men nä, läs inte den här boken.

Nattskiftet

En av de värsta, och bästa, sakerna med det här avhandlingsarbetet är det här med deadlines. Jag är lat. Jag behöver dem. Dag blir till natt och det är bara några timmar kvar tills jag måste skicka in textfan som ska presenteras på seminarium (det brukar ta en vecka att återhämta sig och samla ihop sig själv efter ett sånt seminarium på institutionen). Nu är det natt och nattskift precis som varje år inför den där förskräckliga seminariedeadlinen. Texten slöar i den solkiga rutan och jag vet att det är vissa delar som är helt hopplösa. Börjar korrigera språk, titta på skojiga synonymer och tråckla in ännu en fotnot. Läser onödiga saker på nätet och tittar i morgontidningen som just ramlat in genom postluckan. Bläddrar halvhysteriskt i en bok som jag tänker att ska ge en plötslig inspiration, drunknar i nya tankar som jag skyfflar in i dokumentet. Har under flera veckor gått och liksom hoppats - innerligt, intensivt, ofta, en ständigt puttrande oro - på att det där hopplösa men nödvändiga stället i texten liksom ska mogna fram i huvudet, att gröt ska bli cement och att funderingen ska veckla ut sig genom något slags halvmedvetet idisslande. Det händer naturligtvis aldrig på det sättet. Sen är klockan tre eller fyra eller fem och jag har lyssnat igenom alla skivor i samlingen, snusat på nattluften och bryggt en balja kaffe. Nu nu nu. DET BESVÄRLIGA STÄLLET. Ibland är det just i det ögonblicket, halv sex en onsdagsmorgon som saker slutligen börjar falla på plats: jag skriver i ren desperation och har inte tid att censurera tankarna desto mera, låter det komma, vadsomhelst. Men andra gånger går timmarna och det besvärliga stället är alltjämt stumt. Kaffet svalnar, musiken tystnar, gryningen spricker upp och jag bestämmer mig för att ge upp och gå och sova när jag hör att grannarna en efter en börjar gå på jobb.

Simone Weil

Idag ordnades ett seminarium om Simone Weil i Åbo. Ganska många av de som talade där kommenterade det allvar som kännetecknar Weils filosofi. Jag blev att ruminera kring det där om allvaret. Susan Sontag skrev i tiden en extremt kritisk artikel om Weil och hur folk attraheras av hennes tänkande trots att det är få saker som folk känner igen sig i eller håller med om; det är det extrema som drar, menade Sontag. Hon skriver: "The truths we respect are those born of affliction." Jag tror i och för sig att Sontag kan ha helt rätt i att draget av stränghet och självförnekelse kan utöva en underjordisk dragning till Weil (vars tänkande nog har sådana dimensioner). Men ändå - måste det vara helt fel att påpeka att Weils filosofi inte bara präglas av vad hon skriver utan också hur hon säger saker? Det är mycket hos Weil jag finns märkligt, obegripligt, till och med skrämmande. Hennes betoning och idealisering av avstånd exempelvis. Men ändå skulle jag vilja säga att jag grips av Weils texter, också när jag inte förstår, eller när resonemanget går åt ett obehagligt håll. Det Weil skriver om slår mig som angeläget, nåt jag måste fundera på, befatta mig med. Kanske så här: jag kämpar ofta med att filosofin ter sig som en suspekt verksamhet på grund av den intellektualism som jag tycker att jag hela tiden ramlar in i. Att jag på olika sätt tappar bort den verkliga frågan eller att tankeverksamheten börjar leva sitt eget spöklika liv där begrepp staplas på begrepp. Jag förlorar ständigt kontakten med angelägenheten i filosofin och det filosofiska tänkandet. När jag läser Weil läser jag någon som kämpar, där texterna nästan går sönder. Jag menar inte att det här är den enda formen av filosofiskt allvar (långt ifrån) men att Weil är ett exempel på en filosof där texten etablerar ett tilltal och att den har karaktären av bekännelse snarare än teoribygge eller distanserade klargöranden tycker jag man utan vidare kan säga utan att allvaret i sig fetischeras. Sanningssökande kan verka som ett pompöst ord, men för Weil skulle jag säga att just sanningssökandet är det som präglar texterna och att det är så jag som läsare relaterar mig till det hon säger: att hon ständigt försöker formulera något, söka sig fram till något.

I mars premiärvisas en svensk version av en dansföreställning om Simone Weil. Jag tror att jag ska gå och titta på den, samtidigt som jag av nån anledning är orolig över hur Weils filosofi och liv kommer att gestaltas på scenen, som dans och tal. Vi får se.