5 January 2013

två saker om arbetslivet

Vi lever i knasiga tider då det slår mig som ofantligt radikalt att en pensionerad VD (för Tapiola, försäkringsbolag & bank) säger så här i en intervju med HS:

"Pe­lol­la on val­ta­va vai­ku­tus, se vie ih­mis­ten luo­mis­ky­vyn. Jyrk­kä re­to­riik­ka joh­taa sii­hen, et­tä osa ih­mi­sis­tä al­kaa pe­lä­tä ja osa toi­mia jul­mas­ti toi­sia koh­taan."

Om man tar det där på allvar är det nog ganska många saker som måste förändras i hur närings- och arbetslivet fungerar. Däremot låter det här en smula scary:

 "Suo­ri­tus­ky­vyn kan­nal­ta kaik­kein tär­kein­tä on kan­sa­kun­nan eheys. Jos kan­sa­kun­ta ja­kau­tuu kah­tia, si­tä ei voi kom­pen­soi­da mil­lään."

Nationens enhet? Kaipala målar upp en kontrast mellan att se ekonomin som primär och att tänka att ekonomin måste ha något syfte. Men är inte problemet att 'nationens enhet' i det här landet har en grundmurad retorisk roll, så att vilka ekonomiska policies som helst låter sig försvaras utifrån detta - 'det är för hela landets bästa', och att inga bevis i världen om ökade inkomstklyftor, arbetslöshet, skillnader mellan stad och landsbygd - biter på det? (Wealth MUST trickle down we don't see it ... just yet.)

När ska man börja ifrågasätta och skärskåda den nationalism som hänger helt intimt samman med en viss kapitalistisk retorik? För den här pensionerade VD:n verkar ju 'nationens enhet' vara det ultimata etiska sättet att reflektera kring ekonomi.

5 comments:

den elaka bloggaren said...

läste samma text imorse när en representant för den finlandssvenska smygvänstern (nån som gick igenom ungdomen på åttitalet och aldrig fick en hederlig chans att komma ut ur vänsterskåpet) länka till den på facebook. håller med om att det finns nåt skrämmande i att den enda giltiga orsaken för överheten att verka för jämlikhet är nationens enhet - men å andra sidan är det ju på det sättet som välfärden uppstod, arbetarna krävde bättre förhållanden och överheten kom till mötes för att undvika revolt och behålla ett fördelaktigt businessklimat. det är oroväckande att arbetarna tydligen inte är så skrämmande längre att andra än de som kommer ihåg femtiotalets storstrejk bryr sig om hotet (kanske det helt enkelt inte finns nåt sådant hot överhuvudtaget?).

fascinerades också av när han berättade att han försökte tala om etik och ansvar på eva:s möten, utan att få nån vastakaikua (vad är rätt ord här - "medhåll"?).

M. Lindman said...

smygvänstern. träffande ord. ex-bossen för Tapiola gav ju själv lite intryck av smygvänster, tyckte jag.

Och visst har du en poäng där om hur idéer om nationens enhet varit historiskt viktiga - det är säkert svårt att alls förstå välfärdsstatens uppkomst utan det här. Men ändå är det en farlig idé som sist och slutligen manar till att tysta kritik mot näringslivets framfart.

Ja, nästan lite tragikomiskt det där stycket om hur lite respons han fick gällande moralens roll.

den elaka bloggaren said...

smygvänster - jag har undrat om han som skapat downton abbey också bär på nånsorts smygvänstertendenser, att han vill visa att medan det är arbetarnas plikt att hålla hjulen rullandes så måste överheten bry sig om dem, precis som man bryr sig om sina husdjur ungefär (och earl grantham med familj bryr sig om sina betjänter och hushållerskor). att det t.o.m. sku vara en reaktion mot det alltmer iskalla högerklimatet i dagens uk. men sen kanske jag bara är en drömmare.

M. Lindman said...

har inte sett Downtown abbey mer än några minuter, men nu blev jag genast nyfiken att se mera. du rekommenderar den?

den elaka bloggaren said...

haha, nej det kan ändå jag inte säga! men intressant att se inte som ett historiskt dokument, utan tvärtom, som att det berättar nånting om vår tid. och ibland helt roliga juonin. kostymdrama.