förbjudna meningar

Läser Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij, en postapokalyptisk roman förlagd till Moskva om en tid efter något slags kärnvapenkrig. Det är omöjligt att bo ovan jord och alla som räddats från katastrofen bor i tunnelbanesystemet. I tunnlarna vimlar det av onda krafter och märkliga ting. Maktkamper utkämpas om territoriet och livet är prekärt. Jag dras in i storyn och den kusliga stämningen trots att språket och skildringen är helt och hållet undermålig. Kan inte riktigt förklara det, men meningar som denna får något att gå sönder i mig:

"Ilskan glimmade till i hans mörka ögon."

Det är inte okej att skriva så. Inte alls okej. Men kan jag motstå en bok om postapokalyps, Moskva, mutanter, tunnelbanans hemliga utrymmen, klaustrofobiska stämningar? Omöjligt. Alltså läser jag vidare i vad som på alla sätt är machoitisk dataspelsprosa med ett ofta konstruerat händelseförlopp och persongalleri. Boken har såklart faktiskt inspirerat till ett dataspel. Jag har inte spelat dataspel sedan 1992.