tio saker, tankarnas förskingring

1. Fo' reelz. Vi lever i märkliga tider. Alex stubb skriver i det jämrans twitter (har aldrig fattat pointen) om att vänsterextrema är lika farliga som högerextrema. Varför går han ut med sådant påstående NU? Vad vill han säga? / En tomte på facebook skriver att liberalismen är neutral. bl.a på tal om att ETC blir dagstidning. Jag ser fram emot att läsa. En annan prisar sin egen liberalistiska neutralitet. Att vara liberalist, tänker man, är att vara öppen, frisinnad, fördomsfri - att "inte manipulera andra med sina åsikter". Som Nina Björk skriver om i sin bok, retoriken om att man inte har "pekpinnar". Tja, nä. // Radioredaktörn ställer den mycket väsentliga frågan: varför talar man om vänsteraktivister men inte om högeraktivister? (Olika dåliga föreställningar om 'aktivism' = ensaksrörelse, folk som har fetisch för att protestera, stollar, folk som vill ställa till med bråk, hippies som borde klippa sig och hitta ett jobb.

2. Den här damen - hurja stuff.



3. Antagligen tyder det här på ett eller annat patologiskt drag, men jag har faktiskt lust att läsa Jörn Donners tegelsten till självbiografi.

4. Läser Wendy Browns Manhood and Politics. Vill författa yviga kärleksbrev, hon får många saker helt rätt. Har köpt hem Att vinna framtiden åter. Ska återkomma med rapport när jag snigelläst.

5. Lyssnar på folks storyn om arbetslivet. BLIR SÅ HELVETES FÖRBANNAD. Förmätna politiker och akademikernissar ställer frågan "hur ska folk orka längre i arbetslivet?", som om det gäller att upprätthålla och reproducera folk i funktionsskick, som om det att folk inte orkar handlar om människans dunkla psykologi. Som G brukar säga: men fuck you liksom! Om man skulle titta på t.ex. hur många anställda det skulle behövas för att göra jobbet på ett visst ställe? Titta på vad som de facto sliter ut människor? Titta på vad som gör det ångestfullt att gå till jobbet? Titta på arbetsbördor? 

6. Läste slut Metro 2033. Har läst som en vettvilling till fyra på morgonen varje dag, fullt medveten om hur dålig den här boken är och hur många suspekta saker det finns i den - och ändå: sugande läsning, helt inne i boken var jag, har knappt tagit mig upp ur Moskvas tunnelbanesystem ännu.

7. Fick tips om en tidskrift som en ser bra ut.

8. Underliga sociala grejer. Jag vill berätta för killen i kebabstället om hur fantastiska, alldeles utomordentliga deras falafelbullar är. Bäst i stan. Ja, men det blir bara pinsamt tänker jag och slinker till mitt bord. Vad är det där för märklig form av rädsla?

9. Kollar på Berlin Alexanderplatz. Fenomenal serie, motsvarar inte alls mina fördomar.

10. Är så himla trött på det här vädret. Fixar höst och vår. Resten är en själslig prövning att genomlida. Vart ska man flytta för att klimatet ska vara halvsvalt och halvvarmt året runt? Finns det en sån plats på klotet?

old stuff, older stuff

förbjudna meningar

Läser Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij, en postapokalyptisk roman förlagd till Moskva om en tid efter något slags kärnvapenkrig. Det är omöjligt att bo ovan jord och alla som räddats från katastrofen bor i tunnelbanesystemet. I tunnlarna vimlar det av onda krafter och märkliga ting. Maktkamper utkämpas om territoriet och livet är prekärt. Jag dras in i storyn och den kusliga stämningen trots att språket och skildringen är helt och hållet undermålig. Kan inte riktigt förklara det, men meningar som denna får något att gå sönder i mig:

"Ilskan glimmade till i hans mörka ögon."

Det är inte okej att skriva så. Inte alls okej. Men kan jag motstå en bok om postapokalyps, Moskva, mutanter, tunnelbanans hemliga utrymmen, klaustrofobiska stämningar? Omöjligt. Alltså läser jag vidare i vad som på alla sätt är machoitisk dataspelsprosa med ett ofta konstruerat händelseförlopp och persongalleri. Boken har såklart faktiskt inspirerat till ett dataspel. Jag har inte spelat dataspel sedan 1992.

tech-lolz

Tysk introvert noisetechno med mobilsignal-möter-högtalare som ledmotiv. Uwe Schmidt aka Atom tm, på Raster-Noton såklart. Sånthär gör mig glad i själen.

ångestbloggen del 3556774

Drömmer att jag för ett djuplodande samtal med en som jobbar på radio X3m.
Går till jobbet.
Solen har börjat värma.
Nackspärr.
Blir nästan överkörd av cyklist. Killen susar förbi. Jag stirrar tomt framför mig på bailabaila, tänk att det stället finns kvar (eller finns det?).
Solen har börjat värma.
På jobbet.
Sitter.
Käkar torra falafelbullar & en klump ris, har solen i ögonen, lyssnar på ett par killar som ska ha nåt slags fest och de ska ha bara vissa inbjudna och whisky ska de köpa scotch nej jack; 'någå som puhdistaa suu'. fixar inte bullarna.
Fyller i en blankett. Undviker att fylla i en annan. oj skräp.
Sitter.
Filosofin
now a less obvious example the same attacker menaces me I have no gun but i see that an onlooker does and if i do not defend myself with my fists the onlooker will shoot the attacker in my defens (TYPE 1-3) again i certainly am permitted to punch the attacker he has no right not to be punched though i violate his person i spare him a grave violation being shot if i punch him i  do so for the sake of his personhood to minimize the violation of _him_ acting for th esake of anothers personhood is not simply to act in anothers interests rather it is to respect and preserve insofar as the circumstances allow his moral agency (Applbaum 1999, s 145).
aha aha aha. okej. FILOSOFIN.
Ska printa ut avhandlingen, på papper, på prov. Sätta sig på cafe. Läsa, skriva, läsa, skriva, läsa, skriva.
Lämna in skiten c:a år 2064.
Sen: Fösa kameler.
Blir nog bra. Sen.

hemvanan

Vanligtvis luktar det gammal cigarettrök i min tambur. Ni vet den där trötta, fadda stanken som  tränger in i precis varje hörn av rummet (hur cigaretter kan lukta både avskyvärt och gott beroende av sammanhang, märkligt - när någon röker på t.ex. en busshållplats i vinterkylan tycker jag nästan alltid att det är en angenäm doft som på något sätt får den rena luften att kännas ännu fräschare). Folk brukar fråga om jag börjat röka men jag svarar oftast slött att jag tänkt på det men att jag inte kommit mig för. Men det är någon i närheten som gillar att bolma. På fredagarna är det någonting som händer. Stämningen i den slitna korridoren på min våning är annorlunda, lite festlig, högtidlig nästintill. Samma procedur varje vecka. Där sprids lukten av tvål och eau-de-cologne. Lukten letar sig in i hallen, in i mitt rum. Grannen har  ägnat sig åt en grundlig tvagning och rustar sig antagligen för att gå på galej. Grannens envisa och expansiva parfym i näsan; lättjan förflyktigas. Det är minus fucking tjugo ute men det är säkert bäst att följa grannens exempel och sikta in sig på en öl på stans bästa - och varmaste - hak.

Jag gillar mitt hus.

nattsudd

mindre arbete = mindre välfärd?

Så här skrev Mikael Kosk i en kolumn i söndagens HBL (tack för tipset L!):

Det finns likväl ett problem med att välja bort det meningslösa arbete som man gör bara för levebrödets skull. Den offentligt finansierade välfärden är beroende av skatteintäkter som kommer från inkomster och konsumtion. För att de ska räcka till måste så många som möjligt arbeta och konsumera så mycket som möjligt. Det går att skruva ner arbetets betydelse i samhället och det personliga livet, men då måste man också vara beredd att pruta på välfärdstjänsterna och ta sitt eget ansvar i stället.

Kosk citerar Reima Suomi som i Talouselämä (!) argumenterar att vi kunde arbeta mindre och att arbetet blivit något av en kulturfetisch. Kosk verkar delvis hålla med, men han resonerar alltså som ovan - vill vi arbeta mindre får vi fanimig leva med att välfärdsstaten monteras ner och då vi får klara oss bäst vi kan. Hårda bud.

Kosks kolumn - ett exempel på hur den nuvarande situationen tillåts sätta gränserna för vad man tänker att överhuvudtaget är möjligt. (Och ja: man prenumererar på en förenklad och uttunnad bild av nuläget. För entydighetens skull. Reducera bort alla spänningar.) Jag säger inte att de här sakerna är enkla. Det är de inte. Däremot är det inte heller naturlagar vi pratar om när välfärd och arbete&konsumtion kopplas, utan en annan sorts samband. Utmaningen här är att tänka välfärdsstaten bortom arbetssamhället - bortom tillväxtkapitalismen med produktion&konsumtion. Det är en utmaning som inte borde avfärdas som metafysik eller drömmeri - det är en tanke som borde ses som en nödvändighet, en nödvändig utmaning.

en bok om kvinnohat

Jag har satt mig i sinnet att läsa mera klassiker. Jag har dessutom funderat att jag kanske borde bilda mig på arbetarförfattare. Efter att ha läst lite mer än halva Godnatt, Jord av Ivar Lo Johansson är det dock inte den fina skildringen av arbetare jag reflekterar över. Jag tänker på kvinnohat och mest Ivar Lo Johanssons. Så här ser det kvinnliga persongalleriet i boken (som handlar om statare under nittonhundratalets början i Sörmland) ut:

- Statarhustrur som sitter hemma och skvallrar och jämrar sig. De är uttorkade kvinnor med hängande bröst.
- Horiga unga flickan som lurar oskyldiga gossar in i sexuella lekar.
- Huvudpersonens mamma som har svårt att stoppa in sin klumpiga kropp i gå-bort-klänningen; mamma präglar den hopplösa och statiska stämningen hemma.
- Den uttorkade lärarinnan som har något slags crush på tioårige huvudpersonen. Lo Johansson hinner anföra begreppet 'uttorkad', och varianter därpå, c:a 100 gånger under de 250 ss jag läst.
- Antea som tycker om när det blåser och som är lite märklig och som springer hos de andra statarkvinnorna med skvaller. Antea är en illasinnad person, får vi veta.
- Den ouppnåeliga, koketta stadsflickan som huvudpersonen är kär i.

Osv. Osv. När Brontén, en man som gått och blivit socialist, börjar sprida sina revolutionära läror i statarnas ruckel börjar kvinnorna skrika och be böner. Inget revolutionärt potential där alltså. - - - Min poäng är att Godnatt, jord är helt uppspaltad i Kvinnor och Män, och kvinnorna är så gott som alltid sexualiserade och de är nästan alltid moraliskt lägre stående. Friheten? Den representeras naturligtvis av ett gossebarn. - - - - En konstig uppfattning om sexism som man ibland stöter på, alltför ofta kanske ska sägas: att den här författaren/filosofen skriver hemska saker om kvinnor (och andra) får man helt enkelt acceptera, det är ett uttryck för en tid, en liten skavank bara, kanske kan det förklaras med författarens biografi, men han var ju nog väl ändå en stor Författare!/Filosof! -  - - - Om kvinnohat: hoppas ni lyssnade på senaste K3 på Vega - väldigt bra saker sades där.

sig själv förglömmande grubbelianer

Häromdagen lyste ett märkligt naturfenomen upp himlavalvet: ett glödande klot vilade tätt, tätt ovanpå horisonten. Jag gav mig ut i kylan och hamnade på en guidetur där jag lärde mig saker om - Sibelius. I ett brev riktar sig Sibelius till sin vän Axel Carpelan. Den senare hyllas för att vara "sig själv förglömmande". Charmerande. Den stora konstnären (grubbelkonstnären) som riktar sig till sin kompis, o så vackert det är att bekräfta varandra som Konstnärer som föst ut det där eländiga självet in i parentesen och förglömmelsen. - - (Anyways: sig själv förglömmande - det är så kul att bara uttala de här orden.) - Funderar: finns det alls några positiva/fina sätt att tala om att ge upp sig själv/glömma sig själv/förinta sig själv/sätta sig själv åt sidan? För det mesta tycker jag det är enormt skumt att kontrastera egoism med självförglömmelse, som om det vore de enda möjligheterna vi har till buds, antingen står man själv i fokus eller så förvandlas man själv till ett ingenting. Filosofers och konstnärers hang-up (hos Simone Weil finns verkligt otäcka passager om just precis det här).

Har just läst ut André Gorz' (arbetskritikern) självbiografi Förrädaren (1958). En märklig bok. I Sartres anda (Sartre själv skriver ett förord som jag inte orkade läsa) försöker Gorz göra upp med den mänskliga friheten och vantrivseln i varje kultur. I boken beskrivs (utifrån ett överlastat teoretiskt språk) hur hela hans liv präglas av olika sätt att försöka krossa sin egen person - han ger sig in i det ena masochistiska projektet efter det andra: sport, kvasinazism (han ägnar mycket tid åt att reflektera kring vad det innebär att förneka sina judiska rötter), fransk identitet (franska - det universella förnuftet) filosofisk abstraktion. Slutsatsen är ungefär att man alltid släpar på sig själv, också i dessa negativa projekt. Om boken, som är självcentrerad på ett grandiost sätt, visar något, så är det hur detta bekämpande av den egna personen kläs i ett extremt pompöst moraliskt språk och rör sig i en destruktiv rörelse där den egna personen både är frånvarande men på samma gång helt och hållet fetischerad. Boken fungerar som ett slags bekännelse, en form av på-stället-stampande filosofikritik men också som ett dokument om en tid. Jag skulle gärna läsa Gorz' bok om relationen till sin fru. Hur ofta händer det att filosofer skriver kärleksfulla böcker om sina partners? Not that often. De flesta filosofer som gått till historien är väl alltför sig själv förglömmande; det universella förnuftet & sånt.

In treatment

Den här veckan har jag försummat allt; har suttit framför teven och kollat på In treatment, säsong två och början av säsong tre. Den första säsongen mejade ner mig helt och hållet, superb tv. Jag hade hört att serien blir sämre, men det vet jag inte om jag tycker - jag är fortfarande lika involverad i den. Formatet är briljant: Paul, terapeut, talar med sina klienter. 25 intensiva minuter. Utöver diskussionerna där han är terapeut går Paul själv i terapi. En aspekt av serien som jag imponeras speciellt av är hur Paul framställs som en relativt bra terapeut, men samtidigt tycks han vara en riktig skitstövel som person. När han sitter i terapeutstolen är han lyhörd, öppen. Han säger töntiga saker och drar på slitna växlar men trots det får man intrycket av att han bryr sig om sina klienter; de betyder något för honom. När Paul sitter på soffan tillsammans med sin egen terapeut (eller när man i sparsamma scener ser honom tillsammans med sina barn eller en partner) är han egocentrisk, fullständigt uppfylld av väldigt märkliga idéer både om sig själv och sitt jobb. Det är inte som om de här olika sidorna framstår som schizofrena, utan det är något i seriens framställning som framstår som väldigt begripligt. Även om någon gör sitt jobb bra, innebär det inte nödvändigtvis att man har en bra förståelse av jobbet då man börjar tänka på det i situationer där man inte håller på med sitt jobb (det här gäller naturligtvis bara vissa yrken). Frågan om terapins roll och syften hålls hela tiden öppen. Även om In treatment ibland går in i klichéer (att terapi i grunden handlar om mommydaddyme) så finns här en imponerande nyfikenhet gällande vad det betyder att vara terapeut, att umgås med klienter och att tänka på och bry sig om sina klienter. Förvisso - fem miljoner teveserier handlar om professionals som angstar över sina krävande jobb och som låter jobbet ta över deras liv. I sällsynta fall går In treatment in i de här cirklarna, men för det mesta tycker jag att serien lyfter fram något som behöver uppmärksamma hela tiden, om och om igen: de olika spänningar som ett yrke innehåller, i egenskap av yrke, sysselsättning, uppgift. När jag ser på In treatment tycker jag att serien säger oändligt mycket mera om arbete än de tradiga böcker jag för ett par år sedan läste om professionsetik. Den senare disciplinen uppehåller sig vanligen med uppstampade stigar där moralen antas vara ett kunskapsområde som erbjuder lösningar på sådana problem som exempelvis härleds ur principer som clashar eller konflikter mellan privatliv och yrkesliv. Det som är verkligt trist är att man tänker sig att professionsetiken liksom ska vara rationella verktyg att städa upp i livets virrvarr (kanske den sämsta av de självförståelser filosofer kan ha?). Något jag verkligen uppskattar med In treatment  är att inga reducerande bilder ges varken av privatlivet eller yrket - det som serien riktar uppmärksamheten mot är istället en mängd olika frestelser som vi brottas med och som problematiserar relationen mellan arbete och liv, yrkeskrav och konventionella förväntningar både om hur vi ska leva och hur vi ska arbeta.

En mängd saker stör mig med In treatment, men ändå är jag överväldigad. Jag suckar åt den eleganta klassiska musiken som smyger sig in ibland. Jag gruffar över vissa av seriens bilder av kön (vulnerable women & stubborn men). Ibland tycker jag att vissa insikter dimper ner hos klienterna lite väl strukturmässigt. - - Men på det hela taget har jag nog inte sätt något som liknar In treatment i ett avseende: att visa intimitet på teve (eller film?). Folk som pratar. Gester. Kroppshållning. Tonfall. Tics. Här har människorna som gjort serien verkligen på ett fint sätt lyckats med detaljerna - skådespeleriet är ofta mycket bra. Idealiserar serien terapi? Väldigt sällan. Ofta visas hur samtal går åt helvete, hur vissa spår nöts fram som sätter sin prägel på relationen, hur människor står handfallna inför varandra, rädsla. Och allt det här visas inte bara genom diskussion, utan i de små sakerna som händer när folk möts. 

två saker om arbetslivet

Vi lever i knasiga tider då det slår mig som ofantligt radikalt att en pensionerad VD (för Tapiola, försäkringsbolag & bank) säger så här i en intervju med HS:

"Pe­lol­la on val­ta­va vai­ku­tus, se vie ih­mis­ten luo­mis­ky­vyn. Jyrk­kä re­to­riik­ka joh­taa sii­hen, et­tä osa ih­mi­sis­tä al­kaa pe­lä­tä ja osa toi­mia jul­mas­ti toi­sia koh­taan."

Om man tar det där på allvar är det nog ganska många saker som måste förändras i hur närings- och arbetslivet fungerar. Däremot låter det här en smula scary:

 "Suo­ri­tus­ky­vyn kan­nal­ta kaik­kein tär­kein­tä on kan­sa­kun­nan eheys. Jos kan­sa­kun­ta ja­kau­tuu kah­tia, si­tä ei voi kom­pen­soi­da mil­lään."

Nationens enhet? Kaipala målar upp en kontrast mellan att se ekonomin som primär och att tänka att ekonomin måste ha något syfte. Men är inte problemet att 'nationens enhet' i det här landet har en grundmurad retorisk roll, så att vilka ekonomiska policies som helst låter sig försvaras utifrån detta - 'det är för hela landets bästa', och att inga bevis i världen om ökade inkomstklyftor, arbetslöshet, skillnader mellan stad och landsbygd - biter på det? (Wealth MUST trickle down we don't see it ... just yet.)

När ska man börja ifrågasätta och skärskåda den nationalism som hänger helt intimt samman med en viss kapitalistisk retorik? För den här pensionerade VD:n verkar ju 'nationens enhet' vara det ultimata etiska sättet att reflektera kring ekonomi.

Fiktiva städer - igen

Jag har flera gånger tjatat om hur mina drömmar uppvisar en fetisch för landskap. Kanske är jag en asocial person; det är mycket ofta som jag kommer ihåg en plats snarare än människor i en dröm. Drömde igen fullständigt uppenbara saker. Jag står i beråd att hålla ett föredrag om arbetskritik tillsammans med en svensk forskare. Så här gör jag: jag sticker. Från universitet, springer genom stan, ett enormt hamnområde, kvarter efter kvarter. Det börjar skymma. Åbo är monumentalt och kors och tvärs flimrar stora autostrador. LA typ. Jag förundrar mig över hur långt jag orkar springa, jag som aldrig springer. En känsla av fullständig lätthet. På hemvägen står jag i en enorm korsning, ett myller av vägar. Bestämmer mig för att ta en genväg och krälar upp på någon form av refug, in på en gräsplätt. Där står några gubbar som jobbar med något. Jag snackar några ord med dem och ålar mig sedan genom ett stängsel av taggtråd som gubbarna artigt håller upp för mig. Jag har vita jeans på mig [WTF? 1993] som nu är alldeles grisiga. Det är inte hem jag ska springa, utan till universitetet, för att hålla det där förbannade föredraget. // Det som är intressant med de här återkommande drömmarna om urbana landskap är att städerna antingen ser ut som Moskva, med mångfiliga gator, eller så orienterar jag mig bland små slingrande vägar. Vanligen finns det en massa icke-platser i de här drömmarna, dvs. platser som man inte egentligen uppehåller sig på utan som är konstruerade för att man ska strömma igenom, passera. Men det är icke-platserna som ofta får den centrala rollen, som nu den där refugen. Doktor Freud? // Det som är irriterande med de där drömmarna är dessutom att de städer jag drömmer om (Åbo, Mariehamn, Helsingfors, Stockholm, New York, Moskva) ofta är tusen gånger mera spännande än på riktigt, ständigt noirstämning, känsla av att precis vad som helst väntar bakom nästa hörn - eller så är städerna ofantligt tråkiga; häromnatten hade jag en oändligt lång dröm om att jag satt i Vikingterminalen i Sthlm och skulle ringa någon med en gammaldags bordstelefon och det utvecklade sig till ett komplext skeende.  
Jag borde läsa mera Ballard helt klart.

PS: Snark - jag vet att det är skittråkigt att läsa om andras fåniga drömmar.

då/nu/sen

häromdagen satt jag inmurad i djupa reflektioner medan jag snacksade på en pizza. att visst har jag käkat samma pizza förut, i samband med något slags symposium, konferens, kurs, workshop - eller vad det nu var. jag kommer ihåg att pizzan smakade bra, himla bra de facto, och att jag förde ett lite stelt samtal med en forskare som jag inte känner riktigt och att restaurangen var otrevlig på det där sättet som nya restauranger brukar vara men i allmänhet var saker nog a-ok den dagen. minnen av kursen/symposiet/workshopen/konferensen i övrigt? filosofiskt innehåll t.ex.? noll. men pizzan alltså (mozzarella, salt, massa salt, tomater, pinjenötter, rucola - like that). det var vår, kanske förra året, eller året innan det. eller innan det. ån var så där piss&smutsgulbrun som den brukar vara.
öh.
Lindman, LAGA DIG FÄRDIG NU, PALLERVANT!

group rhoda - out of time - out of touch (2012)

Kanske det är jag som blivit gammal, men jag tycker det är svårt att hitta riktigt bra skivor nuförtin. Group Rhodas Out of time - Out of touch ramlar jag på i misstag och det är en popskiva med lite skräpigt sound jag faller för bums. Group Rhoda är Mara Barenbaum från San Fransisco. Det låter som allt möjligt jag tycker om men ändå inte på ett tråkigt sätt: Suicide, Young marble giants, Chromatics, Peaking lights och ja, självaste Grace Jones för fan. Bra är det i vilket fall som helst. En risig beat och lite fåniga texter och en monoton röst och oroliga synthslingor på det. Utmärkta grejor. Jag kommer att tänka på thrillerfilmer från 1988 på grynig VHS, filmer där det alltid är mörkt och man inte riktigt fattar vad storyn är förutom att det är några skumma gubbar som yrar runt på en parkeringsplats i Denver. Boomkat marknadsför med ballardian dub exotica och det är en inte helt dum beskrivning. // Efter att den här skivan snurrar på fem eller sex gånger idag måste jag bekänna att jag är helt fucking såld på varje sleazevända, och jag begriper inte helt varför det här slår mig som så bra.

Marlen Haushofer - Väggen

Under en diskussion om Ingeborg Bachmanns Malina (har sett filmen, ska läsa boken) kom jag att tänka på en bok som min syster talade om för ett antal år sedan. Under julen har jag läst den där boken, Marlen Haushofers Väggen. Kulturkritiska och pessimistiska österrikare är ju lite av ett tema här på bloggen, dessutom. Även om jag är kritisk mot en mängd drag i Väggen måste jag bekänna att det är en bok som höll mig i ett järnhårt grepp, en bok som slänger in en i sin värld och man hålls där. Det som gör att det är en spännande roman är kanske delvis att den går att läsa på väldigt olika plan, eftersom texten är så öppen, men utan att bli vag eller lös i fogarna.

En kvinna åker upp till alperna tillsammans med vänner. De andra går till ett värdshus i byn, men de återvänder inte. När kvinnan går på rekogniseringstur märker hon att en glasvägg omsluter området och att hon blivit avspärrad från omvärlden. På andra sidan väggen ser kvinnan människor och djur som liksom stelnat i sina ställningar. Vad är denna vägg? Det får vi aldrig veta. Det romanen följer är kvinnans tillvaro innanför väggen, ett liv utan andra människor. Hon bosätter sig i släktingens jaktstuga. Till sällskap får hon så småningom en hund, en ko och en katt. Hon tar hand om djuren och tar itu med det arbete som krävs för att hon ska överleva i den här miljön. Hon odlar potatis och bönor, hugger ved och motvilligt börjar hon jaga hjortar och andra djur med den ammunition som ännu finns i jaktstugan. I början sysselsätter sig kvinnan med funderingar kring hur hon kunde gräva en tunnel under väggen, men hon ger snart upp sådana förhoppningar och slår sig till ro med ett liv präglat av årstidernas arbete, ett liv som på alla sätt skiljer sig från det mondäna familjelivet i Wien. Det jag fastnar för är självklarheten i hur allt detta etableras. Bokens stil är både återhållsam och vardaglig och här finns varken effektsökerier eller storvulna gester. Här finns inte heller vissa science fiction-författares odrägliga sätt att fetischera det Främmande. Man kunde kanske dra en parallell till Cormac McCarthys The Road, där jag på samma sätt hade lätt att ta romanens premisser på allvar. Berättelsen är på något sätt trovärdig även om det under hela romanen är fundamentalt oklart vad väggen är och hur man egentligen ska närma sig texten: är det en bok om människans relation till naturen, en bok om främlingskap i kulturen eller en bok om ensamhet? Kanske allt det där.

Nu hade jag bara två arbeten framför mig. Ströet till Bella måste mejas, och garaget måste fyllas med hö före vinterns inbrott. Jag kunde ha tagit tid på mig, det var vackert länge. Jag slog höet med lie och räfsade ihop det med det torra lövet. Det tog bara en dag att få det torrt, och jag lassade in det i en liten skrubb under fähustaket. Det som inte fick plats där packade jag i ett hörn av ladugården. Och till sist hade jag också fått in höet i garaget och kunde vila.
Nu satt jag verkligen på bänken utanför huset i middagssolens svaga värme, och det kunde inte skada mig, för jag var alldeles för matt för att orka grubbla. 

Väggen skrevs år 1962 men uppmärksammades långt senare. Det är en märklig liten roman. Bäst är kanske hur Haushofer tålmodigt beskriver det dagliga arbetet och umgänget med kon, hunden och katten (också några andra djur förekommer). Berättelsen skrivs som en form av redogörelse som kvinnan bestämmer sig för att teckna ner; skrivandet nödvändighet, men dess roll blir aldrig ett stort nummer. Då och då reflekterar kvinnan över hur väggen skärmat av ett liv som nu ter sig overkligt. Huvudpersonen verkar ha funnit sin riktiga plats, och relationen till djuren verkar kalla henne tillbaka till väsentliga frågor om omsorg, ansvar och kärlek. Men hela tiden pendlar hennes uppgörelse mellan hopplöshet och ro, och det är förstås här som romanen får sin existentiella klang: vad gör livet meningsfullt? På vilket sätt är det relationen till andra som gör livet till vad det är? För det mesta behandlas den existentiella tematiken helt och håller genom beskrivningarna av de dagliga rutinerna - jordbruk, djurhållning, hushållssysslor. Det är när boken manövrerar in på mera explicit kontemplativa territorier som texten förlorar något, blir en smula övertydlig, klumpig. 

En aspekt av romanen som är både spännande och djupt problematisk är Haushofers sätt att gestalta relationen mellan människa och natur. Huvudpersonen ser djuren som det som gör livet meningsfullt: den arga kattan, den glada hunden och den vänliga kon. Djuren är bokens viktigaste karaktärer vid sidan av berättaren. Det märkliga är hur berättaren återkommer till ett slags uppspaltning mellan människa och djur, människa och icke-människa, som om det är denna skillnad som sätter en absolut prägel på det mänskliga livet, även om den här skillnaden på olika sätt hela tiden rör på sig (vilket Haushofer visar i kvinnans relation till både djuren och till arbetet). I sina redogörelser skriver kvinnan om hur relationerna till djuren egentligen är ömsesidiga beroenden, inget mer - hon säger på många ställen att djuren egentligen inte alls har en relation till just henne utan att för dem är hon vem som helst. Men i andra passager är det väldigt annorlunda beskrivningar som träder fram, där begrepp som vänskap eller tillit blir viktiga. Det som delvis kommer att påverka hur man läser romanens naturskildring är förstås kopplat till huruvida man fokuserar på den konkreta berättelsen, en berättelse om att överleva, eller om man läser reflektionerna kring antropomorfism som ett slags uppgörelse med en kultur. Ibland är det som om romanen målar upp bilden av att människan alltid är fångad i antropomorfa relationer till djur och natur - att människor alltid tillskriver djur egenskaper som de inte har, eller att relationen till djur präglas av specifikt mänskliga angelägenheter som gör att djuren som djur inte kan bli synliga för människan. Egentligen är djur instinktiva varelser, men människor envisas med att förhålla sig till dem som något annat än det, och förstås är sanningen om människan en helt annan historia (människan som tänkande osv. osv.). Det här slår mig som en extremt konstig bild (även om det går att teckna många former av tänkande som får den att te sig begriplig), och jag tycker inte att det är den enda bild som romanen tampas med, även om den hela tiden finns med, men frågan är hela tiden om man läser texten som en utläggning som författaren vill stampa fast eller om man läser huvudpersonens redogörelse på ett mera kritiskt sätt, så att kvinnan inte alls ska stå för "sanningen om det mänskliga villkoret" eller något sådant. Kan man läsa kvinnans ständiga upptagenhet av sitt sätt att förmänskliga djuren som ännu en rest av det borgerliga tänkande som hon på olika sätt ser sig både delaktig av och fjärmad från? (Avgörande är också hur man läser den händelse som präglar bokens allra sista sidor.) Om man läser välvilligt kan man notera hur 'det mänskliga' i boken både är något att övervinna, att påminna sig om, att fjärma sig från medvetet och omedvetet och något man slås av i en specifik situation.

Kvinnan som är bokens berättare och huvudkaraktär befinner sig långt, långt borta från överlevnadsgenrens övermänskliga hjältar. Arbetet som beskrivs i boken - att plocka bär, mjölka en ko, klyva ved eller sätta potatis - förses med det mänskliga arbetets hela skala av dimensioner snarare än att reduceras till en ensam Mans hjältemodiga kamp mot Naturen. I vissa passager antyds hur arbetet i naturen är annorlunda än arbetet som huvudpersonen känner från Wien: hon reflekterar över arbetets rytm, att ta ut sig, att jobba långsamt, att prova på ett arbete, att vara fumlig - men att allt detta inte riktigt hade en plats i det stressiga stadslivet. Kanske finns här en viss romantisering, men den är marginell. Haushofer beskriver både arbete som slit, som uppgift och som meditativ rytm. Mångsidigheten i förhållningssättet till arbete är kanske vad som gör att boken blir så olik en traditionell berättelse om att överleva i vildmarken.

Man kunde också fundera på den roll skrivandet får i romanen som alltså byggs upp som en redogörelse baserad på de stöanteckningar som kvinnan hela tiden hållit sig med. På ett plan verkar kvinnans sätt att rota sig i en postakokalyptisk värld helt orelaterat till skrivandet. På ett annat plan verkar Haushofer mana fram skrivandet som en form av begripliggörande, ett sätt att förhålla sig till sitt eget liv, där begripligheten helt enkelt handlar om att beskriva, men där beskrivningen inte gör en tydlig skillnad mellan inre och yttre. Men som sagt är Haushofer sparsam med stora gester och trumpetar aldrig ut något högtidligt - och självgott - budskap om hur skrivandet i sig är en form av överlevnad. Det som gör Väggen till en bra bok är precis just att Haushofer aldrig slår sig till ro med vad överlevnad över huvudtaget betyder, och att detta är en fråga som kvinnan i berättelsen stångas med, eller tidvis upphör att ställa sig för att sedan öppnas upp på ett annat sätt, i en annan anda. Med andra ord visar Haushofer hur det inte finns några självklara sätt att skapa ordning och begripliggöra. Den isolering som romanen kretsar kring får alltså aldrig någon entydig lösning, och man får aldrig någon entydig bild av på vilket sätt våra liv präglas av relationer till andra - Haushofer skriver om hur kvinnan är relaterad till sin omgivning, till sin historia, till djuren som bor hos henne och till djuren i skogen, på sätt som förändras och på sätt som oupphörligt förvånar och förbryllar kvinnan själv.

I en artikel i DN skrev författaren Steve Sem-Sandberg i en fin artikel om Haushofer att Väggen höll på att göras till film. När jag kollar IMDB ser jag att så också är fallet, och att filmen kom ut i år. Jag är ganska nyfiken på hur den här filmen närmar sig texten, som har en otrolig öppenhet för olika läsningar. Hur kan en film behålla sådan öppenhet? Eller säger det här mera om att jag hyser något slags förutfattad mening om att det visuella är mindre öppet än det skrivna? Det är förstås en felaktig uppfattning, även om det naturligtvis finns väsentliga skillnader mellan villkoren för en roman och villkoren för en film.