27 November 2012

om hur samhället blir obegripligt

Jag läser Nina "Skitdrömmar" Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Det är en bra bok med många träffande formuleringar, även om texten kanske skulle tjänat på en viss redigering och tematiskt lite stramare form. Björk funderar på ekonomin som tagit över våra liv, jobben som måste skapas, de obligatoriska drömmarna som får konsumtionen att rulla och växa. Om vi inte konsumerar sviker vi vår roll i samhället, att hålla hjulen snurrande. Att förneka detta är att komma med pekpinnar och att moralisera. Det här är bullshit såklart, slår Björk fast. I kapitel efter kapitel visar hon hur det ses som rimligt och påbjudet att drömma om små sneakers för barn eller ett nytt kök, men att drömma om att ekonomin och arbetslivet fungerar på andra premisser än kapitalismen - det är orealistiskt, omöjligt. Björk belyser förtjänstfullt olika sidor i kommersialiseringen av oss själva, hur konkurrens och profilering tränger in i personliga relationer. Vi blir arbetskraft, men vi börjar dessutom tänka på oss själva som JAG AB, unika personligheter som ska marknadsföra oss själva. Det viktigaste i livet blir att vara självständig och att kunna sätta gränser.

Hon beskriver det fullständigt absurda i en politik som helt och hållet riktar in sig på att upprätthålla ett destruktivt system som inte bryr sig om annat än att mata ekonomin med människor och naturresurser. I en sådan värld blir det också orealistiskt och verklighetsfrämmande att fråga om syftet med arbete eller syftet med konsumtion. Att leva i samhället ses som synonymt med att bidra till tillväxten. Allt detta skapar en splittring i oss själva: det är vi som upprätthåller systemet, och det är vi som måste förtränga vad som är viktigt, vad som behöver göras, vad det är att leva med andra, vad som är viktigt på riktigt. Detta sker bland annat genom att vi föreställer oss vara självtillräckliga varelser som lever med andra bara enligt våra egna intressen.

Tillbaka till overkligheten: i DN skriver man idag om orden som arbetsgivarna använder mest när de söker personal. "Positiv", "social", "utåtriktad". "- Att ha rätt inställning till jobbet tycks vara det viktigaste, som en positiv attityd eller förmåga att jobba i grupp, säger Charlotte Ulvros, marknadschef på Stepstone." M-hm. Som min ex-chef brukade muttra (surt): jo, jag har hört om det där.

Björks bok säger inte att vi kan trolla bort kapitalismen om vi bara påminner oss om vad som är viktigt. Kapitalismen är ett system som skapar och formar - Hon undersöker både kapitalismen som ekonomiska relationer (t.ex. att produktiviteten ökat men kapitalismen är beroende av arbete och konsumtion) och som ideologi som säljs genom insmickrande budskap om frihet och unikhet. Men hur kan vi förändra? Björk skriver mycket om drömmar och utopier. Hon skriver också att det inte kan handla om att du som individ kan handla lite mindre och jobba lite mindre om du vill det - på systemplan skulle det skapa en ekonomisk kris. Här tycker jag boken är typisk, och jag känner igen mig i mitt eget förhållningssätt: kapitalismen är uppenbart problematisk. De individuella lösningarna räcker inte till. Kapitalismen är ingen märklig naturlag och ingen konspiration. Men kapitalismen är inte heller ett oskyldigt ekonomiskt ramverk. Har ni tips på böcker som tar itu med frågan: och alternativen, hur ser de ut?

7 comments:

Anonymous said...

i sci-fi romanen 2312 av kim stanley robinsson (en bok som är full av trams och märkligheter - men samtidigt fängslande) existerar ett system som robinsson hämtat från sin egen vistelse i en forskningsbas på (i?) antarktis; alla nödvändigheter (mat, värme, kläder, mediciner, sovplats, etc.) existerar utanför den kapitalistiska ekonomin; det enda man kan köpa för pengar är underhållning, modé och annat trams; eller; kapitalismen får inte släppas in på områden som handlar om människors överlevnad & grundläggande hälsa.

robinssons dubbelkönade (och översexuella) huvudperson är väldigt förbannad på kapitalismen (jorden är fortfarande fången i bolagens feodala system) och skriker att alla på planeten hade kunnat räddas undan slaveriet senast på 1800-talet (och då skulle också klimatkatastrofen som en stor del av romanen handlar om ha kunnat undvikas).

-a.j.

M. Lindman said...

Jag borde läsa mera sci-fi. Har visst överseende för trams och gillar märkligheter, så det låter som något för mig.

h. said...

Jag vet inte hur du ser på det, men för min del är inte problemet avsaknaden av alternativ (t.ex. i litterär mening), utan avsaknaden av alternativ som framstår som möjliga, inom räckhåll.

Det är väl just därför Islam har fått den roll den fått i debatten, för att den framstår, för många, kapitalistkramare och islamister såväl som andra, som det enda möjliga alternativet. Så kanske borde du läsa Ali Shariati.

M. Lindman said...

intressant förslag - honom ska jag kolla upp.

Om alternativ: jo, jag håller med om att det inte är att _fundera ut_ ett alternativ som det åtminstone kan röra sig om. men jag är rädd för att 'alternativ som finns inom räckhåll' är ett språkbruk som, trots att det har fog för sig och är begripligt, tenderar att kapas av högern (vilket Nina Björk visar i boken). En del av det politiska jobbet består, tror jag, också i att ifrågasätta det man vanligen menar med att ngt finns inom räckhåll (t.ex. att företag kan skapa codes of conducts för sina leverantörer då & då men att utöver det är allt annat orealistiskt, business is business osv; att fackföreningar kunde kräva saker men nej, det viktigaste är ju att vara trovärdig inför arbetsgivarna och staten osv. osv.). Uppgiften här består också i att på alla sätt göra motstånd mot högerns sätt att kapa möjlighetsspråket.

h. said...

Jag håller helt med. Kanske är det allra viktigaste just att komma till insikt om att möjligheterna är större än vad vi tenderar att tro.

Shariati har jag själv aldrig läst, men jag är nyfiken.

den elaka bloggaren said...

foucault var ju optimistisk över islam, antagligen inspirerad av shariati. men gällande böcker så rekommenderar jag "kollaps". en mycket sober genomgång av de ekologiska förutästtningarna för att fortsätta enligt status quo (cirka noll). det är ju en klyscha att kriser också kan vara möjligheter, men med tanke på den bekväma medelklassens framtidsutsikter (dåliga) så kan man hoppas på att det kommer att uppstå en betydligt större kritisk massa som är intresserad av alternativ (och de finns ju i form av t.ex. asketiskt leverne, tillbaka till landet-kollektiv, fackförenings-revival i stil med den som rebecka bohlin hoppas på).

M. Lindman said...

elaka: ska kolla in boken!