om anonymitet

För ett par dagar sedan hade jag en bra diskussion med kloka människor om anonymitet på internet. Det tvingade mig att tänka igenom varför den här bloggen har varit anonym och vilka problem som kan finnas med det. Anonymitet innebär många risker och fällor, men också en del saker som, enligt min mening, talar för den. För min egen del har jag tyckt att det har varit bra att skriva utan att genast bli associerad med ett visst namn, som i sin tur för många kommer att kopplas ihop med ett visst kön, lastat med idéer om vilken bäring kön har på vad som sägs. (Det finns ingen nödvändighet, dock, men i det här avseendet är jag svartsynt.) Att skriva anonymt har för mig inneburit ett slags frizon från saker som är och har varit jobbiga i det icke-virtuella livet - att t.ex. hemfalla åt, eller tvingas till, att prata på ett visst sätt för att bli tagen på allvar i diskussioner om bl.a. musik och film (att i oändlighet försöka kvalificera sig för något helt märkligt som i vilket fall som helst är bara skit från början till slut). Anonymt bloggande har varit ett slags avkopplande från en könande värld, även om förstås detta är just en väldigt begränsad och tillfällig form av frihet.

De som känner mig vet troligen vad jag heter. Resten av människorna som mot all sannolikhet läser den här bloggen blir inte klokare av att känna till vad jag heter. Så har jag tänkt. Om man vill kontakta mig finns det en e-postadress och jag svarar på alla frågor (och då utan pseudonym eftersom det känns löjligt i sammanhanget).

Problemet med anonymitet är den ansvarslöshet den lätt kan leda till. Jag har funderat på det ibland i samband med texterna på bloggen. Uttrycker jag saker på ett tillspetsat sätt eftersom jag inte har mitt eget namn på bloggen? I så fall är det inte bra. Ändå tycker jag inte att kopplingen mellan ansvar och att skriva i eget namn alltid blir relevant. Jag har inte samma intuition som en av diskussionsdeltagarna: att inte kunna ta en text på allvar om den inte är undertecknad i någons namn. I många nätsammanhang är det för mig obegripligt varför en fråga om anonymitetens roll ens skulle uppstå. Men gör de det alltid när frågor om ansvar ställs? Allt hänger här på vad det är att ställas inför frågor om vad det innebär att stå för det man säger. Jag minns en bloggare som skriver att hen måste stänga ner fältet för kommentarer på sin (seriösa) blogg eftersom den översvämmats av anonymt folk som inget annat ärende hade än att anklaga henom för att vara en pretentiös jävel. Kanske skulle det vara svårare att komma med sådana uppenbart ansvarslösa kommentarer om de görs i eget namn? Det finns en begriplighet i att många tidningar inte, annat än i undantagsfall, publicerar anonyma insändare. När jag växte upp var tidningarna fulla av anonyma insändare i lokaltidningarna. Oftast undertecknades de med "Arg ålänning" och de tenderade att handla om att det finska språket under inga omständigheter bör höras på fredens öar eller så handlade det om oegentligheter i bygemenskapens dagliga liv.

Jag har helt slutat läsa tidningars internetkommentarer. Det är väldigt lite seriöst som publiceras här. Det är uppenbart att det har med anonymitet att göra. (Men också annat - en inställning till internet som ett efemärt fenomen där det skrivna ordet inte har så stor vikt utan man kan spy ut lite vad som helst.)

Ändå finns det aspekter av diskussionen som leder till andra frågor än att ta ställning för eller mot anonymitet. Jag tror förresten inte att ett sådant allmänt avgörande är vettigt. En sak att reflektera vidare över är de olika sammanhang där frågor om att tala i sitt eget namn uppstår och hur de gör det. Om en akademiker skriver en artikel som är uppenbart avsedd som gödsel på CV-stacken finns det förstås en teoretisk möjlighet att jag skriver till henom och frågar hur hon tänkt kring sitt skrivande. Samma sak gäller den som skriver insändare under sitt eget namn: i någon bemärkelse är hen en någon på ett annat sätt än insändaren som saknar personnamn. I många sammanhang vore anonymitet bara bisarrt (att skriva en kokbok under pseudonym). Något måste ju hänga på det? Men att säga det löser ingenting.

Men vad det är att tala i sitt eget namn är något som visar sig i en diskussion (eller i en avsaknad av diskussion). Men det finns nog ingen gemensam nämnare för hur de här diskussionerna ser ut: det är inte samma sak att fundera kring det skönlitterära författandets ansvar (som också innehåller en mängd fullständigt olikartade aspekter) som att kontemplera kring sexistens "det är inte naturligt!!" eller frågor kring barn och internetfora. Att tala under eller utan sitt eget namn kan inte kokas ner till en enda sak och det är det som gör att anonymitetsdiskussioner lätt kan bli lite för enkelspåriga. "Att tala i sitt eget namn" är i många sammanhang en metafor som inte på ett omedelbart sätt handlar om personens namn. Jag associerar också till sammanhang där man säger att ett namn äntligen får ett ansikte och de olika saker det kan betyda; allt från pöbelns "nu jävlar ska du hängas i skräpporna" till att träffa en brevvän "på riktigt". Jag kan t.o.m. reagera starkt på att kunna förknippa ett namn med en röst (att höra Heidegger läsa "The Ister" eller en känd bloggprofil i ett radioprogram). Men det här handlar så klart om många fler saker än ansvar men jag tror ändå associationerna kan ha en plats som påminnelser om de olika roller "namn" och att veta "vem någon är" kan ha.

Tänk också på hur man kan gömma sig bakom sitt namn eller tanken att man går fri från vissa typer av anklagelser om man givit en noggrann lista över positioner: man, homosexuell, landsortsbo, rörmokare, femtiofem års ålder, lyssnar på Elvis ibland. Den här uppräkningen kan inte fungera som en garanti för att du "tagit ditt ansvar" även om det i många situationer kan bli viktigt att påminna sig om att man är t.ex. höginkomsttagare eller stadsbo eftersom det har något slags betydelse för vad man säger. Men som jag förstår saken är det på inga sätt möjligt att på förhand ge en lista på kriterier för vad ansvar betyder. Det handlar inte om kriterier eller vattentäta säkerställanden ("nu måste jag ses som ansvarstagande!").

Sedan finns det förstås en mängd saker som är teknologispecifika. I många internetsammanhang måste man registrera sig men inte nödvändigtvis uppge namn. Men också: teknologi och offentligt/privat. I en blogg träder jag fram som en, i någon mening, offentlig person. Det är inte samma sak som att skriva dagbok för sig själv. Ens texter är, om bloggen inte kräver olika typer av invigningsceremonier, en öppen affär som kan läsas av vem som helst. Om en arbetsgivare överväger att anställa eller i annat arbetssyfte tillfälligt infoga M. Lindman i sin organisation och googlar dennes namn kommer denne, om den mot all sannolikhet fördjupar sig i M. Lindmans arbetsfilosofi och -skriverier, snart att upptäcka att M. Lindman nog inte är en bra kandidat för arbetande positioner [obs: en smula självironiskt]. Men det är ju ingen god idé att bli paranoid. Som en av diskussionsdeltagarna påpekade: detta är inte Kina.

Det finns en mängd aspekter av anonymitet, ansvar och offentlighet som jag inte tänkt på eller som jag kanske förvrängt. Men att det finns svåra frågor här står klart. Läs ett vettigt inlägg här och här.