kön och spritmoralism

Den fina bloggen vi som aldrig sa sexist diskuterade för ett tag sedan en hemsk antilangningskampanj som kablade ut budskapet att det finns nåt slags samband mellan unga tjejers drickande och att den druckna oskulden "vågar gå hela vägen". Kampanjen är i högsta grad ett exempel på bilden av killar som gör galna grejer i fyllan och tjejer som ... blir horor. Också Emma Gray Munthe kommenterar kampanjen och spritmoralismen. Hon belyser poängen genom tänkvärda exempel på hur drickande kvinnor på film beskrivs. Poängen som både Vi som aldrig sa sexist och Gray Munthe för fram är att föreställningar om vad det innebär att "göra vad som helst i fyllan" tycks vara väldigt könade.

GM länkar vidare till en blogg som helt och håller tillägnas drickande på vita duken. Recensionerna handlar om alla typer av filmer där det dricks sprit: från moraliteter av D.W. Griffiths, kontemplativa klassiker som A streetcar named desire till So long Bobby Long. Och icke att förglömma en modern filmklassiker som Road House. Att gestalta fylla på film innebär tydligen en stor utmaning för de flesta erfarna aktörer eftersom det är just sådana scener som tenderar att överdrivas så att det blir buskis (Stefan och Krister, minns ni dom?) av det hela. (Finns det exempel på lyckade gestaltningar av fylla?)

För övrigt hatade jag nästan varje minut av den där filmen om medelålderskrisande gubbar som har ångest och tycker om vin. Jag har förträngt vad den heter.