En dag av semiarbete/feberarbete/kvasiarbete/icke-arbete. Det är mer snor än vett i huvudet. Jag snorar på böckerna och böckerna snorar på mig. Pennorna är uppradade bredvid varandra. Det hjälper inte mycket. Nu börjar det bli sent och jag lyssnar på Two dollar guitar.
Weak beats & lame-ass rhymes har skvalpat runt på min hårddisk ett bra tag och jag har lyssnat på någon låt därifrån nu och då, men utan att riktigt få tag i den sammansättning som för mig ter sig onödigt muskulös och spretig. Så vänder jag tillbaka några år i bandets historia och hittar
Train songs. De flesta instrument är puts väck. Skönt. Sången likaså. Bra. Titlarna kretsar kring ... tåg. Referenserna är lätta att upptäcka i musiken utan att det känns övertydligt. Det här ligger närmare jazzig post-rock (men det rör sig inte om improvisation) än den garagerock som finns på
Weak beats. Lågmält värre: att spelas kring fem på morgonen när hela världen stannat och bara du är vaken och det är halvljust ute och en fågel pickar på ditt fönster. Det finns mycket jag gillar här. Beslutsamma slagverk, dovt mullrande basslingor, tentativa gitarrer, ett udda synthljud, ett klent slag på en xylofon. Mycket tystnad. Ibland rör det sig om bluesig lågmäldhet, men det finns också några spår som domineras av elaka drönande partier och tåg- och primitivteknologireminiscent oväsen. Dynamiken är bra - det blir inte tråkigt. Ja, det är inte revolutionerande musik på något sätt. Andra har gjort det, både tidigare och senare. Men det skiter jag i: musiken lunkar fram som ett godståg och jag har ett mindre sentimentalt alternativ till nattlig tågromantik (läs: Chis Isaak och 5:15 eller de lite pastorala Brokeback).
No comments:
Post a Comment