Soul ponies is an excellent blog with the mission of promoting queercore & riot grrrl music.

"Soul Ponies exists for the purpose of creating a virtual archive of queer and riot grrrl music that would otherwise be lost to time. We’re not here to sell anything, and we’re definitely not here to promote music that exists within the Major Label System."

At swim two birds - Before you left

A bastard child of Richard Hawley, the dark wit of Aidan Moffat along with the melancholy soundscapes of Tindersticks, At swim two birds is the lessser known Roger Quigley music project (Montgolfier brothers is the more well-known one). During the summer of 2008, I hardly listened to anything else than At swim two birds' excellent, beautiful album Returning to the scene of the crime. I was travelling in Wales & Scotland with a friend. There were moments when none of us felt like talking. I listened to At swim two birds & gazed at the hills. Today I found out there's a new album. It's called Before you left. It might not be a huge departure from the project's earlier releases - but hell, I don't mind.

Soul

Var inte orolig. Jag ska inte prata om Raimond Gaita. Inte idag. Ett 1600-sidigt läsprojekt är till ända och jag vet lite mer om soulmusik än tidigare men jag vet också att jag är skittrött på "innerlig" musikkritik skriven av en människa som tycker att det är viktigt att vara cool och ha coola kläder och att popmusik handlar om primitiva instinkter. På spotify finns det en del bra soulmusik tillgänglig. Här är en spellista med sådant jag gillar. Vrid upp volymen ordentligt - det är bluesig ilska, pompösa refränger, en liten xylofon som glimtar fram, Home is where the hatered is och damer som är trötta på en skittillvaro. Sånt. Det är ingen ortodox lista för jag vet inte ens vad ortodox betyder i det här sammanhanget (och jag vet inte om jag är speciellt intresserad heller). Det är en begränsad lista såtillvida att jag inte vet nåt om soulmusik utanför det ämerikanska. Jag har semester från och med - nu. En stor del av den kommer att tillbringas på musikbiblioteket bland dammiga skivor.

mama!milk

myspace

(Det var evigheter sen - men tack för tipset J!)

Dagens ord

Geschäftsfläsk.

(läser anteckningar i marginalen till min engelska översättning av Mannen utan egenskaper).

På tal om klezmer...

En mycket fin skiva med klezmermusik från nittonhundratalets början. Spotify.

Ля-Миноръ - Обороты (2009)

Det blev inte av att åka till Ryssland. Jag som ville göra ingenting i Tynda. Istället har hjärnan runnit ut på golvet och jag lyssnar på La minor, en orkester från St. Petersburg. I bästa välmening kan man säga att de spelar umpa-umpa, med en sångare, Slava Shalygin, vars stil är något i egen klass och kategori. Det är folk och klezmer som ibland lurar mig att tänka på ska. Andra sånger hänför sig till en sångtradition som har en del med arvet kring Vysotskij att göra. Det snackas om en Arkadij Severnij och honom har jag inte hört (än). I texter om orkestern La minor talas det om gangsterfolk och sånger i fängelsekontext (jag måste spänna språkörat lite extra). Det här är musik som gör mig obegripligt glad. Kanske är det för att sången "Murka" påminner mig om den första ryskafrasen jag lärde mig: "Den svarta katten Murka älskar mjölk och fisk." Användbart. Men i sången är Murka en gängstabrud. Eller så är det för att kombinationen (knapp!)dragspel, primitivt trummande och saxofon (nu är vi där igen) är helt oemotståndlig. Kanske är det dags för mig att slå mig ner på en danspaviljong med avslaget mellanöl och vänta. Det skulle jag nämligen gärna göra - för att hamna i samspråk med 70 eller 80-åriga gummor och gubbar som kunde komma med upplysningar om vilket slags tangomusik man lyssnade på under fyrtio- och femtiotalet. Jag behöver fortbildas.

La Minor finns på Spotify!

det franskt franska

Jag surfar lite kring filosofen Bernard Stiegler (som satt inne för väpnat rån för länge sen) & länkas till en film som han tydligen är med i. Den här beskrivningen får mig att skratta högt (väcker min kollega som snarkar i soffan):

"Ken McMullen's latest film, exquisitely shot in the capital of cinema, Paris, is an investigation of the institution of cinema, not only as dreams, but also as strategic political tool. It centres on the Derridian philosopher, Bernard Stiegler, whose intellectual insights are sought by a beautiful young actress and reporter (Gabriella Wright) who wants to discover if cinema can be dangerous. She has the desire to use cinematic terror to rid the world of cultural fascism. Investigating her is a delusional cop (Dominique Pinon), intent on uncovering the kind of empirical truth that is no longer possible. The film exemplifies the cinema as described by Stiegler; it produces itself by organising stories through strata of visual representations that strive to reveal the unconscious. It shows cinema as a machine that questions the structure of time and turns human dreams into reality, and it proves that cinema can provoke unexpected violent reactions, as in the cited example of Godard's Hail Mary, whose producers faced death threats. More insidiously, it firmly asserts that cinema is exploited by the State to create fictional histories for the purpose of geo-political domination. If this is dangerous cinema, more of it, please."

Nej, det räcker inte med att Stiegler (uttlas franskt!, kom ihåg det) berättar om sin syn på kulturfascism och det ena och andra. Insikterna måste naturligtvis förmedlas av en "vacker ung aktris". Släng in en yrande snut också som inte tror på empiriska sanningar. Och så är det klart att Paris är filmens huvudstad.

Bill Fay: Time of the last persecution (1971)

Apokalyptisk folk & konstig kvasikristendom? Ja tack, om vi pratar om Bill Fay och hans märkliga album Time of the last persecution från 1971. Det tog ett tag för mig att börja uppskatta den här skivan. Jag tyckte inledningsvis att Fays röst lät trist uttryckslös och att musiken var monotont tråkig. Nu öppnar den sig och jag gissar att jag kommer att lyssna en hel del på den här skivan som i och för sig representerar en hel del av associationerna om brittisk folkrock från sjuttiotalet. Men det är ingenting dåligt.

livets sanning....

... enligt en artikel i The New Yorker där överklassföräldrar uttrycker sin oro över att barna inte invigs i det hårda arbetets värld och därmed den riktiga arbetsmoralen och därmed en riktig uppskattning av pengar - som är viktigast av allt. I artikeln delges vi läsare ännu en universell sanning:

"The central issue for all parents is the same: how do you raise children who are productive?"

kön och spritmoralism

Den fina bloggen vi som aldrig sa sexist diskuterade för ett tag sedan en hemsk antilangningskampanj som kablade ut budskapet att det finns nåt slags samband mellan unga tjejers drickande och att den druckna oskulden "vågar gå hela vägen". Kampanjen är i högsta grad ett exempel på bilden av killar som gör galna grejer i fyllan och tjejer som ... blir horor. Också Emma Gray Munthe kommenterar kampanjen och spritmoralismen. Hon belyser poängen genom tänkvärda exempel på hur drickande kvinnor på film beskrivs. Poängen som både Vi som aldrig sa sexist och Gray Munthe för fram är att föreställningar om vad det innebär att "göra vad som helst i fyllan" tycks vara väldigt könade.

GM länkar vidare till en blogg som helt och håller tillägnas drickande på vita duken. Recensionerna handlar om alla typer av filmer där det dricks sprit: från moraliteter av D.W. Griffiths, kontemplativa klassiker som A streetcar named desire till So long Bobby Long. Och icke att förglömma en modern filmklassiker som Road House. Att gestalta fylla på film innebär tydligen en stor utmaning för de flesta erfarna aktörer eftersom det är just sådana scener som tenderar att överdrivas så att det blir buskis (Stefan och Krister, minns ni dom?) av det hela. (Finns det exempel på lyckade gestaltningar av fylla?)

För övrigt hatade jag nästan varje minut av den där filmen om medelålderskrisande gubbar som har ångest och tycker om vin. Jag har förträngt vad den heter.

fotboll

"Helvete är nä fotboll nu igen! qverulera morfar å dunsa ner på bäddsoffans röda galondyna."

Förändring.

När ni ser bloggen nu tänker ni säkert att jag gått ner i något träsk; nu blir det konspirationsteori och mystiska anmärkningar om dolda strukturer och kanske någon industrimusikplatta från 1978 (men jag ska nog skriva mer om Throbbing gristle, tror jag). Det stämmer inte alls. Jag har lyssnat igenom Sades hela produktion idag och, fuck you, jag tycker att Sade är bra. Nya skivan är också bra. Sade är återhållsam på just rätt sätt och det är inte det minsta ostigt, inte ens när saxofonerna plockas fram.

Är du välanpassad till samhället, lilla vän?

Från gårdagens DN:

"Barn till lesbiska par mår bra. De är välanpassade till samhället och har till och med färre beteendemässiga problem än barn till heterosexuella, det visar en amerikansk undersökning publicerad i journal Pediatrics.

Barnen med två mammor visade sig vara ovanligt välanpassade till samhället, dessutom hade de färre beteendestörningar än genomsnittet.

– Resultaten visar hur fel det är med restriktioner gentemot homosexuella. Det är tydligt att de, precis som alla andra, kan ha barn, säger Nina Gartell."

Jag orkar inte riktigt kommentera det kvasivetenskapliga i den här typen av retorik och den trista politik av bevis och motbevis som finns kring denna. Jag ifrågasätter inte att Gartrell är duktig på statistik - kvasivetenskapligheten finns i det som undersökningen tänks visa (om Gartrell ger en bra bild av hur hon själv tänker), nämligen att det kan finnas en vetenskaplig uppbackning av det inte finns skäl att ifrågasätta homosexuella som föräldrar. Istället för att grotta ner mig i en riktig utläggning om detta (jag är för dåligt anpassad till samhället) ger jag ett lästips. Läs filosofen Rush Rhees bok Without Answers. (Tyvärr skrev Rhees en så fin bok att den är praktiskt taget omöjlig att få tag på.) Han säger kloka saker om frestelsen att tänka att vetenskap kan tillämpas på allt och att allt tänkande som är klart, moget och insiktsfullt kan karaktäriseras som "vetenskapligt". Min poäng: tomtar som Göran Hägglund ska kritiseras, men man ska inte förfalla till samma retorik som han själv använder ("vetenskapliga undersökningar"). Tanken om att ett barn behöver "kvinnliga och manliga förebilder" är moraliskt korrupt och det kan inga vetenskapliga undersökningar i världen komma på det klara med. För det har inget med "vetenskap" att göra.

Men det kusligaste med den här artikeln är hur forskaren, Gartrell, talar om att vara "samhällsanpassad". I artikeln från CNN säger Gartell att undersökningen fokuserar på
"psychological adjustment, peer and family relationships and academic progress." Men fundera någon minut på denna form av påstående:

Det finns inga skäl att införa restriktioner för reproduktionsteknologi eller för vårdnad av barn för homosexuella kvinnor eftersom deras barn på ett vetenskapligt hållbart sätt har bevisats bli lika välanpassade som heteropars avkomma.

Hur skulle Gartrell argumentera om det visade sig - utifrån den stenhårda statistiken baserad på intervjuer gjorda genom en checklista - att de lesbiska kvinnornas ungar inte är lika samhällsanpassade och psykologiskt problemfria som "de andra"?

Det finns en tanke som svävar över detta resonemang (som innehåller andra, mera sympatiska aspekter). Den tanken är mycket grym.
Ditt liv är berättigat om du är framgångsrik i samhället.

Annars inte.

Välkommen till samhället.

Raymond Scott: Manhattan research inc.

Minns ni de där otäcka scenerna i A clockwork orange, på mjölkbaren, där det spelades kusliga elektroniska kitschversioner av typ Beethoven? Det är vad jag kommer att tänka på när jag börjar lyssna på en CD-utgåva med Raymond Scotts elektroniska experiment och, öhem, reklamjinglar. När han inte gjorde elektroniska landvinningar i ljudlabbet jobbade Scott som pianist, bandledare och kompositör. Han var mycket känd, bl.a. från TV. Hans musik finns i många tecknade filmer. Förutom att nyttja samtida elektronisk apparatur skapade han också egna instrument och mojänger (han påstår att det var han som uppfann den första polyfona sequencern). Manhattan research inc. var hans företag.
Det skojigaste i jinglarna är att höra hur "vetenskapligt" allt är. Tvättmedel, t.ex.
Att lyssna på de här grejorna är verkligen en konstig upplevelse, och jag är helt säker på att de som odlar flippad nostalgi genom att gräva i BBC:s arkiv (se: skivbolaget Ghost box) också lyssnat ett varv genom Raymond Scotts produktion. (Jag är inte klar över om det finns några amerikanska motsvarigheter till den här brittiska riktningen.)
Men det här var nytt för mig.

Two dollor guitar - Train songs (1998)

En dag av semiarbete/feberarbete/kvasiarbete/icke-arbete. Det är mer snor än vett i huvudet. Jag snorar på böckerna och böckerna snorar på mig. Pennorna är uppradade bredvid varandra. Det hjälper inte mycket. Nu börjar det bli sent och jag lyssnar på Two dollar guitar. Weak beats & lame-ass rhymes har skvalpat runt på min hårddisk ett bra tag och jag har lyssnat på någon låt därifrån nu och då, men utan att riktigt få tag i den sammansättning som för mig ter sig onödigt muskulös och spretig. Så vänder jag tillbaka några år i bandets historia och hittar Train songs. De flesta instrument är puts väck. Skönt. Sången likaså. Bra. Titlarna kretsar kring ... tåg. Referenserna är lätta att upptäcka i musiken utan att det känns övertydligt. Det här ligger närmare jazzig post-rock (men det rör sig inte om improvisation) än den garagerock som finns på Weak beats. Lågmält värre: att spelas kring fem på morgonen när hela världen stannat och bara du är vaken och det är halvljust ute och en fågel pickar på ditt fönster. Det finns mycket jag gillar här. Beslutsamma slagverk, dovt mullrande basslingor, tentativa gitarrer, ett udda synthljud, ett klent slag på en xylofon. Mycket tystnad. Ibland rör det sig om bluesig lågmäldhet, men det finns också några spår som domineras av elaka drönande partier och tåg- och primitivteknologireminiscent oväsen. Dynamiken är bra - det blir inte tråkigt. Ja, det är inte revolutionerande musik på något sätt. Andra har gjort det, både tidigare och senare. Men det skiter jag i: musiken lunkar fram som ett godståg och jag har ett mindre sentimentalt alternativ till nattlig tågromantik (läs: Chis Isaak och 5:15 eller de lite pastorala Brokeback).

om anonymitet

För ett par dagar sedan hade jag en bra diskussion med kloka människor om anonymitet på internet. Det tvingade mig att tänka igenom varför den här bloggen har varit anonym och vilka problem som kan finnas med det. Anonymitet innebär många risker och fällor, men också en del saker som, enligt min mening, talar för den. För min egen del har jag tyckt att det har varit bra att skriva utan att genast bli associerad med ett visst namn, som i sin tur för många kommer att kopplas ihop med ett visst kön, lastat med idéer om vilken bäring kön har på vad som sägs. (Det finns ingen nödvändighet, dock, men i det här avseendet är jag svartsynt.) Att skriva anonymt har för mig inneburit ett slags frizon från saker som är och har varit jobbiga i det icke-virtuella livet - att t.ex. hemfalla åt, eller tvingas till, att prata på ett visst sätt för att bli tagen på allvar i diskussioner om bl.a. musik och film (att i oändlighet försöka kvalificera sig för något helt märkligt som i vilket fall som helst är bara skit från början till slut). Anonymt bloggande har varit ett slags avkopplande från en könande värld, även om förstås detta är just en väldigt begränsad och tillfällig form av frihet.

De som känner mig vet troligen vad jag heter. Resten av människorna som mot all sannolikhet läser den här bloggen blir inte klokare av att känna till vad jag heter. Så har jag tänkt. Om man vill kontakta mig finns det en e-postadress och jag svarar på alla frågor (och då utan pseudonym eftersom det känns löjligt i sammanhanget).

Problemet med anonymitet är den ansvarslöshet den lätt kan leda till. Jag har funderat på det ibland i samband med texterna på bloggen. Uttrycker jag saker på ett tillspetsat sätt eftersom jag inte har mitt eget namn på bloggen? I så fall är det inte bra. Ändå tycker jag inte att kopplingen mellan ansvar och att skriva i eget namn alltid blir relevant. Jag har inte samma intuition som en av diskussionsdeltagarna: att inte kunna ta en text på allvar om den inte är undertecknad i någons namn. I många nätsammanhang är det för mig obegripligt varför en fråga om anonymitetens roll ens skulle uppstå. Men gör de det alltid när frågor om ansvar ställs? Allt hänger här på vad det är att ställas inför frågor om vad det innebär att stå för det man säger. Jag minns en bloggare som skriver att hen måste stänga ner fältet för kommentarer på sin (seriösa) blogg eftersom den översvämmats av anonymt folk som inget annat ärende hade än att anklaga henom för att vara en pretentiös jävel. Kanske skulle det vara svårare att komma med sådana uppenbart ansvarslösa kommentarer om de görs i eget namn? Det finns en begriplighet i att många tidningar inte, annat än i undantagsfall, publicerar anonyma insändare. När jag växte upp var tidningarna fulla av anonyma insändare i lokaltidningarna. Oftast undertecknades de med "Arg ålänning" och de tenderade att handla om att det finska språket under inga omständigheter bör höras på fredens öar eller så handlade det om oegentligheter i bygemenskapens dagliga liv.

Jag har helt slutat läsa tidningars internetkommentarer. Det är väldigt lite seriöst som publiceras här. Det är uppenbart att det har med anonymitet att göra. (Men också annat - en inställning till internet som ett efemärt fenomen där det skrivna ordet inte har så stor vikt utan man kan spy ut lite vad som helst.)

Ändå finns det aspekter av diskussionen som leder till andra frågor än att ta ställning för eller mot anonymitet. Jag tror förresten inte att ett sådant allmänt avgörande är vettigt. En sak att reflektera vidare över är de olika sammanhang där frågor om att tala i sitt eget namn uppstår och hur de gör det. Om en akademiker skriver en artikel som är uppenbart avsedd som gödsel på CV-stacken finns det förstås en teoretisk möjlighet att jag skriver till henom och frågar hur hon tänkt kring sitt skrivande. Samma sak gäller den som skriver insändare under sitt eget namn: i någon bemärkelse är hen en någon på ett annat sätt än insändaren som saknar personnamn. I många sammanhang vore anonymitet bara bisarrt (att skriva en kokbok under pseudonym). Något måste ju hänga på det? Men att säga det löser ingenting.

Men vad det är att tala i sitt eget namn är något som visar sig i en diskussion (eller i en avsaknad av diskussion). Men det finns nog ingen gemensam nämnare för hur de här diskussionerna ser ut: det är inte samma sak att fundera kring det skönlitterära författandets ansvar (som också innehåller en mängd fullständigt olikartade aspekter) som att kontemplera kring sexistens "det är inte naturligt!!" eller frågor kring barn och internetfora. Att tala under eller utan sitt eget namn kan inte kokas ner till en enda sak och det är det som gör att anonymitetsdiskussioner lätt kan bli lite för enkelspåriga. "Att tala i sitt eget namn" är i många sammanhang en metafor som inte på ett omedelbart sätt handlar om personens namn. Jag associerar också till sammanhang där man säger att ett namn äntligen får ett ansikte och de olika saker det kan betyda; allt från pöbelns "nu jävlar ska du hängas i skräpporna" till att träffa en brevvän "på riktigt". Jag kan t.o.m. reagera starkt på att kunna förknippa ett namn med en röst (att höra Heidegger läsa "The Ister" eller en känd bloggprofil i ett radioprogram). Men det här handlar så klart om många fler saker än ansvar men jag tror ändå associationerna kan ha en plats som påminnelser om de olika roller "namn" och att veta "vem någon är" kan ha.

Tänk också på hur man kan gömma sig bakom sitt namn eller tanken att man går fri från vissa typer av anklagelser om man givit en noggrann lista över positioner: man, homosexuell, landsortsbo, rörmokare, femtiofem års ålder, lyssnar på Elvis ibland. Den här uppräkningen kan inte fungera som en garanti för att du "tagit ditt ansvar" även om det i många situationer kan bli viktigt att påminna sig om att man är t.ex. höginkomsttagare eller stadsbo eftersom det har något slags betydelse för vad man säger. Men som jag förstår saken är det på inga sätt möjligt att på förhand ge en lista på kriterier för vad ansvar betyder. Det handlar inte om kriterier eller vattentäta säkerställanden ("nu måste jag ses som ansvarstagande!").

Sedan finns det förstås en mängd saker som är teknologispecifika. I många internetsammanhang måste man registrera sig men inte nödvändigtvis uppge namn. Men också: teknologi och offentligt/privat. I en blogg träder jag fram som en, i någon mening, offentlig person. Det är inte samma sak som att skriva dagbok för sig själv. Ens texter är, om bloggen inte kräver olika typer av invigningsceremonier, en öppen affär som kan läsas av vem som helst. Om en arbetsgivare överväger att anställa eller i annat arbetssyfte tillfälligt infoga M. Lindman i sin organisation och googlar dennes namn kommer denne, om den mot all sannolikhet fördjupar sig i M. Lindmans arbetsfilosofi och -skriverier, snart att upptäcka att M. Lindman nog inte är en bra kandidat för arbetande positioner [obs: en smula självironiskt]. Men det är ju ingen god idé att bli paranoid. Som en av diskussionsdeltagarna påpekade: detta är inte Kina.

Det finns en mängd aspekter av anonymitet, ansvar och offentlighet som jag inte tänkt på eller som jag kanske förvrängt. Men att det finns svåra frågor här står klart. Läs ett vettigt inlägg här och här.

Blog: subtopia

subtopia