Filosofi och sexism

Jag skummar bloggen Infinite thought och hittar en intressant artikel som diskuterar sexism och filosofi. Det är bl.a. intressant statistik som plockas fram. I en tabell visas den procentuella andelen kvinnor som publiceras i ledande filosofitidskrifter. Under åren 2002-2007 stod kvinnor för 6,4 % av bidragen i Mind, 19,3 % i Ethics och 11,1 % i Philosophical review.

Det är ganska talande siffror, eller hur.

Läs också den här essän av Sally Haslanger. Haslanger är som bäst när hon talar personligt, som sämst när hon ritar scheman. Men en viktig empirisk iakttagelse i artikeln är dock hur få feministiska texter som finns i de största filosofitidskrifterna. Är det för att feministiska texter inte tas in, eller för att de inte skickas in? Trots att den här artikeln inte egentligen är så bra är den empiriska sidan av den viktig.

Däremot finns det en diskussion som är viktig att föra, och den handlar t.ex. om hur feministiska teman behandlas i filosofiska diskussioner (vilka teman anses som filosofiska, vilka avfärdas som teoretiska fantasier eller empiriska petitesser). En annan sak som vore bra att fundera på är hur olika aspekter av kön/adhet/sblivande&görande kan smyga sig in som en dimension av filosofiska samtal. Det är en svår diskussion och jag vet inte riktigt hur den ska rullas upp (Mary Midgley berör kort vissa intressanta saker i sin självbiografi).

Ett klargörande: jag tror inte att det är så stor poäng att tala om manligt/kvinnligt här ("filosofiskt tänkande är manligt eftersom det framhäver förnuft och förbiser det kroppsliga"). Det som kan vara vettigt, och som har kommit upp i många av de inlägg som Haslangers essä gav upphov till, är däremot att bli känslig för hur det filosofiska språket ser ut, t.ex. med avseende på hur själva den filosofiska verksamheten beskrivs. En intressant tråd handlar om hur en föreställning om filosofiska diskussioner kan komma att korsa vissa sexistiska mönster. Det rör sig t.ex. om en filosofisk praktik [är den vanligare i analytiska sammanhang?] som går ut på att slå sönder argument med slående poänger, ha en motståndare (kanske halmgubbe, men i alla fall), visa att motståndaren har fel, triumfera. Som en bloggare skriver:

"The goal is not to help make sense of the argument, explore the argument, and see if it helps us get closer to understanding about some phenomena. The goal, for the audience, is to leave you bloody and eviscerated. Look for the weaknesses of the argument and bring the whole thing down, rather than help the author shore up those weaknesses. Professional philosophy is a "winner-take-all" contest."

Det intressanta, tycker jag, är hur det här mönstret ingår i en viss filosofisyn som man kan hitta genom att läsa samtida texter. Såvitt jag vet diskuteras den här filosofisynen väldigt sällan. Filosofisk självreflektion i den mest konkreta form är något som jag sällan stöter på, varken i analytisk eller kontinental filosofi. Det finns många sidor av filosofi som är förbundna med vem vi är i ett samtal, i kritik och i våra texter. En viktig fråga är: vilken är filosofins anknytning till det personliga och det politiska? Här kommer frågor om kön in, och det är viktigt att deala med dom.