En hyllningsskrift. // Talk talk: The color of spring (1986); Spirit of Eden (1988); Laughing stock (1991)

Det är få artister som jag har så stor respekt för som Mark Hollis. I början av åttiotalet gjorde han bombastisk musik med gruppen Talk talk. De flesta människor känner gruppen från den här tiden, om de känner till den alls. Ja, de gjorde "Dum dum girl" och ja, de bär ansvaret för "It's my life" också. Talk talks musik från den här perioden är på ett sätt vedervärdig, på ett annat sätt lite fin i all sin gräsliga, synthburna storhet. Det är musik som signalerar någon typ av optimism som kraschlandar (på synthmatta). "Today! Today! A dream away! Today! Today!" Just det. Det är inte Journey, men nog new romantics så det förslår. Men redan 1984, på "Tomorrow started", eller något annat spår från It's my life, anar man att saker är i görningen.

The color of spring var en vändpunkt. Den har något kvar från det gamla soundet, men något är på väg att luckras upp. Det hör man redan inledningsvis, i den kluriga trumfiguren som ackompanjeras av ett mystiskt klickande, för att så småningom fyllas ut av andra instrument. Redan på första spåret anmäls att den här skivan kommer att pröva dig. Nämligen: på "Happiness is easy" förekommer en smula tondöv barnkör. Av allt ont - barnkör! Men det som slår en här är att hur - och det här säger jag fullt medveten om att jag bär fram ett lass med skit - krispigt soundet är. Gesterna är för det mesta stora (som på "Give it up") men har man själ i kroppen tycker man att det är jävligt snyggt. Det är jävligt snyggt - och samtidigt finns komponenter som jag under inga omständigheter skulle försvara, gällde det vilket som helst annat band.
En sommar för ett antal år sedan reste jag omkring med tåg. Jag hade två kassetter med mig (just, fuck you - kassetter!). På en av dem fanns The color of spring (på den andra ett tidigt album av Cowboy junkies). Det var ett utmärkt soundtrack till utforskande expeditioner. Den här skivan präglas nog av den excess som finns tidigare, men, hur ska man säga, smaklösheten är nedtonad. "I don't believe in you" är en höjdpunkt med Mark Hollis fina sånginsats och en stadig rytm som anger något slags riktning för en sång som, liksom många andra, har ett slags "open-endedness" i sig som jag tycker så mycket om.
Det som är allra mest speciellt med Talk talk (och Mark Hollis soloskiva) är hur instrumentens färg får träda fram. För varje skiva blir det här en mer och mer uppenbar sida hos musiken, men den skymtar fram redan på It's my life (den oväntat kontemplativa "Does Caroline know?") och blir ännu tydligare på Color of spring: lyssna på blåssektionen i "April 5th". Talk talk är eventuellt det enda band som får mig intresserad av att investera i ett par löjligt dyra högtalare.

Spirit of Eden markerar ett brott i Talk talks karriär. Sångerna är här betydligt mindre traditionellt uppbyggda än förr, och de är ännu mer komplexa. Jag är nästan frestad att tala om dekonstruktion - kanske eftersom de här människorna verkar så medvetna om vad de håller på med, men utan att musiken känns kalkylerad. Om jag förstått rätt var improvisation en viktig del av de senare skivorna.
Hemligheten med mycket av Talk talks musik är att den är maximalistisk och minimalistisk på samma gång. Men ingenting hamras hem. Öppningsspåret, "The rainbow", har en strimma bluesmusik i sig (ett rått munspel), men det blir aldrig en övertydlig gest NU ÄR VI I MISSISSIPPI! Hollis låter musiken dra åt olika håll. Oförklarligt nog blir intrycket inte splittrat. Deras sånger är vanligen sådana som ändrar karaktär på vägen; de förvånar, förbryllar, får en att lystra till. Hörde jag verkligen det där, och vad var det i så fall? (Musik som är full av veck och skrymslen) Som jag sade: instrumentets färg och klang är musikens kärna. Det här gör att nästan vilket instrument som helst framträder med en klang som är på något sätt drabbande (jfr. "Eden" och den roll t.ex. gitarrer spelar där). Herregud, jag ger till och med upp den universella åsikten att koskällan är förbehållen hårdrockare med spandexbyxor och pudelfrisyr.

Laughing stock är en både dramatisk och tyst skiva. En ödesmättad stämning vilar över den. Tonen slås av genast: "Myrrhman" börjar med ett knappt hörbart surr, för att sedan lunka sakta, sakta med gitarr, blåsinstrument, piano och viskande trummor. Det låter överlastat, men är det inte. Mark Hollis sjunger texter som sällan är omedelbart tillgängliga. Skivans första rader är lysande, tycker jag:

Place my chair
at the backroom door
Help me up
I can't wait anymore

Hollis låter nästan som en gospelsångare, men på ett mycket annorlunda sätt än de tidiga åttiotalsskivorna. De vokala inslagen används effektfullt. Mark Hollis röst träder in mitt i musiken, som ett instrument.
Laughing stock innehåller en mängd strukturer som kommer att känneteckna postrocken. Men det är sällan som den där bekanta övergången från tysta ljud till en vall av instrument känns så fräsch som här. Många band försöker göra låtar som hela tiden ligger på lur, bygger upp något som sedan mynnar ut i något klimax. Det finns en antydan till sådant också här, men Hollis kompositioner kännetecknas av mycket mera intressanta rörelser än så. Ett av mina favoritspår på skivan är "Taphead". Det är en sång som knappt rör sig alls, utan den har ett slags statisk andlöshet i sig. Inledningsvis hör vi gitarrer, en blåssektion tar över, ett munspel anmäler sig på ett dramatiskt sätt. Det är magiskt vackert. Laughing stock är full av överraskningar - om man orkar lyssna. (NME gav i tiderna skivan 4/10, "It's horrible".)

Talk talk är ett av de mest spännande banden jag känner till. Lyssna också på Mark Hollis soloskiva, som är ett underverk.