aase berg

Jag är på göra-bort-sig-resa på Åland. Jag tröstar mig med massor av bakelser och Aase Bergs ganska nya essäbok Uggla. Den verkar lovande även om jag har problem med pratet om subjektivitet och objektivitet i början. När Berg skriver om stilistik, eller bristen på densamma, skriver jag under varje bokstav.

"Man behöver alltså inte vara någon lysande stilist för att sätta sig i kontakt med de osynliga möjligheterna. Lysande stilister är det värsta jag vet, och jag försöker jobba mig så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma. Jag tycker själv att det går ganska bra. Många av essäerna i den här boken är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden. De snubblar över sig själva, innehåller för många stötiga bisatser och alldeles för många kolon, de faller pladask till höger och vänster. Rätten till det fula, fumliga, och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att få beröm och bli omtyckt och betraktad som duktig."

Amen. Som det sades i HBL: En påminnelse för akademiker. Själv tycker jag att mitt skrivande är som sämst när texten blir för mödolös, när fomuleringarna kommer för lätt, när jag märker med mig själv att jag skriver en massa satser som är tomma men eleganta. Samtidigt blir jag fullständigt rabiat på en gubbe som Adorno, som verkar tycka att det mödosamma skrivandet och läsandet är det enda som inte är insnärjt i borgerlighet. Däremot håller jag med Berg om att en sorts anti-estetik kan bli en del av kritiskt tänkande; att skriva på ett sätt som får läsaren att stanna upp, att ifrågasätta olika förväntningar om hur en text eller ett resonemang kan se ut. Men så klart är det här ingen ursäkt för grumligt tänkande, lättja eller obegriplighet. Den form av estetik som Berg pratar om ska inte göra det lättare för skribenten att gömma sig bakom sin text. Utan tvärt om. I bästa fall kan den här typen av text öppna upp för en form av dialogicitet som riskerar att gå förlorad om texten är på ett sätt alltför sömlös, alltför kliniskt opåfallande och renad på skrot, skärvor och efterlämningar.

Duktig text är inte bara tankehämmande, den är också skittråkig.

Nu ska jag återgå till att skämmas.