Jag är gammal & trött och orkar sällan dra mig ut ur hemmets vrå för att gå på sk. spelningar. Nu gör jag det. Vi går genom ett iskallt och regnigt Helsingfors. Glasögonen immar och mitt synfält upptas av flimrande ljus. På Nosturi är det halvfullt när Heroin and your veins spelar. Det är okej, men inte mer än så. Kanske känns musiken alltför medveten, alltför många tricks och effekter. Bohren & der club of gore, som består av en hop tyska gubbar i mogen ålder, börjar prick på utsatt tid. Såklart. Mellansnacket är minimalistiskt självironiskt. Saxofonisten säger kanske allt som allt fem meningar under hela spelningen. "We are from West Germany." Han låter som Werner H, fast ännu mera accent. Jag undrar hur mycket man driver med sin image: allvarliga tyskar som spelar mörkermusik. Förslag: ganska mycket. Folk har klagat på ljudanläggningen i den här lokalen, men jag kunde inte se något fel på den. Bohrens musik är, om ni inte redan vet det, extremt långsam. Det är jazz, men ändå inte, popmusik, men ändå inte. Bohren skapar sin egen värld. Musiken har ibland beskrivits som doomjazz, ibland som noirjazz. De har tagit intryck av stämningar från metallmusik, men väldigt lite i Bohrens musik har någonting med metall att göra. Spelningen är otroligt koncentrerad. (Nej, inget flams.) Varje ljud utgör en egen händelse. Ett trumslag, ett ekande basriff, en malande ambientmatta. Det här fångas också i konsten att skapa kontraster mellan olika instrument. En viktig del av soundet är t.ex. strängar som vibrerar. Det enda som dansar är inälvorna inuti Lindman. Bohren brer på med Rhodespiano och saxofon. Brer på och brer på. Man leker med små dissonanser i ett annars rent ljud. Publiken entusiasmeras mest av de nummer som hämtas från den skiva där Bohren går in i sin Black Sabbathfas.
Bandet spelar så gott som i mörker. Man anar konturer på scenen. Publiken är knäpptyst för det allra mesta utom två kvittrande damer som bryter mot mönstret. De möts av ett på finskt vis bryskt "HÅLL KÄFTEN!" Här är det ordning och reda, så till den grad att Bohren naturligtvis anmäler att man avser avverka två "little encores". (denna orkester spelar aldrig, nästan någonting under fem minuter). När jag har spelat Bohren för vissa av mina bekanta är reaktionen: detta är stämningsmusik. Även om jag i och för sig kan förstå den reaktionen, tycker jag att det här också är musik som man kan ägna sin odelade uppmärksamhet åt.
Det är en helt fantastisk konsert. Jag sover som en gris på nattbussen. När jag kommer fram är det ljust och Åbo är invirat i dimma. En fågel pickar i en spya och reparationsarbetet är redan på gång i mitt hus. DUNK, DUNK, DUNK.
No comments:
Post a Comment