Thomas Brinkmann - When horses die (2008)

När jag först hörde When horses die tyckte jag Thomas Brinkmanns sk. vokala insats var så motbjudande att jag inte orkade lyssna (det här låter verkligen som intellektuell-tysk-gubbe). Thomas Brinkmann är smått legendarisk inom en viss form av minimalistisk och teknikorienterad technomusik (jag vet ganska lite om vad han gjort tidigare, alltför lite). When horses die är hans mera "konventionella" skiva - sägs det.

Jag raderade inte skivan från datorn. När jag återvänder till den hör jag minimalistisk techno och halvdubbigt drön blandat med influenser från DAF:s finaste stunder (om de kokas ner till det sömngångaraktiga) och mörkerstämningar från Suicides första skiva. Dessutom tänker jag på en av mina favoritartister, AGF, och den plats "sång" har på hennes verk (jag tror inte jag skulle kalla det sång). Men också i andra avseenden finns det vissa förbindelselänkar. Det är inte en skiva som slår sig till ro i dig. Lyssna fast på den närmast andlösa "Spiral" och dess sugande upprepningar och de halvmekaniska xylofonljud som smyger sig in mot slutet. Däremot kan man låta den oroa sig och oväntat nog till och med roa sig (jag tänker i synnerhet på kontraster mellan texter och musik som ibland har en, om än så liten, anstrykning av komik). Det är många som anat att det finns en tunga i kinden någonstans här, och det skulle jag också tro (hoppas). Jag lyssnar på den här skivan för att den halvt ramlar ner i det patetiska - och det billiga (lyssna för fan på "Meadow" som har ett ganska stort sortiment av knas). Det här är en skiva vars största dygd är att leta sig fram genom malande rytmer, trasiga ljud, fragment, ett slags pulserande, krypande känsla av obehag. Som sämst är den när det börjar låta som den typ av industrimusik som arga unga män tycker om (men det rör sig om små störande ögonblick, stunder på "Birth & death"). Skivan avslutas med ett riktigt kusligt instrumentellt spår, "40", som domineras av ett elektriskt piano som spelar en avhuggen melodi. Om det är något som jag gillar så är det drönande elektriska pianon.

Wissenschaft.

"Now researchers believe that improvements in health care in wealthy western countries mean women do not have to worry so much about the quality of their offspring – and so are picking more feminine looking men.

The researchers at the University of Aberdeen came to the conclusion after studying the preferences of 4500 women from 30 different countries.

They found a direct correlation between the quality of health care and the choice of male.
In countries with better health care, the more likely women would pick a feminine looking man and visa versa."

From The Telegraph, March, 2010 (via this). For a number of reasons, I find this ridiculously funny. The sweeping appeal to "a direct correlation" is absolutely hilarious.

"Dr DeBruine said: “We found that women from countries with poorer health, which have higher mortality and increased incidence of communicable disease, were more attracted to masculine faces than women living in countries with better health."

"Women were shown two images of the same face side by side, but one picture was very subtly altered so it had more masculine traits, for example a bigger jaw and heavier and lower brow line, and the other was oppositely altered so it had more feminine traits.
Researchers then matched preferences to health statistics from the World Health Organization."

I have no words to describe how absurd this is. The only thing I can say is that newspaper articles like this, straight-faced, "serious", "interesting", defies any attempt at parody. Anyway, in projects like this (if the article doesn't distort it) the role of the IMAGE is very interesting, and very unclear.

"vanligt kvinnoliv"??

Det är fult att läsa och citera saker bortslitna från sitt sammanhang. Nu måste jag ändå göra det. Det här är så trist. Queersmotkapitalism hade för ett tag sen ett tidningsurklipp med professor Witt-Brattström. Så här säger hon (i tidskriften Cora) om att queerteori blivit ett alternativ för unga radikala människor:

- Ja, så ser många unga det idag. Men queeridealet har inneburit ett slags förakt för vanliga kvinnoliv.

Nej, Ebba Witt-Brattström, det finns människor som inte är ett dugg intresserade av "vanliga kvinnoliv". Själv ägnar jag mig enligt bästa förmåga åt att fucka upp föreställningen om "vanliga kvinno- och mansliv". För det första: jag tror inte begreppet "vanlig" har en helt neutral innebörd såsom det används här. För det andra: vad innebär det att tala om "kvinnoliv"? Såklart handlar feminismen om att se på olika typer av upplevelser och beskrivningar av sammanhang där människor könas. Men som jag betraktar feminism handlar den om att utmana idén om att det finns entydiga mans- och kvinnoliv och att livet måste ha en viss form.

För att tala personligt: jag tycker faktiskt inte att jag är det minsta elitist bara för att jag inte har den ringaste avsikt att leva vanligt mans- eller kvinnoliv.

aase berg

Jag är på göra-bort-sig-resa på Åland. Jag tröstar mig med massor av bakelser och Aase Bergs ganska nya essäbok Uggla. Den verkar lovande även om jag har problem med pratet om subjektivitet och objektivitet i början. När Berg skriver om stilistik, eller bristen på densamma, skriver jag under varje bokstav.

"Man behöver alltså inte vara någon lysande stilist för att sätta sig i kontakt med de osynliga möjligheterna. Lysande stilister är det värsta jag vet, och jag försöker jobba mig så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma. Jag tycker själv att det går ganska bra. Många av essäerna i den här boken är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden. De snubblar över sig själva, innehåller för många stötiga bisatser och alldeles för många kolon, de faller pladask till höger och vänster. Rätten till det fula, fumliga, och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att få beröm och bli omtyckt och betraktad som duktig."

Amen. Som det sades i HBL: En påminnelse för akademiker. Själv tycker jag att mitt skrivande är som sämst när texten blir för mödolös, när fomuleringarna kommer för lätt, när jag märker med mig själv att jag skriver en massa satser som är tomma men eleganta. Samtidigt blir jag fullständigt rabiat på en gubbe som Adorno, som verkar tycka att det mödosamma skrivandet och läsandet är det enda som inte är insnärjt i borgerlighet. Däremot håller jag med Berg om att en sorts anti-estetik kan bli en del av kritiskt tänkande; att skriva på ett sätt som får läsaren att stanna upp, att ifrågasätta olika förväntningar om hur en text eller ett resonemang kan se ut. Men så klart är det här ingen ursäkt för grumligt tänkande, lättja eller obegriplighet. Den form av estetik som Berg pratar om ska inte göra det lättare för skribenten att gömma sig bakom sin text. Utan tvärt om. I bästa fall kan den här typen av text öppna upp för en form av dialogicitet som riskerar att gå förlorad om texten är på ett sätt alltför sömlös, alltför kliniskt opåfallande och renad på skrot, skärvor och efterlämningar.

Duktig text är inte bara tankehämmande, den är också skittråkig.

Nu ska jag återgå till att skämmas.

Heinäluomalogik

Från dagens HBL, socialdemokraternas nya riksdagsgruppordförande Eero Heinäluoma uttalar sig:

"En växande rasism blir följden om regeringen slår dövörat till, menar han. ["Dövörat" hänvisar till att Heinäluoma tidigare pratat om "den förnuftiga reaktionen" att Finland inte bör ta emot fler invandrare.]
- Tar vi hit en stor skara människor utifrån samtidigt som arbetslösheten är skyhög innebär det att de tar jobben av finländare, gör dem arbetslösa. Det leder till ökad rasism."

Det finns en mängd skumma antaganden i det här. Heinäluoma verkar säga att rasism är en naturlig reaktion på ett samhällstillstånd. Det här är struntprat. En utsaga som "de tar jobben från oss" är ett påstående som redan är förankrat i ett rasistiskt perspektiv. Dvs. föreställningen om att "de" tar jobben av "oss" är inte, som Heinäluoma nästan verkar tänka, en neutral beskrivning om hur saker helt enkelt ligger till. Det som sägs här är snarare uttryck för just den rasism som delar upp världen i "vi finlandare som har rätt till vår arbetsmarknad" och "invandrare som kommer hit och snyltar på vår välfärd och snor våra jobb". För att uttrycka mig krasst.

Det är bara utifrån den här konstiga logiken som Heinäluoma tänker att socialdemokraterna stakar ut en tredje väg mellan "grön idealism" och "röstfiskande rasism" (en förnuftets väg, vad annars).

Jag har ingen aning om vilket parti jag ska rösta på i nästa riksdagsval. Det blir åtminstone knappast socialdemokraterna. Den "arbetslinje" som man kan utläsa ur Heinäluomas inlägg i den här intervjun är inte vad jag förstår med ett bra samhälle. "VI HAR RÄTT TILL VÅRA JOBB!" Utifrån ett sådant perspektiv har jag väldigt svårt att ta på allvar det Heinäluoma säger om att SDP vill ta i tu med tudelningen i samhället.

En öppen fråga: vilket bild av arbetsmarknaden framställs när man pratar om att finländare har rätt till "sina" jobb? Åtminstone verkar det inte vara en renodlad ekonomisk bild. (Jag har inget egentligt svar: jag måste tänka vidare.)

Bohren & der club of gore - LIVE - Helsingfors

Jag är gammal & trött och orkar sällan dra mig ut ur hemmets vrå för att gå på sk. spelningar. Nu gör jag det. Vi går genom ett iskallt och regnigt Helsingfors. Glasögonen immar och mitt synfält upptas av flimrande ljus. På Nosturi är det halvfullt när Heroin and your veins spelar. Det är okej, men inte mer än så. Kanske känns musiken alltför medveten, alltför många tricks och effekter. Bohren & der club of gore, som består av en hop tyska gubbar i mogen ålder, börjar prick på utsatt tid. Såklart. Mellansnacket är minimalistiskt självironiskt. Saxofonisten säger kanske allt som allt fem meningar under hela spelningen. "We are from West Germany." Han låter som Werner H, fast ännu mera accent. Jag undrar hur mycket man driver med sin image: allvarliga tyskar som spelar mörkermusik. Förslag: ganska mycket. Folk har klagat på ljudanläggningen i den här lokalen, men jag kunde inte se något fel på den. Bohrens musik är, om ni inte redan vet det, extremt långsam. Det är jazz, men ändå inte, popmusik, men ändå inte. Bohren skapar sin egen värld. Musiken har ibland beskrivits som doomjazz, ibland som noirjazz. De har tagit intryck av stämningar från metallmusik, men väldigt lite i Bohrens musik har någonting med metall att göra. Spelningen är otroligt koncentrerad. (Nej, inget flams.) Varje ljud utgör en egen händelse. Ett trumslag, ett ekande basriff, en malande ambientmatta. Det här fångas också i konsten att skapa kontraster mellan olika instrument. En viktig del av soundet är t.ex. strängar som vibrerar. Det enda som dansar är inälvorna inuti Lindman. Bohren brer på med Rhodespiano och saxofon. Brer på och brer på. Man leker med små dissonanser i ett annars rent ljud. Publiken entusiasmeras mest av de nummer som hämtas från den skiva där Bohren går in i sin Black Sabbathfas. 
Bandet spelar så gott som i mörker. Man anar konturer på scenen. Publiken är knäpptyst för det allra mesta utom två kvittrande damer som bryter mot mönstret. De möts av ett på finskt vis bryskt "HÅLL KÄFTEN!" Här är det ordning och reda, så till den grad att Bohren naturligtvis anmäler att man avser avverka två "little encores". (denna orkester spelar aldrig, nästan någonting under fem minuter). När jag har spelat Bohren för vissa av mina bekanta är reaktionen: detta är stämningsmusik. Även om jag i och för sig kan förstå den reaktionen, tycker jag att det här också är musik som man kan ägna sin odelade uppmärksamhet åt.

Det är en helt fantastisk konsert. Jag sover som en gris på nattbussen. När jag kommer fram är det ljust och Åbo är invirat i dimma. En fågel pickar i en spya och reparationsarbetet är redan på gång i mitt hus. DUNK, DUNK, DUNK.

Filosofi och sexism

Jag skummar bloggen Infinite thought och hittar en intressant artikel som diskuterar sexism och filosofi. Det är bl.a. intressant statistik som plockas fram. I en tabell visas den procentuella andelen kvinnor som publiceras i ledande filosofitidskrifter. Under åren 2002-2007 stod kvinnor för 6,4 % av bidragen i Mind, 19,3 % i Ethics och 11,1 % i Philosophical review.

Det är ganska talande siffror, eller hur.

Läs också den här essän av Sally Haslanger. Haslanger är som bäst när hon talar personligt, som sämst när hon ritar scheman. Men en viktig empirisk iakttagelse i artikeln är dock hur få feministiska texter som finns i de största filosofitidskrifterna. Är det för att feministiska texter inte tas in, eller för att de inte skickas in? Trots att den här artikeln inte egentligen är så bra är den empiriska sidan av den viktig.

Däremot finns det en diskussion som är viktig att föra, och den handlar t.ex. om hur feministiska teman behandlas i filosofiska diskussioner (vilka teman anses som filosofiska, vilka avfärdas som teoretiska fantasier eller empiriska petitesser). En annan sak som vore bra att fundera på är hur olika aspekter av kön/adhet/sblivande&görande kan smyga sig in som en dimension av filosofiska samtal. Det är en svår diskussion och jag vet inte riktigt hur den ska rullas upp (Mary Midgley berör kort vissa intressanta saker i sin självbiografi).

Ett klargörande: jag tror inte att det är så stor poäng att tala om manligt/kvinnligt här ("filosofiskt tänkande är manligt eftersom det framhäver förnuft och förbiser det kroppsliga"). Det som kan vara vettigt, och som har kommit upp i många av de inlägg som Haslangers essä gav upphov till, är däremot att bli känslig för hur det filosofiska språket ser ut, t.ex. med avseende på hur själva den filosofiska verksamheten beskrivs. En intressant tråd handlar om hur en föreställning om filosofiska diskussioner kan komma att korsa vissa sexistiska mönster. Det rör sig t.ex. om en filosofisk praktik [är den vanligare i analytiska sammanhang?] som går ut på att slå sönder argument med slående poänger, ha en motståndare (kanske halmgubbe, men i alla fall), visa att motståndaren har fel, triumfera. Som en bloggare skriver:

"The goal is not to help make sense of the argument, explore the argument, and see if it helps us get closer to understanding about some phenomena. The goal, for the audience, is to leave you bloody and eviscerated. Look for the weaknesses of the argument and bring the whole thing down, rather than help the author shore up those weaknesses. Professional philosophy is a "winner-take-all" contest."

Det intressanta, tycker jag, är hur det här mönstret ingår i en viss filosofisyn som man kan hitta genom att läsa samtida texter. Såvitt jag vet diskuteras den här filosofisynen väldigt sällan. Filosofisk självreflektion i den mest konkreta form är något som jag sällan stöter på, varken i analytisk eller kontinental filosofi. Det finns många sidor av filosofi som är förbundna med vem vi är i ett samtal, i kritik och i våra texter. En viktig fråga är: vilken är filosofins anknytning till det personliga och det politiska? Här kommer frågor om kön in, och det är viktigt att deala med dom.

jävla snyltare!

En professor skriver roligt i HBL:

"Problemet med skattefinansierade tjänster är emellertid att det lätt uppstår en överkonsumtion av dem. När man inte själv måste lätta på plånboken utnyttjar man tjänsten litet flitigare än man hade gjort än om man hade fått stå för räkningen själv. [...]
Ett konkret exempel är biblioteksverksamheten. Alla är säkert överens om att bibliotek är bra. Men det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras."
Tänk på det, fattiglapp, nästa gång du går till bibban - på andras bekostnad! Och så ännu:

"Problemet i vårt demokratiska system är egentligen att majoriteten, om inte direkt älskar, så är alltför villig att finna i sig i en relativt hög nivå på beskattningen."

moral och statistik

"SDP:s EU-parlamentariker Sirkka-Liisa Jaakonsaari efterlyser större öppenhet i all politisk verksamhet. Enligt Jaakonsaari "sjunker Finland som en sten" i de internationella bedömningarna om transparens och korruption.
- Man kan egentligen redan tala om en moralisk kris, skriver Jaakonsaari i ett pressmeddelande."

Journalisthumor?

Åbo, okulturhuvudstad

Åbo lägger storkovan på ordnandet av kulturhuvudstadsåret nästa år. Men det är skillnad mellan kultur och kultur. I fredags ockuperade en autonom kulturgrupp ett hus nära Åbo slott. Målet är att skapa ett kulturcentrum. Under veckoslutet ordnades en mängd program i huset och det samlade en massa folk. Men redan snabbt stängde myndigheterna tydligen av elektriciteten. Jag var där på fredagen och tyckte att stämningen var bra. Redan idag (måndag) vräktes ockupanterna av polis. Men enligt gruppens blogg (se länk) har en kulturnämnd i Åbo lovat att hjälpa till med grundandet av ett autonomt kulturcentrum. Fastigheten ägs av Sjömanspensionskassan. I Turun Sanomat uttalar sig en representant för denna. I finsk stil manas det till lugn & ro och inga provokationer, tack.

En hyllningsskrift. // Talk talk: The color of spring (1986); Spirit of Eden (1988); Laughing stock (1991)

Det är få artister som jag har så stor respekt för som Mark Hollis. I början av åttiotalet gjorde han bombastisk musik med gruppen Talk talk. De flesta människor känner gruppen från den här tiden, om de känner till den alls. Ja, de gjorde "Dum dum girl" och ja, de bär ansvaret för "It's my life" också. Talk talks musik från den här perioden är på ett sätt vedervärdig, på ett annat sätt lite fin i all sin gräsliga, synthburna storhet. Det är musik som signalerar någon typ av optimism som kraschlandar (på synthmatta). "Today! Today! A dream away! Today! Today!" Just det. Det är inte Journey, men nog new romantics så det förslår. Men redan 1984, på "Tomorrow started", eller något annat spår från It's my life, anar man att saker är i görningen.

The color of spring var en vändpunkt. Den har något kvar från det gamla soundet, men något är på väg att luckras upp. Det hör man redan inledningsvis, i den kluriga trumfiguren som ackompanjeras av ett mystiskt klickande, för att så småningom fyllas ut av andra instrument. Redan på första spåret anmäls att den här skivan kommer att pröva dig. Nämligen: på "Happiness is easy" förekommer en smula tondöv barnkör. Av allt ont - barnkör! Men det som slår en här är att hur - och det här säger jag fullt medveten om att jag bär fram ett lass med skit - krispigt soundet är. Gesterna är för det mesta stora (som på "Give it up") men har man själ i kroppen tycker man att det är jävligt snyggt. Det är jävligt snyggt - och samtidigt finns komponenter som jag under inga omständigheter skulle försvara, gällde det vilket som helst annat band.
En sommar för ett antal år sedan reste jag omkring med tåg. Jag hade två kassetter med mig (just, fuck you - kassetter!). På en av dem fanns The color of spring (på den andra ett tidigt album av Cowboy junkies). Det var ett utmärkt soundtrack till utforskande expeditioner. Den här skivan präglas nog av den excess som finns tidigare, men, hur ska man säga, smaklösheten är nedtonad. "I don't believe in you" är en höjdpunkt med Mark Hollis fina sånginsats och en stadig rytm som anger något slags riktning för en sång som, liksom många andra, har ett slags "open-endedness" i sig som jag tycker så mycket om.
Det som är allra mest speciellt med Talk talk (och Mark Hollis soloskiva) är hur instrumentens färg får träda fram. För varje skiva blir det här en mer och mer uppenbar sida hos musiken, men den skymtar fram redan på It's my life (den oväntat kontemplativa "Does Caroline know?") och blir ännu tydligare på Color of spring: lyssna på blåssektionen i "April 5th". Talk talk är eventuellt det enda band som får mig intresserad av att investera i ett par löjligt dyra högtalare.

Spirit of Eden markerar ett brott i Talk talks karriär. Sångerna är här betydligt mindre traditionellt uppbyggda än förr, och de är ännu mer komplexa. Jag är nästan frestad att tala om dekonstruktion - kanske eftersom de här människorna verkar så medvetna om vad de håller på med, men utan att musiken känns kalkylerad. Om jag förstått rätt var improvisation en viktig del av de senare skivorna.
Hemligheten med mycket av Talk talks musik är att den är maximalistisk och minimalistisk på samma gång. Men ingenting hamras hem. Öppningsspåret, "The rainbow", har en strimma bluesmusik i sig (ett rått munspel), men det blir aldrig en övertydlig gest NU ÄR VI I MISSISSIPPI! Hollis låter musiken dra åt olika håll. Oförklarligt nog blir intrycket inte splittrat. Deras sånger är vanligen sådana som ändrar karaktär på vägen; de förvånar, förbryllar, får en att lystra till. Hörde jag verkligen det där, och vad var det i så fall? (Musik som är full av veck och skrymslen) Som jag sade: instrumentets färg och klang är musikens kärna. Det här gör att nästan vilket instrument som helst framträder med en klang som är på något sätt drabbande (jfr. "Eden" och den roll t.ex. gitarrer spelar där). Herregud, jag ger till och med upp den universella åsikten att koskällan är förbehållen hårdrockare med spandexbyxor och pudelfrisyr.

Laughing stock är en både dramatisk och tyst skiva. En ödesmättad stämning vilar över den. Tonen slås av genast: "Myrrhman" börjar med ett knappt hörbart surr, för att sedan lunka sakta, sakta med gitarr, blåsinstrument, piano och viskande trummor. Det låter överlastat, men är det inte. Mark Hollis sjunger texter som sällan är omedelbart tillgängliga. Skivans första rader är lysande, tycker jag:

Place my chair
at the backroom door
Help me up
I can't wait anymore

Hollis låter nästan som en gospelsångare, men på ett mycket annorlunda sätt än de tidiga åttiotalsskivorna. De vokala inslagen används effektfullt. Mark Hollis röst träder in mitt i musiken, som ett instrument.
Laughing stock innehåller en mängd strukturer som kommer att känneteckna postrocken. Men det är sällan som den där bekanta övergången från tysta ljud till en vall av instrument känns så fräsch som här. Många band försöker göra låtar som hela tiden ligger på lur, bygger upp något som sedan mynnar ut i något klimax. Det finns en antydan till sådant också här, men Hollis kompositioner kännetecknas av mycket mera intressanta rörelser än så. Ett av mina favoritspår på skivan är "Taphead". Det är en sång som knappt rör sig alls, utan den har ett slags statisk andlöshet i sig. Inledningsvis hör vi gitarrer, en blåssektion tar över, ett munspel anmäler sig på ett dramatiskt sätt. Det är magiskt vackert. Laughing stock är full av överraskningar - om man orkar lyssna. (NME gav i tiderna skivan 4/10, "It's horrible".)

Talk talk är ett av de mest spännande banden jag känner till. Lyssna också på Mark Hollis soloskiva, som är ett underverk.

det etiska valet

"[Sartre] bodde på olika hotell i många år, vilket för honom var ett etiskt och ett existentiellt val."

¤/(&¤#)/))=&%

Sover dåligt. Stiger upp i ottan när det knappt är ljust och ingen annan än postutdelare är vaken. Läser metafysik om medvetandet som erkänner det andra medvetandet som erkänner det första medvetandet som erkänner det andra som erkänner det första osv.. Min kollega kommer in på rummet, "Är du här?" frågar hon, förvånat. Bemödar mig knappt om att grymta. Äter bröd som visar sig vara mögligt. Får telefonsamtal av banktant som ringer för tusende gången. Nej, jag är upptagen ju, nej, jag vill inte diskutera ett litet pensionssparprogram. Läser metafysik. Kan inte artikulera och inte tänka. Skriver skitpapper i all hast. Går på föreläsning. Säger dumma saker. Säger ännu dummare saker. Går på lunch. Sysslar med mitt ärevördiga frivilligarbete. River mig på papper och går sönder inombords. Blodet sprutar. Begår misstag. River mig på papper igen. Jag har sedan inget bättre att läsa än Adorno, den gamle skämtaren (det står mellan honom och en bok med titeln Döden kom till rätta): "Barbariet är så långt gånget att det, med påskyndandet av historien till överljudshastighet, smittar allt som motsätter sig det." Jaja. På kontoret där jag vistas finns en lapp uppsatt på toaletten som ställer upp regler kring fisande och spyende på allmän toalett. Om man ska spy i toaletten, och det ska man helst inte, så ska man se till att det görs tyst och diskret. Vegetarisk mat är förvisso bra, men människor blir dåliga i magen av det, upplyser den informativa skrivelsen vidare. På vägen hem överväger jag att råna en bullbil. När jag kommer hem uppdagas nya dumheter och nya misstag. Jag är för oegentlig för att laga min egen mat så det får nån annan göra. Solen skiner ute och fåglarna kvittrar.

Sharon Jones & the Dap-kings

Sharon Jones & the Dap-Kings' Naturally (2005) is the best soul/funk album I've heard in a long time. Err. I haven't really heard one in a long time. Anyways, the arrangements are so old-fashioned (in a good way) that I cannot help liking the album. Great vocals, too. (Also lend an ear to I learned the hard way from this year)

Jeeves and Wooster!

Det sista jag hade trott om mig själv var att jag skulle fastna i en serie baserad på historier skrivna av eskapistmaestron PG Woodehouse (som jag aldrig läst). Men nu är jag fast. Jävligt fast. Jag skulle helst ta ledigt från jobbet hela veckan och ägna mig uteslutande åt Jeeves and Wooster, den brittiska nittiotalsserien om den totalbombade Bertie och dennes påpassliga butler Jeeves. Varför är det här roligt? A) Det är en ofrivilligt queer serie (Bertie och Jeeves är ett fint par). B) Folk heter saker som Oofy, Gussie, Bingo och Piggy. C) Det är en serie som idealiserar den icke-arbetande aristokratin på ett fullständigt briljant sätt. Inför frågan om de eventuellt skulle ägna sig åt arbete spärrar karaktärerna upp ögonen och ropar förskräckt: "honest toil you mean?"

Ljudarkitektur

Jag sitter i studentcaféet och är mitt inne i ett intressant samtal. Men efter en stund börjar min koncentration fladdra. "Ursäkta, kan du säga på nytt." Jag klarar inte längre av att ägna mig åt diskussionen. Varför? Trots att vårt universitetskomplex är byggt enligt en arkitekturidé som säkert är både modern (hur länge?) och delvis också helt funktionell finns det vissa klara brister. I caféet (och i hela huset) uppstår vid rusningstid en stimmig ljudnivå. Ljudet av höga röster studsar mellan väggar, golv och tak, och den oroliga ljudmiljö som bildas gör att människor börjar prata ännu högre för att kunna kommunicera med varandra. Samma sak gäller skrap från stolar och slammer från bestick. Ljuden tycks på något märkligt sätt förstärkas. När jag för några år sedan satt och angstade med mina böcker i samma byggnads bibliotek brukade mina tankar vandra hit och dit och största delen av min uppmärksamhet kunde ibland upptas av mötet mellan betonggolv och bibliotekariens klackar.
Nu är jag visserligen medveten om att folk är känsliga för ljud på olika sätt. Vissa störs mer av ljud, andra mindre.
Jag störs mer. Jag tänker på ljud och akustik mest hela tiden. Egentligen skulle jag vilja ägna hela dagarna åt att fördjupa mig i ljudens fysik och ljudfenomenologi.
Jag är inte främmande för att lyssna på noisemusik eller se på sjuttiotalsfilmer med avsiktligt dassig ljudupptagning. Men då har jag valt det själv. Det är en annan sak att befinna sig på platser som ger ett icke-välkomnade intryck just i och med ljudnivån.
Det som ibland slår mig är hur ljudmiljöer tycks vara en ringa, om ens en överhuvudtaget beaktad del av arkitektur (om man bortser från kyrkoarkitektur). Är tanken att ljudmiljöer är en endast psykologisk, subjektiv del av platsers dynamik, medan byggnader däremot är något handfast, kontrollerbart och "riktigt"? Det är bara nonsens. Och förstås kan man också rita, bygga, konstruera och inreda på ett sådant sätt att sådana här saker tas i beaktande. Åbo stadsbibliotek är ett lysande exempel på en arkitektonisk helhetslösning där arkitekten inte har tänkt på byggnaden oberoende av de människor som ska röra sig i den.
Att ljud är en sällan diskuterad och utforskad del av vår vardag är i sig inte något förvånande. Men det är trist.

Hej Aristoteles,

Jag försöker verkligen låta bli att läsa HBL:s livsstilssida. För någon dag sedan: rubrik: "Trimma din kontroll, stärk din karaktär", bild 1: berg av godis, bild 2: blond dam med ett ondskefullt pepsodentgrin. I artikeln (som naturligtvis är skriven av en varelse som heter Ussie) får vi veta att allting handlar om karaktär och kontroll. Dessa saker kan vi träna upp lite som muskler. Lite igången ska karaktären danas så vi inte faller för frestelser. Karaktären sitter, sägs det också, naturligtvis i hjärnan. Vissa är födda med mer karaktär, andra med mindre - men så kommer glädjebudskapet /det är ju påsk!/ vi kan alla träna oss i att stå emot våra impulser. "Varje gång du står emot en impuls stärks förmågan." Ett litet tips från Dr. Schück: gör kontrollhjälpmedlen roliga - skriv en blogg t.ex. - så ska du se att det går vägen!

MINA REFLEKTIONER:
1. Vill man hitta exempel på något slags estetiserat kontrollbegrepp ska man söka sig till kostrådgivare.
2. Kostrådgivare tycker om metaforer. Desto fler, desto bättre.
3. Vill man ägna en tanke åt moraliseringen av hälsobegreppet genom begrepp som karaktär och kontroll är det lätt att hitta exempel på livsstilssidorna.
4. Man kan prata med sin spegelbild ("Jag är en person som kan stå emot frestelser.").
5. Genom att betrakta vilja som en kvasifysisk förmåga kommer man att missförstå precis varje fenomen och man kommer också att vara helt säker på att individualisera alla problem.
6. Idealbilden av den sunda människan: "Du är en person med karaktär. Du kan kontrollera dina impulser - om och när du vill."