För någon dag sedan skrev Alf Rehn en kolumn i HBL där han lyfte fram David Graeber, bullshit jobs och den allmänna arbetsyra som kan sägas pågå här i talko-Finland. Helt ok skriveri, även om jag inte hängde med på vad professor Rehn avsåg med 'värdeskapande' arbete.
Nå. I dagens blad finns ett genmäle. Där sägs det att Rehn trivialiserar den meningslöshet som arbetslösa drabbas av. För all del, det är viktigt att lyfta fram hur tufft det är att vara arbetslös. Men sen. Skribenten hävdar att eftersom arbetslösheten är så hög, kan ingen idag tillåta sig att sträva efter ett meningsfullt jobb. "Jag tror att mycket få arbetslösa snörper på näsan och tutar ut att jag ska ha ett meningsfullt arbete med värdeskapning eller så tänker jag inte göra någonting. [....] Att ha ett jobb, vilket som helst, är som att ha tillgång till åtminstone en Lada, medan ett meningsfullt jobb hägrar som en Mercedes, behjärtansvärt och eftersträvansvärt men ganska osannolikt för många."
Det jag läser ur detta är att meningsfulla jobb är en omöjlig utopi i detta läge. Arbetslösa blir eller bör vara mer än nöjda med vilket jobb som helst. Meningsfullhet är något en kanske kan sträva sig till och som några få uppnår, men långt ifrån något realistiskt för alla.
Blir deppad över vad jag tror att är en rätt så vanlig åsikt, alltså på det sättet att jag hört många i min omedelbara närhet säga det och det är en enträgen spöktanke som dyker upp hos mig själv. För att ta det helt personligt, för att visa att det här inte är någon besynnerlig, spetsfundig grej. Jag är skriven som arbetslös nu. Hittills har jag inte jagats iväg till några aktiveringsåtgärder eller drabbats av repressalier eftersom jag inte sökt jobb. Att jag har slutfört avhandlingen har godtagits. Okej. Nu blir jag alltså färdig och ska söka jobb (har inte tänkt fortsätta inom forskarvärlden). Folk frågar vad jag kan tänka mig att söka för jobb. Börjar trevande, trevande räkna upp några saker jag vore på riktigt intresserad av. Sen säger jag, som lite i misstag, som ett slags urskuldande, ja men det blir väl att ta vad som finns, jag vet ju att det är svårt att få jobb.... Alltså. Jag hör mig själv säga de där sakerna. Jag har sagt de där sakerna, flera gånger, och haft hjärtat fullt av motstridigheter.
Meningsfulla jobb. Det är inte nu vi ska ge upp meningsfullt arbete, eftersom läget är tufft. Det är nu, precis just nu, som det för Guds skull INTE ska sägas att meningsfullhet är en lyxdimension av arbete, få förunnad, som de flesta i realismens namn måste ge avkall på. Så det är just tvärt om: nu, eftersom den här retoriken om att nöja sig och anpassa sig, är så stark, är det viktigt att det förs levande samtal på olika plan och i olika hörn om vad meningsfulla jobb är och hur det här förhåller sig till vad som behöver göras, vad som är livsviktiga funktioner att upprätthålla. Alltså att sådana samtal både kan handla om jobb, men också vara kritiska röster om lönearbetets roll.
Nu vet jag inte vad skribenten menar med 'meningsfulla jobb'. Vad månne hen tänker på? Konstnärer? Cancerforskare? Toppjurister? Jag misstänker att det inte är städare, sophämtare eller vårdare hen tänker på. Beskrivningen av realiteterna, det vi ska inrätta oss i och vänja oss vid, är att de lyckosamma som skonas från att sägas upp när företag slimmar ner är såna som håller kvaliteten och rullarna igång. Jag är inte säker på om skribenten inser vilken nattsvart bild som presenteras.
Den kanske mest destruktiva sidan av det krismedvetande som ständigt hålls vid liv - och ja det verkligen HÅLLS vid liv - är hur det slår ner alla funderingar och drömmar om en bättre värld. Istället: hålla sig flytande och vara glad om en faktiskt har ett jobb. Har du ett jobb, då får du tusan i mig inte klaga, eller kritisera. Och nu menar jag inte att den här sortens prat bara florerar som tidningsskriverier eller politikerprat. Det är sådant här som jag hör människor säga åt varandra, åt mig, åt sig själva. Och det är faktiskt riktigt, riktigt skrämmande.
4 comments:
Ja det är det, verkligen. Känner igen allt du säger, och är samtidigt så otroligt förbryllad i den här situationen (som arbetslös). Jag vet liksom överhuvudtaget inte vad som förväntas av mig - allt känns mer och mer som nån slags uppstyltad lek - det här med den där "aktiva CV:n" på internätet som ingen jävel läser, likaså den där "Min plan" som man direkt skulle göra, alltså forma nån slags egen vision för hur ens karriär liksom ska "ta fart". W t f? Som sagt; bara helt jäkla bortkommen. Tänker att den stundande tiden som arbetslös måske för med sig ett antal psykiska problem som sen behändigt skyfflar en vidare till nästa instans med nästa bunt digitala ansökningar och utredningar att fylla i. Och man lever vidare.
Tror - misstänker/befarar - att så gott som alla arbetslösa, inklusive mig själv, känner sig bortkomna på dylikt vis. Vad förväntas av en? Är nästan frestad att säga att systemet är designat att inge en dylika känslor av att ramla in i en situation där du bollas runt till nästa steg, sen nästa, sen nästa, sen nästa, ansökningar & sammanbrott på vägen, och glöm för guds skull inte CV:n på internätet.
en vän ringde mig för några dar sen och berätta att han hade fått fast anställning inom just det yrke vi i tiderna utbildade oss till. jag blev så sjukt lättad, det var som att se en mänska som har flutit omkring på ett isflak bli räddad till trygga land. "nu har du fast anställning" hörde jag mig säga "nu är du i gräddfilen, välkommen!" (för jag har själv fast anställning).
och jag märker hur jag själv börjar kapitulera inför att det är så här: jag har ett jobb, en fast anställning, och finsk medianlön, jag är i gräddfilen jämfört med de flesta andra med min utbildning. och jag börjar acceptera att det är the great divide: få din fasta anställning eller förgås, utan att ens tänka på det, för jag är på den trygga sidan av skiljelinjen. sen får du jobba i servicestationens kassa, om du inte har lyckats sälja dig på den där ena kritiska arbetsintervjun.
får mig nästan att önska att jag skulle förlora den här tryggheten, för jag har en effektiv hjärna, vad händer om jag börjar propagera för en värld som ska se ut så här, att jag börjar tänka på det preskriptivt istället för deskriptivt.
sorry det är din blogg så det är du som ska filosofera här.
Tvärtom, här är allt filosoferande välkommet!
Väldigt bra formulerat där. Om gräddfilen, och kontrasten till den. Att ha ett myller av svårigheter med att själv vara den som har unnats trygghet. Så har jag också känt under de här åren när jag på nåt magiskt jävla vänster (fram till för ungefär ett år sen d.v.s.) lyckats få stipendier.
Reaktionen du beskriver, lyckönskningen, är också väldigt talande, och jag känner igen den väldigt väl. Att glädjas åt någons anställning, att den t.o.m. får jobba med vad den är utbildad till!, och sen de krypande tankarna: vad med de som inte är i gräddfilen?
Rädslan att kapitulera inför allt det här tror jag finns i oss alla. Det är svårt att värja sig, att göra sig helt oberoende av det här förhållningssättet. Att jobba-jobba-jobba för att inte halka bort på fel sida i det du fint beskriver som the great divide.
Post a Comment