12 April 2015

buddenbrooks

Kopplar av från arbetsfilosofin med en giftigt skriven bok om flit och lathet. Thomas Mann skrev tegelstenen Buddenbrooks när han var 25 (jesus). Rik handelsfamilj i Lübeck under 1800-talets mitt. De olika familjemedlemmarna har stort sjå med att leva upp till Familjenamnet. Patriarken dör och mamma Buddenbrook lägger sig till med klädsamt religiösa manér. Avkommorna ställs inför livets stora frågor: priset på vete, bjudningar och anständighet. Den ena sonen Tom är familjens Löfte. Flitig handelsman som Senior, pliktskyldig men med lite livserfarenhet i backfickan minsann. Andra sonen Krishan slarvar runt i existensen och på teatern; kort sagt en börda för klanen. En suitier, är vad han är, som varken förstår sig på pengar eller hederligt arbete. En av döttrarna har redan hunnit skilja sig två gånger. Det gäller att upprätthålla värdighet och att påpeka hur mycket man lärt sig om Livet och att man inte längre är en dum gås.  - - - - Lättsamt skojig roman om borgerlighet som det förhoppningsvis kommer att gå åt helvete med (jag har läst halva boken). Mann skriver spirituellt ironiskt och jag läser boken i en flink engelsk översättning. Till och med jag som hatar släktkrönikor står ut med denna roman som förvandlar krönikeformat till nåt närmast hysteriskt. Släktboken som fylls med anekdoter om födelse&död, pängar som ackumuleras och förloras, och en grundstämning som är obehaglig där nånstans mitt i roligheten och drömmarna om framgång eller åtminstone lite erkännande i societeten. Och ja, flitiga protestanter som inte tål slarviga livsnjutare - att ta det lite lugnt, att ligga lågt, att ta en funderare står inte högt i kurs - lyckas Mann frammana på ett skarpt och lustigt sätt, så att det blir tydligt hur det här med Hederligt Arbete genomströmmas av fasad och teater. Läser ivrigt vidare.

2 comments:

h. said...

När du för några veckor sedan skrev att du börjat med Buddenbrooks undrade jag just vad du skulle tycka, med tanke på din kända motvilja mot det episka. Men å andra sidan är ju Mann en parodiker, så motviljan kunde till och med vara en fördel här.

Det 'lättsamma' är dock skenbart, skulle jag vilja hävda. Det som är så givande med Mann är att det alltid finns ytterligare nivåer att läsa på om man vill. Lättsamt och oerhört komplicerat på samma gång.

(Själv håller jag för övrigt på med 'Betrachtungen eines Unpolitischen', som är betydligt intressantare än vad jag trodde den skulle vara.)

M. Lindman said...

Jo, fin beskrivning av dynamiken mellan det lättsamma & komplicerade. Mitt intryck också (som också stämmer på Bergtagen, vill jag minnas - läste den för rätt länge sen och borde läsa om).

Känner inte till Betractungen ... alls, men titeln låter spännande.