Trollformeln

Läser en artikel där vår nya statsminister manar till sans inför framtiden. Flexibilitet, flexibilitet, flexibilitet. Anpassa sig till läget. Alla måste vi slakta heliga kor. Sen kommer den, formeln [fritt översatt från finska]: "att styvnackat motsätta sig förändringar är det ingen som vinner på: alla förlorar." Själv misstänker jag att det här just nu är det mest använda sättet att på ett obemärkt sätt avvisa alla uppdykande kritiska röster: dessa är bakåtsträvande, destruktiva krafter som sätter käppar i hjulet för en ansvarsfull framtidspolitik. - - - - Herr Sipilä talar i samma intervju om ISÄNMAAN ETU. ISÄNMAAN ETU! Liksom.

Nu är det KRIS - sluta genast drömma om meningsfullt arbete!

För någon dag sedan skrev Alf Rehn en kolumn i HBL där han lyfte fram David Graeber, bullshit jobs och den allmänna arbetsyra som kan sägas pågå här i talko-Finland. Helt ok skriveri, även om jag inte hängde med på vad professor Rehn avsåg med 'värdeskapande' arbete.

Nå. I dagens blad finns ett genmäle. Där sägs det att Rehn trivialiserar den meningslöshet som arbetslösa drabbas av. För all del, det är viktigt att lyfta fram hur tufft det är att vara arbetslös. Men sen. Skribenten hävdar att eftersom arbetslösheten är så hög, kan ingen idag tillåta sig att sträva efter ett meningsfullt jobb. "Jag tror att mycket få arbetslösa snörper på näsan och tutar ut att jag ska ha ett meningsfullt arbete med värdeskapning eller så tänker jag inte göra någonting. [....] Att ha ett jobb, vilket som helst, är som att ha tillgång till åtminstone en Lada, medan ett meningsfullt jobb hägrar som en Mercedes, behjärtansvärt och eftersträvansvärt men ganska osannolikt för många."

Det jag läser ur detta är att meningsfulla jobb är en omöjlig utopi i detta läge. Arbetslösa blir eller bör vara mer än nöjda med vilket jobb som helst. Meningsfullhet är något en kanske kan sträva sig till och som några få uppnår, men långt ifrån något realistiskt för alla.

Blir deppad över vad jag tror att är en rätt så vanlig åsikt, alltså på det sättet att jag hört många i min omedelbara närhet säga det och det är en enträgen spöktanke som dyker upp hos mig själv. För att ta det helt personligt, för att visa att det här inte är någon besynnerlig, spetsfundig grej. Jag är skriven som arbetslös nu. Hittills har jag inte jagats iväg till några aktiveringsåtgärder eller drabbats av repressalier eftersom jag inte sökt jobb. Att jag har slutfört avhandlingen har godtagits. Okej. Nu blir jag alltså färdig och ska söka jobb (har inte tänkt fortsätta inom forskarvärlden). Folk frågar vad jag kan tänka mig att söka för jobb. Börjar trevande, trevande räkna upp några saker jag vore på riktigt intresserad av. Sen säger jag, som lite i misstag, som ett slags urskuldande, ja men det blir väl att ta vad som finns, jag vet ju att det är svårt att få jobb.... Alltså. Jag hör mig själv säga de där sakerna. Jag har sagt de där sakerna, flera gånger, och haft hjärtat fullt av motstridigheter.

Meningsfulla jobb. Det är inte nu vi ska ge upp meningsfullt arbete, eftersom läget är tufft. Det är nu, precis just nu, som det för Guds skull INTE ska sägas att meningsfullhet är en lyxdimension av arbete, få förunnad, som de flesta i realismens namn måste ge avkall på. Så det är just tvärt om: nu, eftersom den här retoriken om att nöja sig och anpassa sig, är så stark, är det viktigt att det förs levande samtal på olika plan och i olika hörn om vad meningsfulla jobb är och hur det här förhåller sig till vad som behöver göras, vad som är livsviktiga funktioner att upprätthålla. Alltså att sådana samtal både kan handla om jobb, men också vara kritiska röster om lönearbetets roll.

Nu vet jag inte vad skribenten menar med 'meningsfulla jobb'. Vad månne hen tänker på? Konstnärer? Cancerforskare? Toppjurister? Jag misstänker att det inte är städare, sophämtare eller vårdare hen tänker på. Beskrivningen av realiteterna, det vi ska inrätta oss i och vänja oss vid, är att de lyckosamma som skonas från att sägas upp när företag slimmar ner är såna som håller kvaliteten och rullarna igång. Jag är inte säker på om skribenten inser vilken nattsvart bild som presenteras.

Den kanske mest destruktiva sidan av det krismedvetande som ständigt hålls vid liv - och ja det verkligen HÅLLS vid liv - är hur det slår ner alla funderingar och drömmar om en bättre värld. Istället: hålla sig flytande och vara glad om en faktiskt har ett jobb. Har du ett jobb, då får du tusan i mig inte klaga, eller kritisera. Och nu menar jag inte att den här sortens prat bara florerar som tidningsskriverier eller politikerprat. Det är sådant här som jag hör människor säga åt varandra, åt mig, åt sig själva. Och det är faktiskt riktigt, riktigt skrämmande.

Overkligt

Är mitt inne i att fundera på akademiska ceremonier. AKADEMISKA CEREMONIER! Det är svårt att orientera (& besinna) sig här, när själva verkligheten befinner sig på psykosens brant (AKADEMISKA CEREMONIER!). Det bultar lite lätt i huvudet - för mycket blod, skulle diagnosen ha varit för hundrafemtio år sedan - och jag försöker hålla mig sysselsatt med saker som inte kantrar ner i ett overklighetshål. Korrespondera, posta grejer som ska postas, skriva lectio och politisera det som av nöden ska politiseras. Festfixarrollen faller sig däremot inte helt naturligt för en blyg och flegmatisk schärgårschbo. Får ett frankt mejlsvar av min vän som meddelar att hen nog ämnar delta i spektaklet detta. Tycker de facto lite synd om folk som känner sig förpliktigade att delta i sagda spektakel. Min kollega Y har stått för sans, tröstbakelser och bilskjutsar. Åkte iväg till tryckeriet i fredags för att hämta upp bokboxarna. Är fortfarande klädd i något slags hemmapyjamas och rullar ut på stan för att gå på middag och öl. Sitter och svettas med en hop vänner och bekanta på Kerttulin kievari och hinner lyssna på en countrygåbbä med extraraspig stämma en liten stund på Kuka. Sliter upp den nytryckta bokjäveln ur väskan och visar den för J&L men sen står jag inte ut med det mera så river den genast ur händren på dem. Ålar hem och sover. Går ena dagen av festivalen Himera (HURRA för detta nya musiktillskott i Åbo!) på Kutomo där Lau nau spelar - fantastisk konsert med akustik som är utomvärldsligt bra. Folk sitter knäpptysta på golvet och på stolar i en lokal som känns bortom tiden på nåt sätt. Hoppas det blir många flera upplagor av festivalen ännu, helt suverän grej. Har kommit fram till att en bra förankring i vardagen är att äta mat, sova på natten och inte slira ut i nojor. Med sådana klokskaper på fickan kunde jag starta ett flådigt wellnesscenter ($$$). Trots detta kan jag ändå inte slita mig från en överhängande oro som vissa menar är irrationell. Tänk om det hela sen inte är godkänt utan att mitt hafsverk och råddtrassel orsakar akademisk skandal genom att bli underkänt efter disputationen? Men ja, försöker tänka på blommor, kattungar och skattedeklarationer för att inte flippa ut i akademisk surrealism. Imorgon ska jag tulta iväg till skrämmande FÄ-hus för det för alla disputander obligatoriska rektorsbesöket där jag och två kemister ska säga hej och överräcka de verk genom vilka vi vimsat bort de senaste åren. Hoppas rektorn bjuder på bulla&kaffe åtminstone.

"Vänsterns misslyckande", "rödgröna bubblor" & politiska känslor

Måste samla tankarna efter en diskussion på FB, flera diskussioner i köttrymden och surrande tankar i skallen. [VARNING FÖR SVAMMEL OCH SJÄLVKLARHETER!]

Nu efter valet diskuteras vänsterns misslyckande. Med rätta. SDP och VF backade båda (tillsammans nådde de historiskt låga 25 %) och förlorade mandat i riksdagen. Att försöka förstå valutgången är jätteviktigt, och utmaningen är att inte låta sig förstummas, eller landa i självgod retorik: om Finlands folk vore lite mer som MIG skulle nog landet vara i skick! Förbannad kan en vara (ja riktigt pissförbannad!), besviken med.

Det kvistiga med efter-valet-analyser är att det finns så många fallgropar. Att peka ut ett dumt&oinformerat Dom för ingenting gott med sig. Förakt, hopplöshet och allmänt trötthet är vad som då uttrycks. Lika farligt är det att förståelseprojektet och den gnagande frågan 'Varför förlorar vänstern? Vad är det som lockar väljarna till Sannfinländarna?' vänds till att vänstern på nåt vis borde fånga upp Sannfinländarnas väljare, fånga upp Sannfinländarnas indignation. Alltså HELT fel är den tanken naturligtvis inte, men den utgår från en premiss jag inte tror på: att indignation i sig är bra, och att det gäller att vrida den mot ett konstruktivt objekt. Och dessutom, att det övergripande målet är att på nåt vis efterlikna Sannfinländarnas folkliga koncept, 'på sitt eget sätt'.

Kanske så här: jag tror det finns politiska rörelser som plockar upp suspekta, om än på ett visst sätt begripliga känslor. Rädsla, en längtan efter (ett återvändande till) ett enklare samhälle, indignation.

Arbetslöshet, avfolkning av landsbygden, konkurrens, fattigdom gör vissa känslomässiga reaktioner begripliga. Ett parti som Sannfinländarna verkar göra allt för att bekräfta och renodla vissa besvikelser och förhoppningar, och det är viktigt att de här känslorna finns med i analysen av vad som lockar väljare till partiet. Att inte konfrontera sådana känslor är, kunde en faktiskt säga, att inte riktigt orka granska den situation som ger upphov till sådana känslor. Vad en sådan analys eventuellt också kan bidra med är att den pekar ut på vilket sätt en situation skapar skeva och ambivalenta reaktionsmönster. Ett exempel på det är oviljan mot invandring som uttrycks genom oron över 'våra jobb'. Kanske finns drömmen om en stabil finsk arbetsmarknad, en idealbild av hur det fungerade förr i tiden, när folk hade jobb och livet var mer förutsägbart. Våra jobb först. Situationen är att fabriker och pappersbruk stänger. Jobb försvinner. Folk måste besöka arbetskraftsbyrån. Förnedring och maktlöshet, ilska. 'Våra jobb'.

Alltså, det jag omtalade som 'farligt' är en idé att vänstern skulle plocka upp den här oron och rädslan och köra Sannfinländarnas vinnande koncept: våra jobb, vårt land, vår välfärd. Att förhålla sig till känslor av maktlöshet och indignation är också att försöka se vilket slags ekonomisk och social situation den känslan svarar mot, och just här måste t.ex. Sannfinländsk förståelse utmanas, idén att situationen helt enkelt är den att utlänningarna kommer hit och knycker 'våra jobb' och att lösningen därmed är att säkra 'vår arbetsmarknad'. Det är en djupt problematisk beskrivning av läget. En bättre situationsförståelse behövs, vad handlar globaliseringen om? Vilka processer gör att folk förlorar sina jobb och har svårt att hitta jobb?

Med andra ord: jag tror inte vänstern ställs enbart inför ett kommunikationsproblem, så att indignationen ska svängas mot ett mera välinformerat håll, utan snarare att en mängd känslor är symptom på ytterst oroande tendenser i samhället. Jag och min kompis har diskuterat de här sakerna i flera etapper: hen menar att indignationen ska förvaltas av partier med mera information på fickan. Även om jag alldeles bra kan förstå vad hen menar, och håller delvis med, är jag själv inte helt övertygad om den föreställningen.

Risken med en för enkel analys som i slutändan kan gynna ett parti som Sannfinländarna är t.ex. en uppställning där vänstern anklagas för att vara för urbant, för feministiskt och vänster därför borde vända sig till vanligt folk. Som om vänstern nu ska skippa feminismen och börja likna Sannfinländarnas uppfattning om vad vanligt folk är och vad vanligt folk behöver. Ni vet: sånt där 'verklighetens folk'-tjat. Visst kan det finnas mer än ett korn av sanning i att partier till vänster blir främmande för folk utanför innerstans glassiga och 'medvetna' kotterier. Men det innebär inte att feminismen ska slopas. Det innebär snarare, typ, att det inte är Centern som borde ha monopol på landsbygds- eller regionalpolitiken eller att Sannfinländarna ska ha monopol på att artikulera vad det innebär att vara marginaliserad. Det innebär att hela språket kring marginalisering behöver synas i sömmarna, och där handlar det just lika mycket om en välinformerad analys som att förstå olika sätt att uppleva en situation.

Men hu, det kan låta som att jag, på ett inte så lite paternalistiskt vis, pläderar för ett slags förädlande av politiska känslor. Sådana idéer har det ju inte direkt rådit någon brist på under de, tja, senaste 300+ åren där teoretiker ur olika tanketraditioner har bespetsat sig på känslor med potential att utveckla mänskliga samfund bara de förädlas istället för att förråas.

I en annars bra artikel skriver Ny tids chefredaktör att Janne Wass att vänsterförbundet med sina unga rödgröna riksdagsvalskandidater kanske har glömt 'de gamla dammiga gubbarna'. Det som stör mig, och som jag kanske själv också omedvetet har ramlat pladask ner i, är att analyshjärnor febrilt försöker göra sig en bild av de här 'dammiga gubbarna' nånstans inne i landet, bortom innerstans rödgröna glitter, de där gamla dammiga som vänstern på nåt vänster ska fånga opp genom att svinga håven åt lite andra håll. Nåt väldigt störande med sättet att tänka här. Det är utan tvekan bra och rätt att tala om svårigheten att nå ut. Men utan ett genuint engagemang och intresse för regionalpolitik och livet utanför de egna kretsarna kommer bekymret om vänsterns kommunikationsproblem att klinga tomt och stanna vid ett bekymmer om att samla röster. Etsas bilden fast av 'dammiga gubbar' är det nog inte ett vitalt intresse som i första hand förmedlas, utan tvärt om. Alltså jag vill under inga omständigheter antyda att det här är vad Wass ger uttryck för, utan den här oron finns i mig när jag funderar på saker efter valet.

Det är lätt att rulla fram urbana bubblor. Bilden är så bekant. Och kanske kan det vara början till någon form av självrannsakan, men då måste det nå bortom kåserande, eftervalkrabbismuttranden om att Persuna förstår en inte sig på där i Rödbergen. Den här självrannsakan måste kunna bränna till på riktigt, och då kan det inte gå ut på att måla upp bilder av hypotetiska dammiga arbetare på landet och i bortglömda städer. Kom ihåg: uppställningen rödvinsdrickande innerstadsbor och hårt arbetande folk i regionerna har ju herr Soini själv ett minst sagt varmt förhållande till. Uppställningen spelar honom i händerna. Det gäller att komma vidare från det där nu.

tittar på valvaka

Valresultatet gör mig deprimerad. Vänsterpartierna går bakåt, även om det är en stor, fin sak att Li Andersson lyckas så bra i Åbo. Att de gröna skräller tröstar mig inte nämnvärt. Miljöpolitik är bra, men finns den inte inbakad i en rejäl dos tillväxtkritik och kamp för ett samhälle utan fattigdom och klyftor är jag skeptisk.

Kameran sveper över de 'stora' partiledarna. Alexander Stubb börjar nosa på siffrorna och inser att läget nog inte är så dåligt som han befarat. Antydan till det välbekanta grinet. Just när bilden bryts säger han åt de andra: nå nyt jätkät.

En FST-journalist vänder sig till Antti Rinne, som ser smått förkrossad och mycket trött ut. Journalisten hojtar: är du regeringskåt?

Och Rinne ja. Han får frågan om hur 'de nya socialdemokraterna' ser ut. Finns dom, är dom kanske här redan? Ja, det 'nya' består i att ... umgås med vanligt folk. Är det alltså kommunikationen som brustit? Just det, nickar Rinne, mer än en smula mekaniskt.

Studion anmäler att ett av valets stora vinnare, C. Haglund, ska hålla tal på SFP:s valvaka. Kameran svävar runt på en Haglund som tittar än hit, än dit. Ingenting händer. Brus och grötiga människoröster. Plötsligt: kameran klipper till EXTREME CLOSE-UP, C. Haglunds berömda brillor upptar hela rutan. Effekten: som en skräckfilm. Flera sekunder går, C. Haglunds uttryckslösa ögonpar, bakom glasögonen. Ingenting annat. "Det här är en inklippt bild" lugnar man från studion. Sen håller C. Haglund tal, och det är något konstigt sorgset i hela hans uppenbarelse.

Jag skulle ha önskat att studion skulle ha låtit kloka Anu Koivunen analysera valresultaten hela kvällen. Hon säger en sak som är superviktig: även om det är Sannfinländarna som har blivit kända som invandringskritiska - den där eländiga eufemismen - finns det en sorts konsensus, stora falanger inom Center, Sossarna och Samlingspartiet som är negativa till såväl arbetskraftsinvandring som till invandring överlag. Det här borde lyftas fram mera.

Nästan allt med det här valet gör mig nedstämd. Det absolut värsta scenariot är en regering med Center, Samlingsparti och Sannfinländare, där Juhana Vartiainen är finansminister. Tack & godnatt.

Att låta saker hända - medelhavet

Läser artiklarna om nya katastrofer på Medelhavet. 700 döda utanför Libyens territorium, söder om Lampedusa. Räddningsinsatser och spaningar. Bara för några dagar sedan rapporterades 400 ha drunknat i Medelhavet i en liknande olycka.

Ifjol var det 219 000 migranter som gav sig ut över medelhavet, mot Europa.

Det är så satans absurt att det finns mäktiga lobbare som för det gränslösa kapitalets talan. Kapitalet som genom att röja undan 'hinder' ska kunna strukturera världen enligt sina egna gränser. Vårkyligt medelhav, människor som tjänar, en biljett i en båt sägs kosta kring 6000 dollar. Kapitalets rörlighet framställs i praktikalitetens och optimismens språk. Människors flykt från krig och ekonomiska katastrofer finns inte på radarn när det gäller vad som ses som en framtidsinriktad utmaning som omfattar grundläggande globala frågor. Handelsavtal ses som globala grundläggande frågor. Är jämförelsen billig? Jag tycker inte det. VAD SOM SES SOM AKUTA PROBLEM, OCH VAD DET BETYDER ATT NÅGOT ÄR JUST AKUT.

Jag läser artiklar där representanter för människorättsorganisationer uttalar sig. Deras nödrop klingar som nåt slags allmänhumanitära suckar - maktlösa.

I EU ett totalt ointresse att solidarisera sig med Italien, Malta, Grekland. Vad man i praktiken gör med sådant ointresse är att solidarisera sig med Legia Nord. Man har valt att inte förnya det Italienledda Mare nostrum (det fascismklingande namnet är såklart obehagligt) som har räddat många tusentals liv. FÖR ATT MAN INTE VILLE UPPMUNTRA SMUGGLARE&MIGRANTER.

hbl, idag: "Mark Micallef [journalist från Malta] har med åren kommit att nästan bara rapportera om den massiva flyktingkatastrof som utspelar sig i havet och på stränderna utanför hans hemland. Han säger att det är ett fenomen som riskerar att beskriva hela den tid vi just nu lever i, om ingen gör någonting."

Situationsbeskrivningen: UPPGIVENHET.
Situationsverkligheten: att EU inte vill ta itu med det här, vad det på riktigt skulle kräva. En representant för UNHCR antyder riktningen: "EU har gjort för lite och för sent. Lagliga kanaler och vägar för flyktingar att nå Europa måste också införas, säger Carlotta Sami,"

Nu ser det ut som att ett krismöte med EU:s utrikes- och inrikesministrar kallas samman.

Politiskt ansvar reduceras ofta till ansvar för specifika beslut, sådant man kan hållas ansvarig för i en rättegång, där ansvar har vissa fixerade kriterier, där ansvar är ett visst område, hit-men-inte-längre. Det gäller att skifta fokus, undersöka hur en situation har uppstått.

Ett annat, mycket mera fatalt och radikalt perspektiv är att ansvar också uttrycker vad människor låter hända. Ansvar som moraliskt rop, inte som en inringad zon där gränserna är ständigt förhandlingsbara. Jag tycker inte att det överhuvudtaget är orimligt att säga att EU faktiskt bär ansvar för att tusentals har dött på medelhavet i år - man har låtit det hända, låtit bli att ta itu med en annorlunda migrantpolitik och också aktivt understött beslut som gör att tre länder görs huvudsakligen ansvariga för räddningsoperationerna på Medelhavet. Inte minst bör tänkande som utgår ifrån att politik ska hantera riskerna med 'ökade incentiv' att åka över Medelhavet ses som en DEL AV PROBLEMET, inte en lösning.

Idag är det riksdagsval. Jag hoppas fler politiker landar i riksdagen som INTE står för åsikten att tragedierna på Medelhavet inte är Finlands problem och att Finlands enda utmaning är att hålla den egna ekonomin i skick, den egna handelsbalansen på plus och det egna territoriet säkert.

En bra artikel om strukturellt våld i EU:s migrationspolitik här.

Varufiering, otrygghet

För min vardag är jag helt och hållet beroende av starka glasögon. Som tur är har mina brillor hållit tiotals år. Qualität. Nu har jag lyckats slarva bort ett par dubbelslipade par som jag behöver för att både kunna se på nära och längre håll. Som uppslukade av jorden. Nu är det lite panik för att många situationer kräver de här brillsen. Går runt i optikeraffärer. Lördag. Ingen talar svenska. Kan inga optikord på finska. Blir hänvisad till kommersiella aktörer som utför syntest. Måste alltså stöda skurkfirmor som Mehiläinen eller megaoptiker som Instrumentarium. Ingen i kommunens regi gör tydligen detta. Min övergripande känsla i det här sammanhanget är otrygghet. Den otryggheten har långt att göra med att mitt grundbehov av bra glasögon hanteras av kommersiella aktörer med vinstintressen. Jag behöver en pålitlig optiker, inte en lafka som gör biznez på att sälja designerbågar. Som tur är finns det intresseorganisationer för synskadade som kan ge råd i såna här situationer.

Avslöja PKN?

Läser i en artikel en som menar att uppskattningen som Pertti Kurikan nimipäivät mött är av lite oklar karaktär och att dess egentliga art blir klar om vi t.ex frågar oss huruvida kvinnliga funktionshindrade skulle kunna göra samma saker som pkn och gillas. Nåt i perspektivet slår slint. Det HAR ofta en plats att ta sig en funderare på vad det skulle betyda om x vore en kvinna. Men här fick jag känslan att utgångspunkten är att det MÅSTE finnas nåt skumt/skenheligt (etc) i folks glada stöd och diggande av PKN. Att det liksommåste finnas nåt att reda ut bakom detta. Själv tror jag att en sådan blick på saker inte hjälper en att få syn på fördomar mot funktionshindrad, som var hens ärende.

att göra livet hanterbart

Läser en artikel på DN. En kognitionspsykolog har forskat tillsammans med en större grupp om människors reaktioner på tiggare. Det hen säger i artikeln är delvis helt bra. Hen talar om svårigheterna för människor att hantera andras lidande. Hen säger också att det är nåt problematiskt med den ekonomistiska bilden av den nyttomaximerande människan: att ge är något fundamentalt. Men ett grundperspektiv som förs fram är att empati är ett slags begränsad resurs, och att det gäller att hantera denna resurs på ett sätt så att resultatet är bra. Visst är det utmärkt att forskaren engagerar sig och oroas av människors upplevelse av hjälplöshet. Men sen görs detta till ett slags tekniskt problem. Vi kan inte hjälpa alla, och det gäller att komma över denna känsla, så att vi ändå kan hjälpa någon. Slutsatsen är då att "man visst kan nöja sig med att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete." Jag fattar bara inte: sägs det här verkligen i egenskap av kognitionsforskare? "Man kan visst nöja sig." Finns det inte något oroande i idén att vetenskapen ska göra livet existentiellt sett mera hanterligt, mindre sårbart, mindre smärtsamt? Alltså, mitt i allt det här välmenande något jag vill ifrågasätta: att den stora uppgiften består i att göra allting mera hanterbart för oss, så att situationen inte är så smärtsam för oss, så att det känns meningsfullt att hjälpa för oss. Nåt i det där som är helt och hållet upp-och-ner. Sorry om jag flummar, men blir arg. "Om man ställer sig frågan 'vad kan jag göra för den här enskilda personen' i stället för att tänka på behoven i stort blir det mycket lättare att hantera mötet med fattigdomen." Alltså det jag menar är inte att det är suspekt att reflektera över vad den här situationen väcker hos en. Att känna sig hjälplös, att möta andras utsatthet, att vilja hjälpa, att gå förbi och känna sig dålig, att känna sig ansvarig. Tvärt om. Det skumma är när en forskare kommer och liksom erbjuder en mall för hur samvetet (som reduceras till mekanismer?) rationellt kan distribueras så att saker känns hanterbara - för oss.

Då nu sen

På tal om Thomas Mann hade jag en liten Bergtagen-upplevelse nyss. Ett mejl rasslar in i boxen och blicken fastnar på ett namn som är vagt bekant. Läser innehållet och personen som skrev det kommer jag sen genast ihåg, tydligt. Jag var lite aktiv i då välfungerande Couchsurfing. Hen som skrev mejlet övernattade hos mig och vi diskuterade lodz och filmer över en kopp te och sen över min paradrätt (...), gröt. Nu skriver hen att åboresa är inplanerad i augusti & att hen gärna ses och recappar vad som hänt i våra liv de senaste två åren. TVÅ ÅR? Okej, nu ska jag inte driva jämförelsen mellan ÅA och lyxsanatorium, kamelhårsplädar och kontemplativa-komiska spegelsamhällen alltför långt, men drabbas av den där tillkvicknande känslan av tid och rum. Jag har ingen aning om vad jag gör i augusti, och just nu finns det varken skräck eller ambition i den ovissheten. Bara det där yrvakna tidsmedvetna, som plötsligt blir tydligt genom det där mejlet.

Men ja, Bergtagen. Hans Castorp, ingenjörsfrö, åker upp till ett sanatorium i schweiziska alperna för att hälsa på sin krassliga kusin. Men han blir kvar på sanatoriet, och sugs in i dess rutiner, kverulerande samtal och kurer. En komfortabel tillvaro, utan tvekan. Bäst det är har en våt fläck på Castorps lunga konstaterats - ja, det här får nästan rollen av en hedersutmärkelse - och nu är det bara att fördriva dagarna med stränga liggkurer utomhus, täta besök hos läkaren och så de dagliga evighetslånga middagarna där sällskapslivets dramer skvalpar runt. Obemärkt går tiden men mitt i allt ska Castorp ge sig av, dit ner. Tillbaka. Första världskriget har brutit ut och i slutet av romanen beskrivs - om jag nu minns rätt, var ett bra tag sedan jag läste - ett yrvaket, högst ambivalent tillstånd. Okej, sådär har min doktorandtid nu inte riktigt förflutit, men det där tidsmedvetandet, omedvetandet. De två första åren: prövade mig fram, minns nästan allt, tvivel&sånt. Sen rullar åren på i en enda sörja utan att jag kan särskilja vad som hände det ena året eller det andra, var det nu 2008, 2010 eller 2014. Och jetzt, nåt annat. Kanske tillhör jag den sista generationen doktorander som blir bergtagna på det här viset, där tiden slutar att spela roll och existensen krymper ner till ett makligt, instängt Skrivande? Det här står ju inte direkt i enlighet med effektivitetsideal och snabbt-färdig och ut-på-arbetsmarknaden. Men ja, inte gå för långt nu i sanatorieromantiken. Den där tidsförglömmelsen har ju nog utmanats på vägen också, men trots det behållits rätt så orubblig: det tar den tid det tar.

Den där Bergtagen-bilden kunde ju kanske i själva verket spela en viss universitetsideologi i händerna: det gamla universitetet är kort sagt DEKADENS, LÅNGSAMHET, MJUKA STOLAR som man lätt försjunker i, en evig vila. Dags att ruska om skiten, göra stolarna mindre mjuka, kurerna mera skoningslösa så att man inte lockas till att bli en kverulerande zombie som lullar omkring i ett halvdött tillstånd. Arbetsmarknadens muller botar såna griller, ska ni se!

buddenbrooks

Kopplar av från arbetsfilosofin med en giftigt skriven bok om flit och lathet. Thomas Mann skrev tegelstenen Buddenbrooks när han var 25 (jesus). Rik handelsfamilj i Lübeck under 1800-talets mitt. De olika familjemedlemmarna har stort sjå med att leva upp till Familjenamnet. Patriarken dör och mamma Buddenbrook lägger sig till med klädsamt religiösa manér. Avkommorna ställs inför livets stora frågor: priset på vete, bjudningar och anständighet. Den ena sonen Tom är familjens Löfte. Flitig handelsman som Senior, pliktskyldig men med lite livserfarenhet i backfickan minsann. Andra sonen Krishan slarvar runt i existensen och på teatern; kort sagt en börda för klanen. En suitier, är vad han är, som varken förstår sig på pengar eller hederligt arbete. En av döttrarna har redan hunnit skilja sig två gånger. Det gäller att upprätthålla värdighet och att påpeka hur mycket man lärt sig om Livet och att man inte längre är en dum gås.  - - - - Lättsamt skojig roman om borgerlighet som det förhoppningsvis kommer att gå åt helvete med (jag har läst halva boken). Mann skriver spirituellt ironiskt och jag läser boken i en flink engelsk översättning. Till och med jag som hatar släktkrönikor står ut med denna roman som förvandlar krönikeformat till nåt närmast hysteriskt. Släktboken som fylls med anekdoter om födelse&död, pängar som ackumuleras och förloras, och en grundstämning som är obehaglig där nånstans mitt i roligheten och drömmarna om framgång eller åtminstone lite erkännande i societeten. Och ja, flitiga protestanter som inte tål slarviga livsnjutare - att ta det lite lugnt, att ligga lågt, att ta en funderare står inte högt i kurs - lyckas Mann frammana på ett skarpt och lustigt sätt, så att det blir tydligt hur det här med Hederligt Arbete genomströmmas av fasad och teater. Läser ivrigt vidare.