JulTV med Borgen

Det finns få saker som kan rädda en jul så som en bra, eller åtminstone nöjaktig, TV-serie kan. I år tittar vi på danska Borgen, en sån där serie folk gått och pratat om men som det inte blivit av att se. Eftersom julen bör vara en tid för försoning&fördragsamhet försöker jag att låta bli att störa mig på det som är dåligt i serien (som innehåller en del förfärligt manuskladd och  en REJÄL dos unkna klichéer). Trots sina brister har Borgen en mängd styrkor. Huvudpersonen heter Birgitte Nyborg och hon är statsminister och partiledare i ett mittenparti. De två första säsongerna följer de olika kriser hennes regering befinner sig i, och parallellt med det löper en berättelse om de förändringar en politiker exponerad för offentlighetens kritik och nyfikenhet genomgår. På pappret ser det hela enormt trist ut: politiken clashar med snasksugna medier och Nyborg kämpar med ett familjeliv som håller på att haverera. De specifika politiska spörsmål Nyborg och hennes regering stångas med - krig i Afghanistan, pensionslagar, förhållandet till Grönland, invandringslagstiftning - reduceras nästan hela tiden till (för tittarna bekanta) markörer, snarare än faktiska frågor eller tillstånd.

Det som räddar serien - tycker jag - är för det första att jag helt enkelt börjar bry mig om karaktärerna. Sidse Babett Knudsen spelar Nyborg på ett dynamiskt och engagerande sätt: hela Nyborgs kroppsliga närvaro ändras under seriens lopp (jag kommer att tänka på en annan dansk serie, Matador, och Mads Skjern vars ansikte genomgår en kuslig förändring under seriens gång). Många av karaktärerna blir favoriter och plötsligt känner jag mig indragen i den fånigaste av intrigvändningar. Den andra saken är hur Borgen på ett rätt intressant sätt inte är uppenbart cynisk, så att allt framställs som rå maktkamp, men ändå presenterar den politiken som ett spel. Att två av de centrala karaktärerna framställs enligt två poler är avslöjande. Nyborgs spindoktor Kasper är en Don Draper-figur som ser sig själv som en fixare utan egna idéer. Han är ihop med journalisten Katrine som betraktar sig själv som en sanningssägare och som har en affisch med All the President's Men hemma i lyan. Betecknande är också att det sällan är de politiska frågorna om människors vardag som står i centrum. Berättandet är nästan helt strukturerat enligt de kriser som statsministerns kansli brottas med. Det är avlyssningsskandaler, hemliga amerikanska fångtransporter eller mellanmänskliga mankemang som blir pinsamma skandaler som måste hanteras för att inte blodvittrande journalister ska kunna ro iland ett sunkigt reportage. När pensionsreformer, jämställdhetsproblematik eller privatiseringar skildras är det framför allt utifrån friktionerna mellan politiker, och mellan politiker och journalister, som står i blickfånget. Även om Borgen kan sägas vara belastad med en massa dålig TV-dramatik finns det vissa saker som den fångar bra och det är ett sätt att tala om politik och relationen mellan att vara politiker och privatperson. Ett av de intressantaste är sättet att prata om politiken är att den ständigt befinner sig i en spänning mellan ideal och kompromiss. Det här är naturligtvis ett dramatiskt tacksamt sätt att ställa upp det hela, men det finns en resonansbotten mot sätt att gestalta politik som en ständig fluktuation mellan svikna ideal och kompromisser med ett ständigt flöde av give&take. Det här mynnar ofta ut i olika tankar om "maktens pris". Det som jag tycker är slående här, också i Borgen, är att det blir mer intressant att betrakta slitningen mellan ideal och kompromiss än att se på hur någon omfattar något som viktigt, på vilket sätt något är viktigt eller vad det betyder när någon börjar betrakta något som ett svek mot det man själv tror på. Kanske: det som blir kännetecknande för en viss syn på politik (och moral?) är att konflikten i sig fetisheras, så att konfliktens delar - kompromisserna och idealen - framstår som helt självklara. Visst vet man vad ett ideal är? I Borgen blir idealen mera form än innehåll.  Det som blir oroande om kontrasten mellan "höga ideal" och uppoffringar blir en allenarådande lins varigenom politik betraktas - och då blir det naturligtvis också lockande att se politik uteslutande som en viljornas kamp. Samtidigt som seriens grundpremiss - kan man ha en hög politisk position och samtidigt vara ärlig mot sig själv - är intressant kanske den lätt kapas av ett ganska ensidigt sätt att förstå politiska konflikter. Paradoxalt nog rör sig den centrala konflikten inte i politiken utan mellan politiken (beskriven som viljornas kamp) och det personliga, de personliga idealen. I centrum står Birgitte Nyborg, hederlig, principfast och klok nog att kompromissa när det brinner i kabinetthörnen.

Eller kanske kan man, som Anu Koivunen, förstå serien som ett kritiskt grepp på politiker som både använder sig av och aktivt försöker att fjärma sig själva från populistiskt medialt gångbart språk?

Även om Borgen inte alltid lyckas med att göra upp med bilden av politik som maktspel, lyckas den desto bättre när den visar vad som händer när livet utanför politiken börjar framställas på ett motsvarande vis, som en serie realiteter som måste hanteras genom förnuftig styrning där var och en tänks få något, men där kompromisser är av nöden men där det är viktigt att trösta sig med att alla parter ju får något som de velat ha. I avsnitt efter avsnitt avslöjas de olika könade mönster som finns inbakade i de här tankarna om vardagslivet som förhandlingsbord och relationer och familjeliv som ett arbete där alla måste se till att hålla hjulen snurrande (men där kvinnor i synnerhet är ansvariga för att vara ombesörjande, managers och livspusslare). Här tycker jag det verkligen bränner till, även om serien själv ibland tenderar att platta ut och trivialisera genom att idealisera det amerikanska språket om work-family balance, ett språk som just bygger på idén om eviga kompromisser och parter som ska få sitt, livet som en räcka av trade-offs.    

landstigning i mariehamn

[Jag tror jag skriver det här inlägget en gång om året, minst.]

1. Jag tultar ut från storfärjan. Snö i luften, snö på marken, snö i munnen. Bilar slirar förbi, kör hårt. Ett moln av avgaser längs den pittoreska allén. Ett gäng gubbar travar förbi. Plötsligt riktar sig en av dem till mig, 'Hej M!' Hälsar tillbaka, förundrad och förbryllad. Halkar förbi Fäktargubben, elaffärn, herr-frisören, Minimarket (en minimatbutik som har ett digert utbud fotriktiga skor!) och Viking lines kontor. En konstig avdomnad, orolig känsla i huvudet.

2. Café Julius. Silverstammisarna omringar de runda borden och sitter uppflugna på barstolarna vid fönstret. Jag spejar efter kvinnan med det röda håret. Hon är inte där. Förra gången var hon inte heller där. Beställer en svart kaffe, läser om läget efter vårdarstrejken i en nött Nya Åland täckt av smulor. Tre ungdomar utbyter livsglimtar vid grannbordet. De har alla varit utomlands, på olika håll, och sammanstrålar nu. Jag kollar på reklamerna från Elgiganten och Mattsons och Kantarellen. Gubbgänget i hörnet följer med läget i lokalen med vaksamma blickar och då och då utbyter de några ord med varandra, ibland tvärs över lokalen, i ett samtal som man vet har pågått länge-länge-länge, en pågående utredning av tillvaron. Det första jag gör när jag landstiger i Mariehamn är att jag sitter och lurar på Julles, insuper stämningen, ålänningaskroderande och allvarsprat.

3. Om du befinner dig på holmin och har råkat dig till staaas, missa inte Draken. Draken serverar vidunderliga falafelrullar och salig blir denna Lindman av den enkla men kulinariskt djupgående måltiden. Patsy Cline sjunger i högtalarn och ja är det en ödslighet som skiljer sig från alla andra ödsligheter är det Torggatans vilken kulen kväll som helst. En stillsam variant av denna ödslighet som mest är trivsam hittar jag som vanligt i biblioteket, denna förträffligt luftiga och välkomnande byggnad. I läsesalen sitter jag och några gubbar som pratar finska och jag dyker ner i DN. En man i gräll neonväst kommer fram och undrar om han får låna tidningen för det är en grej han vill kolla upp där. Efter ett tag börjar en gong-gong slå: nu stänger bibban. Om det är något jag skulle beskriva som en existentiellt-rumslig fästpunkt i mitt liv är det denna läsesal på Mariehamns stadsbibliotek. En lite mirakulös plats i en stad jag aldrig hittat migsjälv i. Men läsesalen finns alltid, är öppen för det mesta och där får man hosta och prassla och vara tyst eller viska eller konspirera och vara helt sig själv.

4. På skärgårdsfärjan råder frid trots mängden människor. Vi sitter uppriggade på obekväma pinnstolar och jag kan inte låta bli att lyssna på två herrar från hemkommunen som analyserar världsläget. De fastslår att fiskodlingar inte lönar sig på Åland och att norrmännen är överlägsna i allt - tonen en blandning av konstaterande och utrönande in i tingens väsen. E sko no ha gjortes på nå anna viis, funderar en av gubbarna, och den andra håller ivrigt med om att de nuvarande satsningarna är futila. Färjan kränger lite och mitt sällskap äter fläsk. Överhuvudtaget finns det få ställen som är så fridfulla som en skärgårdsfärja. Teven må vara på och några knytt må larma i nån av bänkarna - det är nåt med stämningen som är grundläggande vänlig. Här sitter man på väg från en holme till en annan och kan inget annat: bäst att älska läget. Plötsligt dyker joviala E upp, en studiekamrat som nu jobbar i min hemkommun och som är ett exempel på hur skärgårdsvarande görs på bästa möjliga vis. Jag blir glad.

Aliide, Aliide - Mare Kandre

Bra författare gör precis som hen vill.
Mare Kandre är en sådan författare. Tar plats, tar språng, gräver så det yr åt alla håll. Aliide, Aliide är inte en lätt bok. Jag läser lite i taget, lägger ifrån mig, funderar över vart det är på väg. Det är en, om inte till innehållet, så till ambitionerna, MASSIV bok. Att, som ibland har gjorts, kalla texten en "uppväxtskildring" tycker jag inte är att göra den rättvisa. Faktiskt är det så att jag i början, de facto ganska länge, är oklar över vad romanen egentligen går ut på. Jag dras med, engageras, men stannar också upp, undrar; kanske tycker jag att bokens EXCESSER ibland blir tunga att följa med, men det är bara ibland. Men sen, i slutet, faller polletten ned. Inte så att där finns nåt 'avslöjande' eller 'lösning', men så att jag läser boken annorlunda, att min läsningen får en ny kontur, fotfäste.

I början av boken följer vi ungen Aliide och hennes irrfärder genom en labyrintisk stad: parker, muséer, ödetomter och otäcka lägenheter. Hennes kompanjoner behåller de gemensamma hemligheterna. De fascineras och skräms av det de ser och upplever. De träffar en ohygglig kvinna med handväska, och deras äventyr verkar alltid peka fram mot framtida bestraffningar. Men så småningom lämnas Aliide ensam. Den kusliga staden krymper alltmer ihop, och blir det kusliga inre rummet, en hemlighet som hotar att spränga barnet. Vem vilken är denna hemlighet?

Kandre ger sig i kast med att teckna en värld som håller på att kantra över allt som finns i den. Barnet Aliide är alltings nav, ett nav av självhat och obehag. Detta obehag skrivs fram genom hyperboler, genom ett språk som klafsar fram i det svenska språkets gytter av olustiga adjektiv ('sur' är ett adjektiv som används ofta för att beskriva naturens skiftningar). Språket jäser och smider och skorv efter skorv pillas så att det OHYGGLIGA avtäcks. Kandre lyckas mästerligt blanda en nästan realistisk stil med det gotiska och det psykologiska. Oavsett vilket läge texten befinner sig i har precis allting en hisnande laddning - allt är på väg att brisera. Varje bild - och de är i sanning många! - bär på fasa och vämjelse.

Men det är inte bara stil, en stilövning. Det jag småningom börjar förstå är att de här excesserna kan ses som en riktigt träffande existentiell beskrivning av en livssituation. Romanen beskriver barnet som utelämnats åt sig själv. Inte så att hon möts av grymhet, men snarare så att hon möts av tystnad. Aliide upplever saker, hanterar saker, reagerar, funderar, oroas - men allt detta känner hon att hon måste bära på ensam. Det som är riktigt skrämmande i Aliide, Aliide är inte dess gotiska vändningar, utan hur den skildrar Aliides ensamhet. Det outhärdliga tillstånd som beskrivs är en människa som vänder allting inåt, en liten människa som börjat intala sig själv att det som är hemskt, smutsigt, drabbande - det måste man bära på ensam. Men don't get me wrong, det är nog inte frågan om nån psykologisk realism här inte.

Som sagt beskriver Kandre ett inneslutet, ångestfyllt och översvämmande försök att hantera saker helt på egen hand. Det här hänger ihop med att ett viktigt tema i boken är kön. Aliide ser sig själv som den som aldrig förmår vara en riktig flicka. Hon betraktar sig själv som smutsig och monstruös, ett vandrande kaos. Nätta klänningar och återhållsamhet är bara en fasad; att lägga band på sig gör saker ännu värre: Aliide känner något välla fram inom sig, ett mörker, en ström av motstånd, men också sorg över att känna sig utanför, icke-levande. Mellan varven, när Aliides ångest inför kvinnliga, gravida kroppas beskrivs i detalj, genom ord som framkallar det obscena och ruttnande, blir jag orolig: gör Kandre anspråk på att säga nåt om vad det kvinnliga är? Men så är det nog inte. Det kvinnliga är inte något fixerat. Det är än det rena, än det smutsiga, än den perfekta ytan, än den hemlighetsfulla och ominösa avgrunden. Kvinnligheten prunkar av mystiskt liv men är också o-levande, nästan-död, ruttnande, tom och ihålig, överfylld. Begreppet gurlesk passar de facto bra här. Romanen kan kanske läsas som en skildring av den skräck och den förtvivlan som bilderna av renhet och smuts är behäftade med, och hur sådana bilder etsas fast genom att all uppmärksamhet riktas inåt, mot nåt slags jag som jag antas kunna forma men som också ses som nåt som tränger på en, liksom utifrån, som en ond kraft. Sådan dialektik utforskas i Kandres roman, och det som är bra hur det görs genom att följa Aliides blick, hennes uppmärksamhet, hennes nojor, hennes fantasier, hennes monster.

Jag tycker att Mare Kandre ibland avskivs som en modeförfattare från åttiotalet. För egen del har jag funnit de böcker jag hittills läst synnerligen läsvärda.

"Half a century on my shoulders and still a pauper"

Jag försöker skippa oron och hitta tillbaka till nåt slags läsglädje. Sitter på Hunter's och lyssnar på ett par typer som överveltär och försöker lista ut varför baren på nåt sätt ser annorlunda ut. Har printat ut en essä i New Left Review som behandlar arbetslöshetens begreppsliga historia och skribentens ärende är att få fram på vilka sätt arbetslöshet* - det lönelösa livet - är ett begreppsligt utmanande fenomen (hur beskriver man arbetslöshet och dess motsats?), men också grundläggande för vad kapitalismen är. Där finns det här citatet, som fångar något: "[Capitalism] begins not with the offer of work, but with the imperative to earn a living." Att tjäna sitt levebröd blir den omedelbara frågan var och en ställs inför. I essän citeras också ett ställe i Marx' Grundrisse som är belysande för hur krasst systemet är (visst finns det undantag, men det här som ett sorts begripliggörande): om ditt arbete inte är lönande, bidrar med förmering, kan du inte försörja dig på det. "It is already contained in the concept of the free laborer that he is a pauper, a virtual pauper. [...] If the capitalist has no use for his surplus labor, then the worker may not perform his necessary labor." Även om Marx på flera ställen uttrycker vad som ofta tolkats som förakt mot 'the pauper' var det tydligen med just denna som Marx själv identifierade sig, när han på sin femtioårsdag torrt konstaterade att även om han har ett halvsekel på nacken, är han fortfarande - ja, vilken är den bästa svenska översättningen? - ett fattighjon. Man är i gott sällskap, alltså. Jag slår upp lärarnas arbetslöshetskassas internetsida och trycker iväg ännu en ansökan arbetslöshetspeng. Det känns varken bra eller dåligt. Jag försöker sluta oroa mig.

* Att vara arbetslös - att vara arbetsfri?

re: riktiga jobb

Juha Itkonen skrev en intressant kolumn i HBL för några dagar sen. Den handlar om den indignation som den stipendiefinansierade konstnären ofta möter. Konstnärsslöfockar som får stöd utan krav på motprestation! Skaffa dig ett riktigt jobb, fick Itkonen höra när han hade mage att jämföra konstnärsstipendier med lantbruksstöd. Han skriver helt sakligt att det inte är bara stipendiater som erhåller stöd: stöd får också, förutom lantbrukarna, en mängd företag i diverse branscher. Kanske är det så att de så kallade "riktiga" jobben blir allt dyrare för samhället att upprätthålla, undrar han.

När jag läser kan jag inte låta bli att slås av hur anklagelsen om att inte bidra till samhället, att slöa och parasitera, bemöts av kolumnisten genom att hänvisa till sitt eget idoga arbete, och konstens produktivitet: konsten bidrar genom att pengar cirkulerar, folk sysselsätts och skatter trillar in i statskassan! Slutsatsen verkar bli att det är fel att anklaga konstnärsstipendiater för att snylta, och att dessa ska erkännas som riktiga jobb.

Jag tror faktiskt att det här sättet att försvara sig kan vara precis lika farligt som det som kolumnisten utnämner som populism, att en viss grupp kalasar på samhällskroppen medan andra jobbar hårt. Men är det då inte, vill jag (ja jag vet att jag är en söndrig skiva som snurrar på) lika populistiskt att mata föreställningen om de riktiga jobben genom att göra allt för att sälla sig till den grupp som antas bidra positivt till "samhället"? Är det verkligen bra att vilja bli erkänd som den som har ett "riktigt" jobb? Vad är det här för sorts erkännande riktigt, vilka omständigheter och villkor har det, vilket slags språk är det inrullat i?

Intrycket jag får av att läsa kolumnen är att vår krångliga och föränderliga värld gör att vi måste omvärdera vad riktiga jobb är för något. Det stämmer. Det jag skulle önska är att skribenten skulle ha gått ännu längre, för slutsatsen kan inte bara handla om att Finland nu ska vara produktivt på ett annat sätt än förr, och att detta för in nya begrepp om vilka jobb som är "riktiga jobb".

Kort sagt, det som sticker i ögat är hur Itkonen tycks fullständigt bekväm med att betrakta konstnärsskapet som ett jobb som vilket som helst, ett jobb på samma sätt som lantbrukaren och företagaren. Det intressanta är hur det är så Itkonen bemöter den indignerade beskrivningen av konstnären som parasit. 

Krigsromantik och hyckleri på film

Sorry, nedan följer en utgjutelse.

Taffliga, trista och svajiga filmer finns det gott om. De rinner förbi och kanske har jag ödat min tid på fel saker genom att titta, men vanligen står inget värre än så på spel. Jag och min kompis grälar om vad vi ska se på bio. Utbudet är skralt. Hen har sett filmen jag vill se, jag har sett filmen hen vill se. Vi finner ingen annan råd - vi vill träget gå på bio, för det är tradition - än att gå och se Fury, en krigsfilm regisserad av nån som heter Ayer.

Inte bara är det en dålig film, det är en suspekt produktion på EN MILJON olika vis. Ayer har monterat ihop en gravt sentimental och våldsinrullad sak som utspelar sig under andra världskrigets sista år. Amerikanerna är inne i Tyskland och - ja, enligt filmens språk - dödar nazin. Det som är otroligt FÖRBLUFFANDE med filmen är att den vill skapa en episk berättelse om krigets fasor och samtidigt bjussa på ett pojkäventyr där käcka och lortiga soldater slungar ur sig humoristiska serietidningsoneliners. Den pompösa känslostormsmusiken dånar och ett tight gäng kurar inne i en pansarvagn. En nykomling, som rest iväg i tron att han kommer att jobba som något slags sekreterare, har plockats in i gruppen p.g.a. nyligt bortfall och nu gäller det att gör Man av den mesiga och räddhågsna kisen. Börja med att städa undan resterna av sista karln från pansarvagnens innandöme. Alla i den lilla gemenskapen har sin egen utmärkande Egenskap som till fullo definierar varje sekund de är i bild: det är latinokillen, bonnlurken, mustaschen som citerar bibeln osv.. Ett sammansvetsat gäng, ska det visa sig.

Alltså det som jag inte får in i min hjärna är hur regissören tänkt på berättelsen. Ambitionen att skildra krigets tragik mosas totalt genom det allt överskuggande ärendet att föra fram hur unga amerikanska soldater - till och med en skrivbordskille - i en god armégemenskap görs till goda amerikanska män som förstår sig på det här med manlig kamratskap, ära och - NATURLIGTVIS - höviskt sätt att hantera kvinnor. Det finns såklart en scen där den äldre, väderbitne soldaten (med modellutseende) ska inviga den yngre, skrivbordskillen, i sinnlighetens mysterier genom att, så fort pansarvagnen parkerats i en krigshärjad by full av brinnande hus och traumatiserade människor, släpa honom till två tyska kvinnor i ett av de hus som ännu inte bombats. Helt på riktigt: det här är ett outsägligt vidrigt sätt att romantisera det som säkert varit en grym verklighet för många kvinnor under krigstid: att vara rädd för manligt (och sexuellt) våld. I den nämnda scenen blir det ett rosenkindat kärleksmöte - ända tills de obildade bataljonskamraterna tågar in i huset och förstör och härjar.  Sensmoralen: kvinnorna bör vara TACKSAMMA för att de skonades från att bli våldtagna.

Alltså bara det. Det perspektiv som etableras, vrids på, bekräftas, omhuldas: kvinnor bör vara tacksamma för att inte bli våldtagna. 

En fras som upprepas som ett mantra är att soldaterna stönar "this is the best goddamn job I've ever had" när de befinner sig i gapet på död och förintelse. Såklart filosoferas det mellan varven och till och med i dödsögonblicket lyckas Hjälten kläcka ur sig en aforism. Blod & kroppsdelar strittar till höger och vänster och samtidigt är det viktigt att det här framstår som en uppbygglig film om att stå upp för sina (amerikanska) vänner och visa manligt mod i alla väder. Att bli förhärdad är något man måste leva med, och kanske är det till och med vad som krävs, något gott? I slutet av filmen tragglas en låååång serie scener där den lilla bataljonens mod prövas genom att de ensamma strider mot hundratals tyska soldater. Vänskap betygas, blod & tarmar sprutar, krigsmusiken hejar på och de amerikanska gossarna kämpar in i döden mot ondingarna.

Ja, på tal om väder. När jag ser en dålig film försöker jag se något som är bra i den. Liksom, en grej. Fury domineras av gråskala som ska fånga krigets hemskheter och i någon scen lyckas fotografen sikta in kameran på lera och gräs och rå himmel på ett sätt som är helt lyckat. Men för det mesta siktar också landskapsbilderna på att manipulera en känsla av ödesmättat och storslaget patos.

Kanske är det idiotiskt av mig att känna mig så illa berörd av Fury. Men det sätt på vilket den är förljugen är i sig fasansfullt: precision (att på olika sätt ladda filmen med detaljer kring tiden) och bullrande actionscener blandas med sentimentala floskler om krig och allt detta föses in i något som i det närmaste framstår som ett försvar för att se andra som icke-människor, som kanonmat, som Tillgängliga, Sköna Kvinnor, som Fiender, som kringstrittande kroppsdelar. När sluttexten rullar på duken (och Lindman demonstrativt redan tagit på sig mössa och jacka) är antagligen den tanke regissören vill få oss att tänka: visst är kriget barbariskt. Men alla blir inte barbarer. I kriget finns också hjältar som strider för den goda saken, och som trots sin råbarkade stil behåller sin mänskliga dignitet genom att ta hand om de sina.Vissa ideal får man kanske pruta på, men det viktigaste är att en broder är en broder, 4-ever.

Olimpia splendid

Det har inte varit nåt vidare spring på konserter för min del den här hösten. För det mesta glömmer jag helt enkelt att hålla ögonen öppna för vilka spelningar som finns i stan. I afton går jag i alla fall till Dynamo och kollar på Olimpia Splendid. Ett utmärkt band som påminner om tidiga Sleater-Kinney. Jag blir glad av den här konserten: ruggiga gitarrer, väsande sång, ja, hon låter som en elakare variant av Hope sandoval. Tät stämning. Danger, danger. Det fungerar. Ibland låter de som ett malande och tungt Velvet underground & ibland som nåt krautband från förr. Bandmedlemmarna levererar historiens mest trumpna och fåordiga 'kiitos'. Sen är det slut. En observation: varför är det så att mixningen på spelningar nästan aldrig fungerar? Känner ni igen fenomenet när det liksom "fräser" i öronen då ljuden blandas ihop till en enda sörja? Jag tycker jag hör det där nästan på varje icke-akustisk konsert. Hur som helst: Olimpia splendid ska ni hålla utkik efter - nästa år kommer debutskivan på Fonal records! Och dessutom vill jag tipsa om att nästa helg kommer Alasdair Roberts, som spelar nåt slags skottsk folkmusik, till Åbo. Dit ska jag. Har sett honom förr en gång, och det var riktigt fint. Samma dag spelar ett av de bästa Åbobanden, Swaying wires, på ett annat ställe tidigare på kvällen. Om jag fattat rätt borde man kunna se båda!

inlägg nr 56854368

Har under några dagars tid suttit fastfryst vid datorskärmen. Texten kletar på rutan. Kallt kaffe i muggen. Inget händer. Dåligt humör och missmod. Jag har fått ett utlåtande på avhandlingen, panikväntar på nästa medan jag idisslar innehållet i det första. Det går kort sagt inte att jobba just nu. Samtidigt: måste försöka. Den märkliga känslan att å ena sidan vilja säga nåt med den här avhandlingen och försöka klargöra vad som står på spel där, å andra sidan förhåller jag mig till den som en läckande pråm fullastad med sopor som ska stakas över till den andra stranden med vilka medel som helst. Just sådant här inåtvänt ältande & förlamning skulle jag gärna vara utan. På nåt sätt är jag övertygad om att det här skedet kommer att gå över och att det blir möjligt att göra något annat än att stirra tomt i rutan. Om det är något jag lärt mig - tyvärr - om mitt eget filosoferande eller bristen därpå genom åren är hur närmast omöjligt det är att tvinga fram tankar. Det jag fortfarande tycker är mystiskt är hur svårt det är att viljemässigt bryta den där förlamningen. Plötsligt går det bara att andas, jobba, tänka igen.

decembervår

Bensin & vår i luften. En raggig sol och leriga åkrar. Jaktklädda kusiner svishar förbi i flakbil. Vid det gamla färjfästet har en gubbe hoppat av minibåten från Houtskär. Vinden viner i en radiomast, det kurrar i magen: kaffetider. Kattan halvsover tryckt mot varm vägg. Föräldrar kollar TV och en släkting kommer på besök. Betraktelser om järnåldern/storskiftet 1800-nånting/nåt som hände igår - allting är samtida. Det är alltid läge för tårta.

Megaluren.

En av mina ovanor är att jag efter jobbet brukar kasta mig i soffan, där jag genast somnar med blicken riktad mot en lampa och sover några bortkollrade timmar. Sen är jag uppe hela natten och tillvaron är ofantligt trög nästa morgon. Idag är en vindlande, men fin, dag med samtal, mera samtal, ännu mera samtal, ett besked. Är snurrig efter intensiva dagar och stapplar hem i mörkret via stans mysigaste restaurang där jag gråter chili och får lite fotfäste i tillvaron. Snörvlar och kastar i mig mat vid mitt vingliga bord och bakom en pelare skymtas en av de coolaste typerna på ÅA. Hemma tronar soffan med dess oemotståndliga matta och slitna tyg och den bekanta gropen som det är så himmelskt att somna i. Och där sover jag, sover drömmer vaknar sover drömmer om ett otäckt shoppingcenter där jag irrar runt planlöst. Vaknar upp och undrar om det är natt eller dag eller morgon eller nåt annat. I datorn står det om nyval och TTPI och sociologin som tolkar ekonomin: texterna är som drömmar, sovkänsla i kroppen, öken i käften, ett tjockt ingenting i huvudet. Natten breder ut sig framför mig. En skrynklig husis, en bok, kanske en film. Lugn & ro.

Egenmäktigt förfarande

Har spenderat dagen med att samla ihop mig efter tandläkarmys. Eftersom folk jag känner haft så olika tankar kring Egenmäktigt förfarande, den prisade romanen av Lena Andersson, blev jag nyfiken på att läsa den. Bokrecensioner har hyllat dess språkliga minimalism och igenkänningsfaktor. Jag läser och blir omedelbart förbryllad. Andersson skriver inte stramt. Det här är inte minimalism. Däremot är texten distanserad på ett sätt som troligen ska reflektera huvudpersonens intellektuella hållning. Som de flesta vet är huvudpersonen en poet som är insyltad i en misslyckad halvromans med en äldre konstnär som hon närmast besinningslöst klänger sig fast vid, trots att hon betraktar sig själv som en förnuftsmänniska och trots att konstnären är noll intresserad. Hon anser att konstnären förpliktigat sig till att fortsätta relationen och han glider undan. Hon tyder tecken och väntar.

Istället för att dras in och dras med eller beröras finner jag bokens stil enormt bisarr. Boken kunde vara skriven 1936 eller 1947 och ord som maliciös och fenomenologisk och oförvitlighet pyntar den i mitt öra pratigt "aforistiska" texten. ”Hjärnan känner inga tempus. Det den längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.” Alltså, jag blir snarare pinsamt berörd av de här aforismerna än slagen av deras klokskap. Vad är Andersson ute efter? Visst är hon på rätt spår när hon dissekerar en asymmetrisk relation. I och med romanen har begreppet kulturman etablerats utifrån bokens Hugo Rask, en konstnär som tycker om att sola sig i sin egen glans och glida undan ansvar. Bokens huvudsakliga spår, huvudkaraktären Ester Nilssons stalkeraktiga längtan, är också lovande och i vissa passager tycker jag det är riktigt kusligt att läsa om det tvångsmässiga sökandet efter kärlek hos en som verkligen inte vill ha den andra.

Mitt problem är att jag har jättesvårt att gå in i plågorna såsom de stakas ut i Anderssons begreppsvärld, som närmast tycks hämtad från den analytiska filosofin med dess idéer om frihet, kontrakt och skyldigheter. Romanens sätt att gestalta slår mig som filosofiskt i ordets sämsta bemärkelse. Konflikten mellan förnuft och begär, frihet och tyranni, vilja och behov. Anderssons prosa får mig varken att uppleva eller få syn på detta förnuft eller detta begär. Kanske är jag ogin läsare, men för mig framstår karaktärerna som principer, filosofisk paff. Ester Nilsson - poeten vars slitningar läsaren förväntas känna igen och sympatisera med. Hugo Rask - objektet för åtrån som berättaren explicit beskriver som en människa som vill ha så lite bekymmer som möjligt.

Kanske är det jag mest av allt förhåller mig tveksam till folks sätt att hylla romanens klarhet. Språket ÄR i en viss mening 'klart', men jag skulle säga att vad som kännetecknar boken är dess staplande av idéer. Begäret, frihetsberövandet, ansvarsflykten. Alltså, kanske min bristande inlevelse hänger samman med att precis allt stavas ut. När Hugo inte hör av sig efter ett kärleksmöte heter det: "Hon höll på att brinna upp inifrån." Varje vändning i Ester Nilssons känsloliv ges en ironisk och avmätt artikulering. Problemet är inte den kyliga tonen (den kunde fungera hur bra som helst) utan hur förutsägbart den här kylan används som kontrast mot Esters bultande passion. Egentligen kunde jag bra tänka mig en skrämmande roman som dissekerar känslor. Men Egenmäktigt förfarande sysslar med att förklara. Här är berättarperspektivet centralt. Ibland iakttar berättaren. Det är okej. Men oftare blir perspektivet en extension av Esters, där berättaren positionerar sig som Esters klartänkta röst. Så här förhåller det sig på riktigt. Perspektivet gäller hur personer skildras, men också olika livsvisdomar som strös ut till höger och vänster om hur det på riktigt förhåller sig om man är en mogen & fullvuxen & tänkande människa som släppt illusionerna och det falska hoppet. Dessutom tycks inte bara berättarperspektivet utan också författaren Andersson kämpa för att få Ester att trots att framstå som den klartänkta med sina ideal om liberala rättigheter och maktlöshet, medan konstnären säger dumma saker om Stalin och imperialism.

Min kanske största invändning mot boken gäller dess ofta hyllade igenkänningsfaktor. Jo, jag känner jag igen mig i vissa saker hos Ester, och det är utan tvekan ibland plågsamt att läsa om hur Ester går in situationer fast hon vet att hon borde släppa taget, gå hem till sitt. Det som verkligen stör mig är hur denna igenkänning hela tiden mynnar ut i förnumstiga konstateranden om kärlekens väsen, begärets väsen, moralens väsen. O.s.v. Märkligt nog förvandlas det som kunde ha blivit brutalt och omvälvande - att förhålla sig till fula känslor och efterhängset och besviket/bittert begär - till något som jag nästan är benägen att kalla självgott. Jag får nämligen genomgående en känsla av att läsaren, tillsammans med berättarrösten (som f.ö. är snarlik den röst som finns i Lena Anderssons kolumner) förväntas nicka och muttra, ja, nog är det ju så nog, med det mänskliga! Trots det som på ett plan framstår som en "borrande" drabbning med svåra saker, knepiga begär och smärtsamma relationer, känns boken som en intellektuell klapp på axeln, oss klart tänkande driftsmänniskor emellan.

(En smått komisk grej är att min pocketutgåva innehåller FYRA SS hyllningsord från recensioner och reaktioner. Flera av dem från Twitter. En: "Jag blev blown away efter första sidan.")

PS. I en kolumn i DN skriver Andersson, a propos kritik hon fått av läsare som vill höra mer om konstnärens sida: "Det finns ingen djupstudie att göra av en människas relation till det den inte alls tänker djupt på. Förströddhet är ett tema med litterära begränsningar. [....] När den förströdda berättar samma sak som när den engagerat observerande gör det känner läsaren inte igen historien. Detta är intressant som fenomen men knappast den sortens insikt som här efterfrågats." Menar hon faktiskt att litteratur mest bara kan handla om folk som reflekterar djupt på saker?