Sönder.

Den vars fingrar slemmar över tangenterna här har förvandlats till en ilsken boll av svett/tråkighet/slö panik och vad är då mera passande än att läsa en bok om trött och melankolisk ungdom? Det rör sig om Henry Parlands Sönder, något slags finlandssvensk kultklassiker, om jag fattat saken rätt. Boken är modärn så det förslår och paralleller till Proust finns både här och där. Boken skrevs kring 1930 och det bästa med den utgåva jag läser är att ursprungstextens knepiga meningsbyggnad, finlandismer och andra konstigheter har bibehållits - där tidigare utgåvor på olika sätt tillrättalagt och normaliserat texten. Språket är oregerligt slirigt (talspråk blandas med tungrodda satser, funkar såklart) och manar fram en febrig, kringirrande stämning. Huvudpersonen är en rejält osympatisk typ som genom fotografier försöker minnas sin tidigare flickvän Ami, en person huvudpersonen oförklarligt känt sig dragen till, samtidigt som han hela tiden föraktar henne. Mest verkar han kär i det nöje/förtvivlan han själv har i att leka med sina egna känslor och reaktioner. Liksom hos Proust alltså en övning i att minnas och att genom minnen konstruera en bild. Perspektivet är obehagligt och det bästa - ja här har vi Marcel igen - är att berättaren inte är det minsta förtroendeingivande. Det är tvivelaktigt hela vägen, och romanens behållning, vid sidan av beskrivningar av krapula och livströtta Helsingforskids på tjugotalet, är hur svårfångade de känslor romanen kretsar kring är. Ett tema i romanen är just det oavslutade - huvudpersonens längtan efter någon form av försoning genom klarhet tycks dömd från början. Trots att romanen förblev ofullbordad är den allt vad roman ska vara: ett satans hål av rådd och egenheter. Läs och svettas.

gryning

4:50. Inte en människa i byn. Trollsk dimma/imma på glasögonen/ensam fågel sjunger/myggsvärmen/solen springer upp, hastigt & brutalt/när som helst kan en pratande räv tassa fram, som i filmen Antichrist.

Hoodz

Welcome to Twin Peaks

... Och en katt:

Skräckfilm om arbetslivet

Se det som ett tv-tips: i dag sänds en dokumentär (eller jag uppfattade den som en stiliserad dokumentär) på Yle 5 om arbetslivet, Work hard play hard regisserad av Carmen Losmann. Tonen som etableras är ett slags kontemplativ skräckfilm där långa kameraåkningar paras med lågt surrande elektronisk musik. Ingen inramning där vi får ett tryggt narrativ, ingen voiceover. Kusligt är bara förnamnet. Jag var tvungen att ta ångestpaus efter 10 minuter, och det gällde nog också fortsättningsvis att grabba hårt tag om soffkuddarna: dokumentären tar fasta på det allra mest obehagliga pratet om arbete, arbetsmiljö och arbetsgemenskap. Den tar oss på en avgrundsvandring från tankar om arkitektur via en övning som prövar arbetstagares samarbetsförmåga till en längre sekvens där ett par jobbrekryterare intervjuar ett par jobbsökande. I slutet av dokumentären pratar mellanchefer med anställda eller direkt till kameran om företagets reformer. Vi får aldrig veta riktigt vad dessa är, eftersom det hela sveps in i en närmast obegriplig sörja av snack om företagskultur och omstruktureringar. Vill man se ner i ett bottenlöst mörker av fluff och abstraktioner som uttrycks genom en växelsång av "feelgood"budskap och cynism kan man titta på den här.

Två saker drabbade mig som ofantligt skrämmande. Den första saken är hur människorna i dokumentären - managers, rekryterare, kursledare - pratade om vikten av öppenhet, förtroende, personlig utveckling. Detta visade sig på det stora hela vara en retorik som syftar till att övervaka, granska och bedöma varje skrymsle av arbetstagarna. Varje aspekt av personligheten ska tåla arbetsgivarens granskning - och på samma gång upprätthålls ett snack om ambitioner, personlig utveckling och självförverkligande. I mycket talande scener intervjuas några människor om sina ambitioner, sina styrkor och svagheter. Det hela är förödmjukande och bisarrt: de som intervjuas får finna sig i att förvandlas till egenskapskluster som ska "kartläggas". Intervjuarnas mål tycks att så ingående som möjligt pejla de här typernas självförståelse för att genom detta bedöma om de är lämpliga för - ja, för vad? Det talades om "ziel-management" (kontexten var tysk) och det intryck jag fick var att det man strävade efter var att göra arbetstagarna på samma gång självständiga, ambitiösa och fullständigt formbara. Det som var slående: de enorma spänningarna som det här språket präglas av: den ambitiösa arbetstagaren (arbetstagaren som entreprenör) som samtidigt ska underkasta sig företagets mål.

Dokumentärens långsamma, glidande kamera registrerade avskalade, kliniska arbetsplatser där varje detalj planerats för att maximera en social koreografi som ska skapa uppfinningsrikedom och effektivitet. Managers talade om vikten av ekologiskt tänk och hemliknande inslag i arbetsmiljön. En kaffehörna i monumentala byggen av rymd och utrymmen där, som det sades, managerna genast ska se vem som är på plats. Miljön och sättet att filma fick mig att tänka på Antonionis Red desert.

Det som också fick de kalla kårarna att ila längs ryggraden var hur abstraherat snacket om både "ziel-management" och den personliga utvecklingen var från det som företagen faktiskt gör och den skillnad jobbet som de anställda utför gör i den här världen. I de flesta fall vet tittaren inte ens vad företagen håller på med: det man fokuserade på var arbetet som process, som flöde, som nätverk, som personliga egenskaper. I den värld som dokumentären frammanade gör det ingen satans skillnad om företagen producerar it-tjänster, chokladplattor, vapen, postverksamhet eller sjukvård. Det man säljer är "lösningar". Det är med den här filmen i bakhuvudet jag grunnar på hur man lever vidare med att det i Finland produceras t.ex. krigsrelaterad teknologi som säljs till Israel. Det är "lösningar", arbetstagarna går framåt i sin karriär och det viktigaste för Finland är att utveckla teknologiska innovationer. Det som dokumentären Work hard play hard åskådliggör är just den närmast absurda abstraktion - i språket, i miljöer, i förhållningssätt - som ett sådant glapp mellan företags verksamhet och arbetets bäring på omvärlden innebär.

En mycket tankeväckande, och estetiskt genomarbetad, dokumentär.

åland pride

För många år sen gick jag i gymnasiet i Mariehamn. På något sätt kändes luften tyngre att andas där än ute i skärgården. Jag var en rädd unge. Den här rädslan hemsöker mig fortfarande - fast inte alls så starkt som förut - när jag besöker stan. Småstadsrädsla som är svår att ringa in. Blickar&nojor, trånga rum, det främmande i det bekanta, det bekanta i det främmande, det främmande och bekanta i en själv. Just därför kändes det viktigt att delta i Åland pride i lördags. Ett annat sammanhang, ett sammanhang som ger en annorlunda ingång, erbjuder en annan vinkel, kastar nytt ljus, öppnar möjligheter, ger nya bilder av vad den här stan kan vara. Politik och gemenskap istället för nojor. Och fint var det. Jag och min kompis smiter in i tåget mellan ett gäng som glatt skanderar "thailand!thailand!thailand!" och ett par som bär på en skylt som påminner om rättvisa på jobbet och en annan skylt om att alla föräldrar är bra så länge dom är snälla. Folk är på gott humör och det är en lång ström människor som ringlar sig från hamnen in mot stan. Några enskilda bilar med folk som ser hotfulla ut glider förbi, men de känns mest fåniga där i sina överdimensionerade fordon. I centrum ännu fler människor. Min systers kompis har både barn och mamma med sig. En brokig skara och den här brokigheten gör mig glad. Paraden är slut och människorna skingras småningom. Vi sätter oss i en kusligt öde park och dricker en öl, kollar på betongkulturhuset och lyssnar på mullret från en raggarkortege som rullar förbi (på nåt sätt hoppas jag också den ett slags prideinslag). Vem om inte Snoddas kvittrar från en av bilarna, Stray cats från en annan. Kväll i Mariehamn. Schlager i en stor park på uråländskt vis, vi hänger på en annan servering med världens bästa öl och den eviga rocktrubaduren och på hemvägen dundrar något coverbands tolkning av Def Leppard ut över stan där vi går förbi skatteverket bland gulliga småhus. Och jag måste bekänna: Mariehamn väcker något hos mig, jag kan gnälla och nåjsa så inihelvete över egenheterna och idiosynkrasierna där, men sen kan det ändå vara så himla fint att hänga där, när rädslan släpper och det främmandebekanta tar på sig en annan skepnad, bizzzarromariehamn, bakelsemariehamn, kollmariehamn.

Arbete och balans

I HBL finns idag en artikel där arbetslivsforskare talar om vikten av att ha fritidsintressen. Arbetsgivaren uppskattar nämligen anställda som har livet i balans, som inte är arbetsnarkomaner utan som ägnar sig åt något annat än arbete. Det låter ju ganska bra, kan man tycka. Det är väl positivt om arbetsgivare i rekryteringssammanhang letar efter folk som inte arbetar ihjäl sig. Och visst, det här ÄR positivt, om det nu stämmer. Men jag noterar hur tonen i artikeln skiftar. Från att betona hälsa och välmående hos arbetstagaren blir den anställdas hela liv en resurs för arbetet. Att sporta blir närmast ett krav, och det gäller att ha ett fritidsintresse som i arbetsgivarens ögon borgar för en effektiv och mångsidig anställd. På det här sättet konverterar forskarna alla fritidsintressen till "färdigheter". Tre saker:

• - Idén om balans ser sund ut, men jag anser samtidigt att det är en väldigt problematisk idé som förs fram på ett sätt som förstärker arbetets roll. I den här artikeln blir det exempelvis viktigt att säga att fritidsintresset inte ska ta för stor plats. Det ska med andra ord behållas som en för arbetet användbar resurs eller komponent eller motvikt, men det ska inte inverka negativt på arbetskapaciteten eller -villigheten. Det är alltså i någon mån självklart att det är jobbet som är det viktigaste, fritidsintresset är ett slags stödfunktion. Med andra ord: livet förvandlas till moduler och det gäller att fylla modulerna smart och inte trassla till det hela. Det som är skrämmande är att också det här med balans och harmoni förvandlas till ett slags prestation som, enligt forskaren i artikeln, arbetsgivaren bedömer. Det gäller alltså att fixa sig till ett harmoniskt intryck, att se ut som en person som är intresserad av många saker. (Samtidigt, som jag sa, helt tokig är ju idén inte, jag förstår varför den är frestande.)
• - Jag är lite förvånad över att artikeln och forskarna så okritiskt går med på en instrumentalisering av mänskliga förmågor. "Empati och omsorg är kompetenser som behövs i framtidens arbetsliv, säger Ekelöf." För mig låter det ganska fruktansvärt att se omsorg som en "kompetens", på samma sätt som det verkar ganska hemskt att betrakta saker man gör utanför jobbet som ett slags förädlingsverksamhet där det som förädlas är mänskliga förmågor som samarbete eller initiativtagande.
• - Hur ser de här arbetslivsforskarna på sin egen roll? Bevakar de "trender" eller skulle de själva gå med på att de är delaktiga i att förstärka en viss rådande förståelse av arbetslivet?  (Nu menar jag forskarna i just den här artikeln, det finns naturligtvis mängder av kritisk arbetslivsforskning, men jag känner igen retoriken här, att måla upp vad som blir alltmer viktigt i arbetslivet och hur man som arbetssökande och anställda ska hänga med.)

För övrigt blir jag smått rabiat av idén att arbetstagare ska sporta för att utveckla en sådan uthållighet som det nya arbetslivet kräver. Jag-vill-inte-vara-med-jag-tänker-inte-vara-med.

politisk analys/Helsingin sanomat

Den allmänna tonen, infallsvinkeln och antydningarna i den här artikeln är ett lågvattenmärke. Så här skriver riksdraken Helsingin sanomat om Li Andersson i en artikel vars tema tycks vara: varför är ungdomarna inte intresserade av kommunism och vad är det som driver några få ungdomar att trots detta söka sig till en sådan rörelse (Andersson dras in som representant för den ungdomliga vänstern, hur förklara den?):

Anderssonin äänestäminen olikin ehkä ennen kaikkea kaupunkilaisnuoren salonkikelpoinen protesti, ei niinkään tuen ilmaus pankkien sosialisoimiselle. Li-ilmiön luoneet äänestäjät eivät sitoutuneet sosialismin ideologiaan sen enempää kuin Alexander Stubbin äänestäjät tiukan oikeistolaiseen talousajatteluun. Stubbhan on hymyilevä ja nuorekas uudistaja! Niin kuin tutkimusjohtaja Juhana Aunesluoma Helsingin yliopistosta sanoo: "Äänestäjiä kiinnostaa nykyään hyvin vähän ideologinen puhdasoppisuus.

Inget att ta på allvar, med andra ord. Politik är SOM VI ALLA VET bara en fråga om image. Jag önskar att artikelförfattaren skulle ha lusläst den här viktiga artikeln om journalistiskt ansvar för politisk analys som publicerades av samma drake för inte så länge sen. 

Den ton som artikeln förmedlar: ungdomarna i den där pyttekretsen hänger inte med i sin tid (hallåååå, CCCP upplöstes 1991). Det rör sig om förvirrade hippiesar med ligisttendenser som knäpper på sina telefoner medan de yrar om ideologi som de inte förstår något av ("Unohdetaan siis proletariaatin diktatuurin hirmutyöt hetkeksi ja puhutaan siitä, millainen olisi kommunistinuorten rakentama valtio.). Ad hominem-taktik skyr journalisten inte: poängen verkar vara att få ungdomarna att se så löjliga och patetiska ut som möjligt.

Alltså ja, den här artikeln gjorde mig ledsen på en mängd olika sätt. Framför allt: det grundmurade förakt som den utstrålar, raljerandet, det implicita hånet mot ungdomar som engagerar sig politiskt. Jag är ärligt talat rätt förvånad över att det här har gått i tryck. (Samtidigt glider jag in i frågan: vad skulle hända om den här artikeln handlade om sannfinnarnas ungdomsförbund? Ingen förtjänar det här tonfallet. Samtidigt kan jag se att det måste få finnas plats för satir, men inte i en artikel som utger sig för att på ett neutralt sätt skildra ett parti. Här börjar frågorna myllra.)

åbo

Jag återkommer till det här hela tiden: att bo i en stad under många år innebär att platser fylls av betydelse. Jag går en promenad till andra ändan stan. Där bor min vän, men jag vet inte exakt var. I väntan på vidare instruktioner sätter jag mig på pilsnerhaket Masan baari som ligger tvärs över en tungt trafikerad bro vid busstationen. Redan en blick på ytterfasaden kastar en in i det förflutna, ett evigt 1982. Vid bardisken läxar bartendern upp en man som vill ladda sin telefon. Med barsk röst hamrar hon hem sitt budskap. Jag lägger in min beställning på läsk och en pajbit. Damen noterar bryskt: jaha?! Sätter mig försiktigt ner och hoppas att hennes vrede så småningom mojnar. Äter min flottiga pajbit och betraktar det gråa solljuset som strömmar in i lokalen. På teven ett program om tomater. Det är en kvalmig dag och inte ens den starka vinden lättar upp luften. Min vän plockar upp mig och vi går tillsammans till hennes nya ställe, som ligger nära en lada där ett gäng hippiedamer ordnar helande verksamhet för att inte tala om årliga julmarknader där man kan äta sillmacka och lyssna på andliga sånger. Klappar kompisens katt och klottar ner hennes köksbord. Ledigt samtal, såna där yviga som far hit och dit: såna samtal gör det kort och gott fint att leva. Vi går en promenad och jag frågar om det någonstans i faggorna finns ett märkligt hus på en klippa. Jag är plötsligt inte säker på om jag sett huset i Åbo, i en stad någon helt annanstans, eller kanske i en dröm. Min kompis pekar och just där är huset, som ser helt annorlunda ut nu, kanske en annan färg, kanske är det trädens genomträngande grönska. Vi ser en man som inte verkar må bra. Min kompis går fram, frågar hur det är fatt. Mannen mumlar något. Vi avvaktar: borde man ringa efter hjälp, och var finns den hjälpen i så fall? Mannen tycks notera våra funderingar, och han reser sig upp och muttrar 'katon jos pärjään'. Vi känner oss hjälplösa, ser mannen vingla iväg, kanske ser han piggare ut, kanske är det något jag inbillar mig för att hålla situationen och mannen på avstånd. Vi går över järnvägsbron och min kompis visar sina odlingar på stadens kolonilott. Jag stapplar över jord, växter och stenar och ställer dumma frågor. Den konstiga känslan: att ett ställe är helt rakt igenom sympatiskt men att jag själv känner mig fullständigt borttappad och hjälplös, ut ur mitt element, där. Min kompis leder mig längs åkerbitarna till den trygga stigen och jag kollar på studentbyns bruna cementklossar och det nybyggda lyxkvarteret som ser helt och hållet malplacerat och overkligt ut; nästan genomskinliga bostadshus som verkar vara byggda för rika människor mitt bland grästuvorna längs ån. En stad i förvandling. När man kommer längre längs ån byter stan karaktär och övergår i serveringar och turister. De abnorma fejkänderna guppar i ån och jag svettas kopiöst, en huvudvärk molar bak i huvet och stegen letar sig uppför backen, hem.

brunt i det blå: ayn rand

Jag försöker illustrera en grej i en text och för att göra det plöjer jag Ayn Rand. Ni läste rätt: Ayn Rand. Hon är känd som den stora individualisten, den stora högerfilosofen i amerikansk litteratur; författaren man gillar om man är tillräckligt radikal vän av den fria marknaden och fritt entreprenörskap. Jag läser The Fountainhead som kom ut för första gången 1943. På svenska har romanen givits ut av Timbro förlag. Det är nog en ... storslagen bok. 800 sidor text som hyllar den omutliga viljan, den fria individen, det självständiga arbetet, den järnhårda armen och den brinnande glöden som svetsar bort allt vad kollektivitet och mjäkighet heter. Vår hjälte heter Howard Roark och han är arkitekt. Omkring honom finns smaklösa klassicister som dillar om doriska pelare, marxistiska demagoger och utilitaristiska kollektivister - ett pack som Roark överglänser i sin nitiska kamp för den rena arkitekturen, byggnadskonsten som flödar fram ur en ren vision. Det som Rand framställer som det finaste med Roark är den likgiltighet han visar för andra människor, en likgiltighet som också riktas mot karriär: går det åt helvete går det åt helvete. Arrogans och hårdhet som dygd. Att känna sig illa berörd av en sån som Roark tecknas följdriktigt som ett uttryck för svaghet, att man inte står ut med geniets omedelbarhet och skärskådande, tomma, likgiltiga blick.

Hur som helst: jag har inte kommit så långt i boken (några futtiga hundra sidor) men jösses det här är en obehaglig text. Den är pompös och visste man inte bättre skulle man tro att det är parodi. Så här låter det när Rand hyllar arbetet. Den scen hon beskriver är Howard Roarks första byggprojekt. Han vankar runt och inspekterar. Han försöker spela oberörd och saklig, men:

Det fanns tillfällen när något reste sig inom honom, inte en tanke eller en känsla, utan någon häftig, fysiskt påtaglig våg, och då ville han stanna, luta sig bakåt och känna hur hans existens förstärktes av det otydliga stålskelett som reste sig med hans egen kropps skinande, enastående verklighet i sin mitt. Han stannade inte. Han gick lugnt vidare. Men hans händer förrådde det han ville dölja. Hans händer sträcktes ut och gled långsamt längs bjälkarna och fogarna. De som arbetade på huset hade märkt det. De sade: "Den där killen är kär i stället. Han kan inte hålla tassarna borta."

Rand kan inte direkt anklagas för att vara en subtil författare. Raka rör och inga krumbukter. Hon skriver fram sin heroiska huvudkaraktär med en oblyg beundran för egoism och brutalitet. Föraktet för pjoskiga män och kvinnor lyser fram: kanske är det just detta förakt som är mest framträdande, föraktet för allt som ses som svagt, kompromissande. Arkitekten Roar får förkroppsliga detta förakt och Rand verkar se honom som den yttersta bilden av frihet: frihet som frihet från precis allt, och kvar blir något slags glödande kärna av skapande energi. The Fountainhead finns också som film, regisserad av King Vidor. Filmen lyfter fram Rands fascistiska estetik: det är stål, muskler och spetsiga byggnader som gäller. Tydligen är Rand alltjämt en populär författare. Enligt Wikipedia såldes 29 miljoner Rand-böcker år 2013. Det är en skrämmande siffra.

Etikettfundering

På lördag ska jag gå på ett kalas av det mera formella slaget. Jag gillar dem som ordnar festen och där kommer garanterat att vara många skojiga kompisar från olika hörn av det sociala åbo. Kul, med andra ord. Något som däremot skaver när det gäller sådana här tillfällen är den könsuppdelning som fester tenderar att innebära, där olika könsmönster på olika sätt blir mera tydliga än annars, klar könad tudelning i kläder på ett annat sätt än i de flesta andra sammanhang. Kostym eller klänning. Åh vad jag är led på de där kodade kläderna, kanske mest för att jag själv måste ta ställning. Har inte lust att gå in i någon av de två alternativ som tycks stå till buds: att klä sig i enlighet med vad som ses som sitt "eget" kön och att klä sig i det "andra" könets festkläder (det ena normativt, det andra lika märkt av könssystem, men på ett annat sätt). Mao: att tänka praktiskt kring könad performativitet och den festdragföreställning som alla deltagare går in i. Jag önskar det skulle finnas möjlighet att klä upp sig som grävling, goudaost, rymdvarelse, stenbumling, kritik av det rena förnuftet, galeas, piprensare. Äh, vad jag vill säga: jag önskar det skulle finnas sätt att göra helt stillsamt uppror mot den här könadheten, men på en och samma gång har jag svårt att tänka klart kring betydelsen av sådant som "etikett" och vad det innebär i sociala sammanhang av den nämnda sorten. Jag menar något i stil med att bryderier kring etikett aktualiserar både frågor om vad olika situationer kräver av oss men ocks hur vi förhåller oss till de här kraven, hur kraven framstår. Skulle påstå att frågor kring etikett kan locka fram alla möjliga konstigheter samtidigt som det, tror jag, finns klarsynta, vettiga, uppfinningsrika, roliga, känsliga sätt att förhålla sig.

(Känns lite sunkigt att hänga upp sig på det här; jag dissar ingen överhuvudtaget, utan funderar kring min egen reaktion och hur suddig den är trots sin påtaglighet.)

Illavarslande samhällsomsorg?

Läser lång, skrämmande insändare i dagens HBL där huvudärendet att Finland, som ett led i den globala konkurrensen, måste försvaga fackens ställning. På ett ställe i texten försöker skribenten visa sin humanitära sida: 

"Dessutom behöver det satsas på att återutbilda personer som förlorar sina jobb som en följd av globaliseringen. Det kommer även att finnas personer som inte går att få tillbaka till den globala arbetskraften utan att deras löner märkbart sänks. Dessa människor behöver samhället ta hand om." 

Alltså: det finns en grupp människor som har en så hopplös ställning på arbetsmarknaden, så dåliga individuella konkurrensfördelar, att man måste finna sig i dels att få sänkt lön men framför allt, att bli någon som samhället "ska ta hand om". Är det bara i mina cyniska öron där detta "ta hand om" inte alls har en fin, humanitär klang, utan att det uttrycker något synnerligen ominöst. - Att konkurrensen är a och o, sen finns det människor som inte kan hävda sig i den. Dem ska "samhället ta hand om". Vad som skrämmer mig: en idé om samhällsomsorg som är helt och hållet sammanvuxen med en förståelse av vad det är att "hävda sig". När man inte klarar det, då har "samhället" en uppgift. På något sätt en rätt så vanlig tanke, måhända, men inte mindre obehaglig för det. Det som den, enligt mig, sist och slutligen innebär är ju att man helt och hållet ger sin välsignelse åt ett system (det kapitalistiska) och går med på - lite som insändarskribenten gör - att vissa är förlorare i tävlingen.

I klarspråk: så här legitimeras det nu varande systemet. Man talar om marginalisering, utanförskap eller utslagning på ett sätt där man genast kan sätta sig vid kalkylspakarna och börja räkna ut vad de här människorna kostar samhället och vilka åtgärder samhället bör skrida till för att skära ner på kostnaderna. Med andra ord: man "tar hand om". Det som slår mig här är att det i insändaren blir så klart att samhällsutvecklingen betraktas som något som helt enkelt rullar på, och vissa hamnar på samhällets botten. Här finns inget rum för ett rop, för människors egna röster om sin situation och om samhället.

[Försöker att inte dubbelposta saker på blogg och FB, men blev ganska deppad av detta. Fast jag blev glad av citatet av påven F på tidningens andra sida, ett utrop som skulle behövs som kontrast till det synsätt som framträder i insändaren: "Kära unga människor, ge inte upp era drömmar om en mer rättvis värld!"]

Om kletigt gemenskapssökande

En episod häromdagen fick mig att grubbla över ett mönster i hur vissa män försöker ta kontakt på baren. Det rör sig om män som bjuder in sig själva till ens bord, kanske tar de tillfället i akt när kompisen är ute och röker. Han sätter sig ner, börjar prata. Skakar hand. Börjar berätta om något, sig själv. Jag känner redan nu ett obehag, de här typerna som kommer fram och vill prata utan att vara desto mera känsliga för om deras sällskap är önskat, bara tar sig friheten att dimpa ner där. Obehaget accelererar. Mannen börjar prata om sitt utanförskap, vill nu skaka hand igen: "vi är lika". Klämmer handen tills jag lirkar mig ur greppet. Det som är anmärkningsvärt är att minst fem gånger (kanske fler) har en typ dundrat ner på stolen bredvid eller mittemot på detta vis och sagt, som ett slags intimt förtroende, en insiktsfull öppenhet, en vänlig gest ("du är sedd"): "Jag kan se på dig att du blivit mobbad" / "Du har antagligen blivit mobbad." (Vad för satans antagande är det, och vad tusan betyder det att sådant sägs i en anda av kontaktsökande?) Han vill dela med sig av sitt illamående, och väntar sig bekräftelse från någon som han tror är en lyssnare, nån som förstår. Jag har svårt att veta vad jag ska göra åt sådana situationer. Det är inte bra att bryskt avvisa folk, det känns inte bra att bli tvungen att skaka av mig typen på ett rätt så direkt och handfast sätt, men samtidigt är bryskhet just vad som verkar krävas när en människa verkligen är noll intresserad av något annat än att etablera något slags nära-samhörighet och som enträget (utan att märka min ovilja) försöker upprätta en sådan närhet på ett sätt som, ja, känns bara ytterst läskig och envägskommunicerande. Det som är obehagligt är bland annat det som jag upplever som påträngande (det eviga handskakning-blir-handfängelse), det kletiga kontaktsökandet genom "två losers" och "du är säkert också utanför"-snacket. Och hur det hela är omgivet av ett ruttet heterospel - mannen som vill bli förstådd - som är falskt och trött, fånigt och inpyrt av tvångsmässigt könande.  Helt enkelt: det som gör mig ledsen här är när medmänniskor försöker ta kontakt på ett sådant sätt att de för mig förvandlas till element att styra bort, avvärja, skuffa iväg. Ingen borde framstå som ett sådant element.

Jag funderade om det är vettigt att skriva om de här sakerna, men beslöt att det kanske är just sådant här som borde formuleras, om än vingligt och kanske inte så klarsynt.