Frågan om patriarkatet

På jobbet läser jag Det andra könet. Här finns många briljanta saker, men också en del enerverande (som de Beauvoirs tvehågsenhet kring hur biologi egentligen ska förstås) och riktigt skumma passager. I början av boken stångas hon med frågan om hur det kommer sig att "den här världen har alltid tillhört männen". Hon vill ha en förklaring. Hur ska patriarkatet och kvinnors underlägsenhet förklaras? de Beauvoir tittar kritiskt på psykoanalysen, och lika kritisk är hon mot historiematerialistiska förklaringssätt (på goda grunder). Men en förklaring vill hon ha. Själv är jag oklar kring vad man alls kan mena med förklaring här - vad skulle det innebära att förklara partriarkat, kan det finnas något att förklara här, något övergripande som liksom skulle klargöra: därför blir kvinnor förtryckta. Jag är tveksam. Dessutom är det inte klart vilket slags förklaring de B gräver efter, hon tycks leta efter något historiskt, men historien säger alltid något om det specifikt mänskliga villkoret, verkar hon mena. Men vad ska en sådan förklaring uträtta, är den neutral, så att vem som helst skulle känna sig tvungen att erkänna den? Däremot är det helt livsviktigt att försöka så gott man kan kasta nytt ljus över hur kön upprätthålls, vilka skillnader det gör och hur skillnaderna stakas ut och cementeras. Men det kan inte bestå i att speja efter någon Ur-förklaring, utan att om och om igen, oavlåtligt, titta på vår egen värld och hur den kopplar till historien eller hur vi börjar titta på historien med nya ögon.

Ännu mera misstänksam blir jag när de Beauvoir går vidare:

Vi har redan fastställt att när två kategorier av människor möts vill båda påtvinga den andra sin överhöghet; om båda två förmår hålla fast vid detta krav uppstår dem emellan ett ömsesidigt förhållande, fientligt eller vänskapligt, som alltid kommer att vara spänt. Om den ena kategorin är priviligerad besegrar den den andra och går in för att hålla den besegrade kategorin kvar i förtryck. Vi förstår därmed att mannen har haft en vilja att dominera kvinnan, men vilket privilegium tillät honom att förverkliga denna önskan?

Är det verkligen så att det de Beauvoir säger här att det tillhör själva varandrets karaktär att vi förtrycker varandra, och därmed kommer patriarkatet alltid att ligga på lur, som en ständigt närvarande möjlighet som bara väntar på tillfälle att få förverkligas? En av de läskiga sakerna i Det andra könet är att de Beauvoir ibland gestaltar det mänskliga livet så att vi antingen blir passiva lekbollar (en återkommande metafor), dominerade och förtryckta, eller så når vi individuell transcendens där vi förverkligar våra egna autonoma projekt, men där gemenskap tycks ständigt problematisk, på ett annat ställe skriver hon: "detta är det olyckliga medvetandets tragedi; varje medvetande gör anspråk på att ensamt sätta sig som suveränt subjekt. Var och en försöker fullborda sig själv genom att reducera den andre till slaveri."

I en passage (där de Beauvoir nystar i stenåldersförhållanden) görs en riktigt trött gammal rörelse. Först har vi hushållsarbetet som förtrycker kvinnor. Upprepning och immanens. Sen homo faber, mannen.

Homo faber är från tidens begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter; för att tillägna sig världens rikedomar erövrar han själva världen. I denna handling erfar han sin makt; han sätter upp mål och planerar hur han ska nå dem; han förverkligar sig själv som existerande. [....] Än idag visar han samma stolthet när han har byggt en fördämning, en skyskrapa eller en atomreaktor. Han har inte bara arbetat för att bevara världen som den är, han har sprängt dess gränser, han har stakat ut gränser för en ny framtid.

Arbete är makt och expansion och framtid och detta ligger i människans transcenderande väsen. Det här citatet gör mig otroligt bekymrad; de B verkar inte måla upp den sortens bild som ofta ställs upp som försvar för både det ena och andra betänkliga (alltså, liknande funderingar kunde man kanske hitta hos Ayn Rand?) utan hon verkar slänga fram det här som sin bästa (hegelbabblande) karaktärisering av hur det mänskliga kom att kopplas till det manliga. Och det mänskliga är såklart det transcenderande. - hm! de B konkluderar att kvinnans stora olycka är att hon har varit dömd till att upprätthålla livet, inte transcendera. Och så verkar hon mena att underkastelsen handlar om att kvinnan givit erkännande åt mannens transcenderande liv; det är mannen som lever på riktigt (när han krigar, fäller djur, bygger atomreaktorer...?). de B säger i och för sig att det är män som definierat det manliga och det kvinnliga och förpassat kvinnor till det reproducerande livet, men hon tycks ändå hävda att allt det där överskridandet och projektmakandet just ska ställas mot det biologiska, djuriska livet där det krälas i upprepningens tvång. Att "behärska ögonblicket och forma framtiden" har definierats som manligt, men det är en insikt om allas vår existens, säger hon. Skapande kraft som utvidgar människans maktsfär framhålls som entydigt positivt - ett uttryck för det sant mänskliga strävande livet.

Min poäng är inte att "kvinnliga värden borde lyftas fram och erkännas"; vad jag säger är snarare att de B håller fast vid en synnerligen problematisk dikotomi som försvarar en etisk idé som man nog har skäl att ifrågasätta, det där eviga transcenderandet som tycks samexistera med tesen om att mänskliga relationer alltid inbegriper makt. Och hörni på riktigt - är det vettigt att som de B säga att krig, jakt och fiske "utvidgar existensen"? (de B är förvisso inte den enda filosof som lite i förbifarten kläcker ur sig positiva saker om krigande.)

Jag har läst de B i ganska liten utsträckning, Det andra könet och delar av den där boken om tvetydighetens moral är vad jag har bläddrat i, så det kan hända att jag inte gör vissa saker rättvisa. Hon säger ju också andra saker i senare delar av boken som mycket bättre visar hur partiarkat skapas genom hur vi lever med varandra.

(skriver detta delvis för att jag sitter på jobbet efter ledigheten och försöker komma in i avhandlingsskrivandet men det där dokumentet är så skrämmande så det är ju lättare att skriva här.)