på kurort

En ihärdig sommarförkylning vägrar ge med sig, jag borde förvandlas till flitig arbetare och det enda jag har i huvudet just nu är att jag vill åka till en kurort. I högstadiet och gymnasiet läste jag ryska och i de sovjetpropagandistiska ryskaböckerna beskrevs kurorter vid svarta havet som ett slags fackförenings- eller kolchosägda paradis där folk spenderade sin semester på ett uppbyggligt sätt: man vilar sig - fast rationellt och fabriksmässigt (och är man barn åker man på pionjärläger och bygger vägar, nation och annat skoj för sovjetfolkets bästa). Sovjetmedborgare fick rätt till en tvåveckors semester redan 1922.

Till kurorten fick man tillträde genom en kupong, men tid och plats fick man inte bestämma själv. Jag fantiserar om regelbunden livsföring bland arbetare från hela unionen, från Ural till Sibirien, och så en och annan politruk förstås. Eventuellt en och annan kamrat från DDR. Kurorten är kanske en grå betongkloss i Sotji (som ligger vid Georgiska/Abchasiska gränsen, vid svarta havet), eller ett vräkigt tsartida palats på Krim dit bara höjdare i partiet får komna. Det gäller att effektivera semestern. I Sovjet var man expert på det här med biopolitik. På kurorten ska man återhämta sig och restaurera hälsan. I Sovjetunionens konstitution, artikel 41 garanteras Sovjetmedborgare rätten till vila och fritid och där omtalas kulturella institutioner och andra institutioner som främjar medborgarnas hälsa och bildning. Man talar om att på en massiv skala bygga upp ett nätverk av sport, fysisk kultur, camping och turism. Den fria tiden ska användas, fastslås det, rationellt. Och tillbaka i kurorten så genomförs detta ideal. Dygnet delades in i Tayloristiska block enligt en lära som kallades kronoterapi. Frukost halv nio, lunch vid tolv, middag halv sju. Man prickar in en timme för solande, en timme för en lur, en timme för motion - men inte hur som helst, utan enligt ett vetenskapligt evidensbaserat system.

Tid som rutas in och försvinner in i en tidlös dimma. På kvällen spelar man ett parti schack med Aljoscha och dom andra och på dagen ägnar sig idoga medborgare åt gymnastik. Inte för mycket (men inte för lite). Ett dopp i en mineralkälla med extrahälsosamt svavelväte (bra för hjärtat) hör till. Garanterat muttrar någon smygdissident: inte är jag här för de här hälsosakerna, jag är här för att vila jag. Nej nej, det här är bra för dig, Serjosja, nu måste du lägga undan cigaretterna. Kultur och motion, rekreation för proletariatet. En aftontur längs Lenins strandpromenad. Radion informerar om farorna med omåttligt solbad. Man köar för att duscha. Man köar för att äta glass. Man köar för att spela pingis. Man köar för att gå på diskotek. Ibland ordnas filmaftnar. Nån kväll kommer en kosmonaut på besök och berättar om sina bravurer i sovjetrymden. En annan gång visas det diabilder.

Och duger det inte med helt vanlig kurort kan man traska till sin lokala resebyrå Inturist och fråga om det finns rum på hotellet i Dagomys. 22 våningar. ULTRAMODERNT! Designat som en pyramid. Åk dit och njut av Sovjetväldets sista dagar (du kan komma i egen helikopter om du vill).

Och jag med mina ryskakunskaper skulle säkert smälta in:
-  Я болен! У меня болит голова! У меня болит горло! Это ужасно! Я хочу лекарство! Получить доктор!
Skulle jag beklaga mig med myndig stämma. 

Okej, okej, jag vill inte åka till en sovjetisk kurort; den där idyllen som jag läst om har något mardrömslikt över sig, som andra sidan av det samhälle som skickade folk till arbetsläger. Det närmaste jag kommit sovjetiskt semesterparadis är Brighton beach i New York. Trevligt ställe. Ryska pensionärer som dansar till sentimental schlager och sleaziga strandbarer inredda i grälla färger.

Kanske låter det så här på fosterländska visaftnar som ordnas på kurorten 1975:



eller så här:



Georg Ots sjunger om svarta havet och det här måste ju ha varit en kurotsfavorit från Haapsalu till Sotji?



Läs en blogg om Sovjetunionen här. Om kurorternas ideologi kan man läsa här.