Gombrowicz: Ferdydurke

När man som jag är på halvsemester hemma hos mammsen och pappsen finns det nog ingen lämpligare bok att läsa bland insektsurret och svettpärlorna än Witold Gombrowiczs Ferdydurke, en smått galen bok om mogenhet, omogenhet och allt däremellan. Trots att jag innan detta bara läst en enda bok av denna författare (Kosmos) anses jag mig redan vara en svuren fan. Gombrowicz vänder ut och in på den mänskliga existensen och ut skakas allt som är bekant, halvbekant, men huller om buller och upp och ner, sönderslitet eller ihopttrasslat. Gombrowiczs uppmärksamhet söker sig i de märkligaste lederna, och det är en sån där bok som choppar upp världen istället för att fläka ut saker i behaglig bekantskap. Söker man queer litteratur kan man t.ex. börja här, där inga dikotomier får vara ifred. Ferdydurke publicerades 1937, väckte skandal, sattes på svartlista och har sedan blivit något av en klassiker. Romanen driver med den polska kulturen och olika sorters chatteringar (den intellektuella skolgossen, den moderna unga kvinnan, den besuttna lantadeln) men känns inte otillgänglig alls. Utgångspunkten är denna: ett trettioårigt författarfrö möter många mödor i skriftställeriet. Därtill finner han sig förvandlad till en sjuttonåring; av den mystiska professor Pimko släpas han iväg till skolbänken (där alla är fasansfullt uttråkade) och till en familj där den unga mannen ska lära sig att sluta med sina manér. Infantilisering för hela slanten alltså. Och former och varianter av infantilisering vimlar det av i Gombrowiczs bitska söndermanglande av kulturen, pedagogiken och moderniteten. Det som blir kvar är ett rörigt joller. Och det är den här röran som jag gillar hos Gombrowiczs närmast fetischerande litteratur. På tal om speciellt språk och förunderlig uppmärksamhet är Andrej Belyjs märkliga bok Moskva den roman som ibland dyker upp i mina tankar som jämförelse. Inga inkännande psykologiska porträtt här inte. Vad han skriver om är istället den kategoriserande och identitetsförtrollade kulturens märkliga blick som styckar upp omgivningen i ben, ansikten, bakdelar. Jag läser boken i engelsk översättning men också i engelsk språkdräkt hittar jag fram till Gombrowiczs perversa och egensinninga språk (den här romanens specialitet är diminuitiver) där såväl formalism som påklistrad ledighet punkteras.  Och om det är något som beskriver Ferdydurke är det just punkteringen; allt uppuffat, allt snärtigt, allt positionerande blir helt och hållet tillplattat eller ska vi säga, börjar flyga sin kos åt konstiga håll. Grus i maskineriet. Jag älskar sånt och fortsätter att ligga på sofflocket hemma hos mamm&papp, krusa katten och gå en sväng runt byn.