Tichý / Fält

Kan en roman mosas sönder under sitt eget allvar? Det här funderar jag på när jag läser Andrzej Tichýs roman Fält som kom ut för några år sedan och som tar sig an europeiskt 1900-tal, en mörkerhistoria. I romanen lyssnar vi till olika röster, ett vi, två jag och ett du. Det är Nadir, en flykting som vittnar om ett liv präglat av en hallucinatorisk rädsla och det är Nadja som tyngs av sin familjs berättelser och mörka hemligheter. De möts på ett mentalsjukhus och framför allt handlar romanen om hur de gestaltar sina egna - eller varandras - liv. Det är alltså inte bara det levda livet, utan också hur någon annan föreställer sig hur något har varit. Men det är inte endast karaktärernas föreställningar som sätts på spel (eller ur spel), det handlar också om mig som läsare: särskilt mot slutet av boken ställs mitt eget sätt att bilda mig en föreställning om något i centrum, och detta görs på ett sätt som är både otäckt och bra (jag tänker inte avslöja det här, läs boken). I många böcker (och filmer för den delen) behandlas fantasin som något ljust och lekfullt; i fantasin öppnar sig en rolig, fri och autonomt gränslös värld. Hos Tichý är fantasins roll enormt mycket mörkare, fantasin som beskrivs är förankrad i ångest samtidigt som det kan röra sig om försök att förstå.

Förutom den existentiella tematiken är Fält en roman som har en tydlig samhällspolitisk förankring. Boken utspelar sig i de undantagstillstånd som Europeisk historia präglats av de senaste hundra åren, med tonvikt på Schengen-Europas nya gränsdragningar.

Intressant nog tematiserar Tichý - på ett knivskarpt men också böljande språk - det bekymmer som anmäler sig här. Vad händer med vår förståelse när vi slängs in i ett nattsvart perspektiv? Börjar man se? Eller börjar man yra? Kanske börjar man estetisera? Eller radas grymhet vid grymhet på ett sätt som implicerar att det är omöjligt att engagera sig? Tichý ägnar sig inte åt att slentrianmässigt skriva fram det svåra, men hans projekt innehåller ändå ett flertal risker. Romanen utforskar vittnesmålets problematik, men också bristen på vittnesmål, den som sluter sig och inte vill eller kan tala om det förflutna. Det är förtvivlan som kommer till tals, men det är inte en förtvivlan som går över, som man nyktert ska arbeta sig igenom för att hamna på den rediga och glasklara sidan; det är förtvivlan som försöker formulera sig, ibland klumpigt. Boken jobbar som en besvärjelse, och ledmotivet är Nina Simones oförglömliga Sinnerman (om du inte har hört den, lyssna) - sången som handlar om syndaren som avvisas av alla; stenen, havet - och Gud. Tichýs bok har höga anspråk, och det är bra. Ibland vältrar det över, ibland blir det mos. Det här händer när Tichý uppmanar oss att byta ut ett mörker mot ett annat och liksom suga i oss en bottenlöst svart värld utan orienteringspunkter där historia stavas med stort H. - Men trots det är det en roman som på ett sällsynt sätt är både suggestiv och som varnar för det suggestivas luriga makt. Tichý placerar oss i en värld där det svåraste av allt är att se klart, att inte gå under av vad man sett, eller av vad man minns.