om attityder till musiklyssnande

Ponks skriver bra om hur dumt det är att dissa den musik som andra lyssnar på. Som Ponks skriver: det är förbannat trist att döma ut nån annans musiksmak som om man själv visste precis vad som är korrekt (och som om det vore viktigt att "vara korrekt") och som om det inte skulle finnas nya saker att upptäcka. Själv har gjort mig skyldig till ett antal elaka dissningar när någon spelat musik för mig - avfärdat direkt, brutalt och utan att orka lyssna desto mera, obetänksamt klampat på och trumpetat ut olika aspekter av musiken vars dålighet jag anser mig expert på att peka ut. Med andra ord har jag en inställning redan på förhand som jag alltför gärna delar med mig av åt någon som gillar något. Och naturligtvis blir jag sur och ledsen om nån gör motsvarande åt mig; jag spelar musik jag tycker om på något vis och den andra plockar raskt fram 5 omdömen ur ärmen om varför denna musik är undermålig och ointressant. Förstås betyder det här inte att man inte kan diskutera musik, kritisera och fundera. Det viktiga är i vilken anda såna samtal sker, om det handlar om att briljera eller racka ner på nåt eller om man försöker ringa in varför en viss artist/låt inte berör eller inte öppnar sig. Framför allt är det i den fördomsfria mottagligheten som åtminstone jag ofta brister.

Sen blir jag dessutom sur på elitism, olika idéer om att vissa artister är pinsamma men kanske var det okej att lyssna på dem när man var tretton, men inte nu minsann. Men så till något som går mig på nerverna riktigt ordentligt. Det är helt okej att inte vara intresserad av musik. Jag har en hel del kompisar som säger att de inte lyssnar på musik speciellt ofta, och det är väl inte mer med det. Andra saker är viktiga för dem. Något som däremot stör mig är när någon - exempelvis mina föräldrar - anser musik vara något lite infantilt, en fas i ungdomen. Sen växer man upp, skaffar ett jobb och ägnar sig åt allvarliga saker. Musik kan inte betyda något mer än förströelse eller nostalgitripp om man är över trettio, och om den har en större roll än så kan det skrivas på patologins konto, en person som inte riktigt mognat och därför klänger fast vid musiken. Som en av mina kompisar brukar säga: antingen blir musik helt betydelselöst när man kommer upp i åren eller så är man en sån där nörd. För den vuxna människan är musik ingenting eller så blir det ett slags finsmakarintresse. Den inställningen gör mig deprimerad. (I allmänhet finns det väl en ganska allmän böjelse att se ner på allt som ungdomar engagerar sig för.)



För övrigt tycker jag att mitt eget musiklyssnande har många problematiska drag, i synnerhet det att jag förfaller till en otålighet som gör att jag inte riktigt hinner låta något sjunka in, utan istället lyssnar jag på massvis av musik som flödar förbi. Och som sagt, jag tycker det är svårt att behärska den där impulsen att snabbt avfärda saker som dåliga eller ointressanta (vilket inte bara handlar om svårigheter i relation till musik, utan lika mycket handlar det om svårigheter i relation till andra människor).