j vartiainen och ekonomismen

Äh, nu behöver jag få utgjuta mig lite på lösa grunder. Jag började dagen på sämsta sätt, dvs. att läsa vilka teser Juhana Vartiainen stampar fast i sin kolumn i HBL. Idag funderar han kring det här med stimulerande finanspolitiska åtgärder och den slutsats han drar är att nja, mja, det är nog bäst att vänta och se hur läget utvecklar sig. Det är inte bara Vartiainens innehållsliga poänger (austerity, sänka lönerna) som driver mig till vansinne. Det är något med tonfallet och förhållningssättet. Vartiainen skriver som Experten. Den ekonomiska experten som för gott har lagt politiken bakom sig - sånt gnabb ska man inte syssla med om man som han har ett sånt tungt ok på sina axlar - och från sin klara, upplysta horisont lägger han sedan ut hur ekonomin bäst ska skötas om man lystrar till alla fakta och räknar med alla faktorer. Ekonomi = att Finland/Europa ska manövrera sig igenom krisen, hålla stånd i den globala konkurrensen och se över balansen i statsfinanserna. Med en sån som Vartiainen som Statsexpert (en roll han gärna går in i) blir det helt omöjligt att se hur och ATT ekonomi har nåt med rättvisa, global rättvisa, att göra. Ur hans perspektiv är det framför allt viktigt att fundera ut hur en dyr arbetskraft som Finlands ska kunna konkurrera i ett läge där många länder ju har mycket billigare arbetskraft. Det är DEN  frågan som man ska kalkylera med, mäta alla omständigheter och se hur man kan ändra läget (t.ex. genom skatter eller lönesänkningar eller att få folk att jobba längre) för att nationen ska hållas flytande.

Alltså uff jag blir deprimerad av Vartiainens mästrande kolumner och den debatt han öppnar upp för som bara handlar om att gnida sig mot samma fråga (hävda sig i konkurrensen) medan andra frågor släcks ner, förträngs - sånt kan man inte ägna sig åt för nu är läget jätteallvarligt, inte råd att politisera. Det viktigaste: EN STRATEGISK SYN.

Att hålla livet i schack

Någon, kanske en släkting, har addat mig till en helt sanslöst underbar grupp på FB. Gruppen går ut på att skapa så noggranna beskrivningar av vädret som det bara är möjligt för regionen Åland. Entusiaster upprätthåller gruppen och varje dag förs en enormt detaljerad diskussion om väder och vind. Man informerar om temperatur, vindstyrka och lufttryck, vattnets temperatur och våghöjd. En eldsjäl lovar att bidra med prognoser för att hålla reda på det hela så att det inte blir krångligt när man har så mycket uppgifter att hålla styr på när det gäller att förutspå vädret. Folk rapporterar passionerat med korta intervaller hurdant vädret är just i deras hemknutar. Genast när det börjar regna blir det extra livat i gruppen och omedelbart bokförs varje millimeter regn som droppat ner hittills. Med jämna mellanrum framförs indignerad kritik mot olika vädersidor på internet som man ej kan lita på, och så jämförs sen olika sidors grad av tillförlitlighet. Om jag känner mig lite ängslig eller annars bara vilsen i tillvaron tittar jag in på sidan för att kolla vad det är för väder i Saltvik just nu och hur hårt det blåser på Kökar.

Tichý / Fält

Kan en roman mosas sönder under sitt eget allvar? Det här funderar jag på när jag läser Andrzej Tichýs roman Fält som kom ut för några år sedan och som tar sig an europeiskt 1900-tal, en mörkerhistoria. I romanen lyssnar vi till olika röster, ett vi, två jag och ett du. Det är Nadir, en flykting som vittnar om ett liv präglat av en hallucinatorisk rädsla och det är Nadja som tyngs av sin familjs berättelser och mörka hemligheter. De möts på ett mentalsjukhus och framför allt handlar romanen om hur de gestaltar sina egna - eller varandras - liv. Det är alltså inte bara det levda livet, utan också hur någon annan föreställer sig hur något har varit. Men det är inte endast karaktärernas föreställningar som sätts på spel (eller ur spel), det handlar också om mig som läsare: särskilt mot slutet av boken ställs mitt eget sätt att bilda mig en föreställning om något i centrum, och detta görs på ett sätt som är både otäckt och bra (jag tänker inte avslöja det här, läs boken). I många böcker (och filmer för den delen) behandlas fantasin som något ljust och lekfullt; i fantasin öppnar sig en rolig, fri och autonomt gränslös värld. Hos Tichý är fantasins roll enormt mycket mörkare, fantasin som beskrivs är förankrad i ångest samtidigt som det kan röra sig om försök att förstå.

Förutom den existentiella tematiken är Fält en roman som har en tydlig samhällspolitisk förankring. Boken utspelar sig i de undantagstillstånd som Europeisk historia präglats av de senaste hundra åren, med tonvikt på Schengen-Europas nya gränsdragningar.

Intressant nog tematiserar Tichý - på ett knivskarpt men också böljande språk - det bekymmer som anmäler sig här. Vad händer med vår förståelse när vi slängs in i ett nattsvart perspektiv? Börjar man se? Eller börjar man yra? Kanske börjar man estetisera? Eller radas grymhet vid grymhet på ett sätt som implicerar att det är omöjligt att engagera sig? Tichý ägnar sig inte åt att slentrianmässigt skriva fram det svåra, men hans projekt innehåller ändå ett flertal risker. Romanen utforskar vittnesmålets problematik, men också bristen på vittnesmål, den som sluter sig och inte vill eller kan tala om det förflutna. Det är förtvivlan som kommer till tals, men det är inte en förtvivlan som går över, som man nyktert ska arbeta sig igenom för att hamna på den rediga och glasklara sidan; det är förtvivlan som försöker formulera sig, ibland klumpigt. Boken jobbar som en besvärjelse, och ledmotivet är Nina Simones oförglömliga Sinnerman (om du inte har hört den, lyssna) - sången som handlar om syndaren som avvisas av alla; stenen, havet - och Gud. Tichýs bok har höga anspråk, och det är bra. Ibland vältrar det över, ibland blir det mos. Det här händer när Tichý uppmanar oss att byta ut ett mörker mot ett annat och liksom suga i oss en bottenlöst svart värld utan orienteringspunkter där historia stavas med stort H. - Men trots det är det en roman som på ett sällsynt sätt är både suggestiv och som varnar för det suggestivas luriga makt. Tichý placerar oss i en värld där det svåraste av allt är att se klart, att inte gå under av vad man sett, eller av vad man minns.   

om attityder till musiklyssnande

Ponks skriver bra om hur dumt det är att dissa den musik som andra lyssnar på. Som Ponks skriver: det är förbannat trist att döma ut nån annans musiksmak som om man själv visste precis vad som är korrekt (och som om det vore viktigt att "vara korrekt") och som om det inte skulle finnas nya saker att upptäcka. Själv har gjort mig skyldig till ett antal elaka dissningar när någon spelat musik för mig - avfärdat direkt, brutalt och utan att orka lyssna desto mera, obetänksamt klampat på och trumpetat ut olika aspekter av musiken vars dålighet jag anser mig expert på att peka ut. Med andra ord har jag en inställning redan på förhand som jag alltför gärna delar med mig av åt någon som gillar något. Och naturligtvis blir jag sur och ledsen om nån gör motsvarande åt mig; jag spelar musik jag tycker om på något vis och den andra plockar raskt fram 5 omdömen ur ärmen om varför denna musik är undermålig och ointressant. Förstås betyder det här inte att man inte kan diskutera musik, kritisera och fundera. Det viktiga är i vilken anda såna samtal sker, om det handlar om att briljera eller racka ner på nåt eller om man försöker ringa in varför en viss artist/låt inte berör eller inte öppnar sig. Framför allt är det i den fördomsfria mottagligheten som åtminstone jag ofta brister.

Sen blir jag dessutom sur på elitism, olika idéer om att vissa artister är pinsamma men kanske var det okej att lyssna på dem när man var tretton, men inte nu minsann. Men så till något som går mig på nerverna riktigt ordentligt. Det är helt okej att inte vara intresserad av musik. Jag har en hel del kompisar som säger att de inte lyssnar på musik speciellt ofta, och det är väl inte mer med det. Andra saker är viktiga för dem. Något som däremot stör mig är när någon - exempelvis mina föräldrar - anser musik vara något lite infantilt, en fas i ungdomen. Sen växer man upp, skaffar ett jobb och ägnar sig åt allvarliga saker. Musik kan inte betyda något mer än förströelse eller nostalgitripp om man är över trettio, och om den har en större roll än så kan det skrivas på patologins konto, en person som inte riktigt mognat och därför klänger fast vid musiken. Som en av mina kompisar brukar säga: antingen blir musik helt betydelselöst när man kommer upp i åren eller så är man en sån där nörd. För den vuxna människan är musik ingenting eller så blir det ett slags finsmakarintresse. Den inställningen gör mig deprimerad. (I allmänhet finns det väl en ganska allmän böjelse att se ner på allt som ungdomar engagerar sig för.)



För övrigt tycker jag att mitt eget musiklyssnande har många problematiska drag, i synnerhet det att jag förfaller till en otålighet som gör att jag inte riktigt hinner låta något sjunka in, utan istället lyssnar jag på massvis av musik som flödar förbi. Och som sagt, jag tycker det är svårt att behärska den där impulsen att snabbt avfärda saker som dåliga eller ointressanta (vilket inte bara handlar om svårigheter i relation till musik, utan lika mycket handlar det om svårigheter i relation till andra människor).

sommarhälsningar från patriarkatet

Igår satt jag på baren med en vän. En typ jag inte kände sen förut kom fram och pratade med min vän. Hon hade, om jag fattade rätt, varit hans elev. Typen säger att det vore kul att gå på öl med sin gamla lärare nån gång. Men, tillägger hon, det är omöjligt eftersom hennes pojkvän är så svartsjuk. Pojkvännen har, berättar hon, satt upp strikta tidsramar för när hon får röra sig ute och när hon måste komma hem. Det lät inte som om hon skämtade. Hon visste nog att det här inte är som det ska vara, men ändå försökte hon framställa det som att: ja, så här är det nu bara i mitt liv. - Alltså, vad fan ska en säga/tänka och hur ska en leva i det här skitsamhället?

på kurort

En ihärdig sommarförkylning vägrar ge med sig, jag borde förvandlas till flitig arbetare och det enda jag har i huvudet just nu är att jag vill åka till en kurort. I högstadiet och gymnasiet läste jag ryska och i de sovjetpropagandistiska ryskaböckerna beskrevs kurorter vid svarta havet som ett slags fackförenings- eller kolchosägda paradis där folk spenderade sin semester på ett uppbyggligt sätt: man vilar sig - fast rationellt och fabriksmässigt (och är man barn åker man på pionjärläger och bygger vägar, nation och annat skoj för sovjetfolkets bästa). Sovjetmedborgare fick rätt till en tvåveckors semester redan 1922.

Till kurorten fick man tillträde genom en kupong, men tid och plats fick man inte bestämma själv. Jag fantiserar om regelbunden livsföring bland arbetare från hela unionen, från Ural till Sibirien, och så en och annan politruk förstås. Eventuellt en och annan kamrat från DDR. Kurorten är kanske en grå betongkloss i Sotji (som ligger vid Georgiska/Abchasiska gränsen, vid svarta havet), eller ett vräkigt tsartida palats på Krim dit bara höjdare i partiet får komna. Det gäller att effektivera semestern. I Sovjet var man expert på det här med biopolitik. På kurorten ska man återhämta sig och restaurera hälsan. I Sovjetunionens konstitution, artikel 41 garanteras Sovjetmedborgare rätten till vila och fritid och där omtalas kulturella institutioner och andra institutioner som främjar medborgarnas hälsa och bildning. Man talar om att på en massiv skala bygga upp ett nätverk av sport, fysisk kultur, camping och turism. Den fria tiden ska användas, fastslås det, rationellt. Och tillbaka i kurorten så genomförs detta ideal. Dygnet delades in i Tayloristiska block enligt en lära som kallades kronoterapi. Frukost halv nio, lunch vid tolv, middag halv sju. Man prickar in en timme för solande, en timme för en lur, en timme för motion - men inte hur som helst, utan enligt ett vetenskapligt evidensbaserat system.

Tid som rutas in och försvinner in i en tidlös dimma. På kvällen spelar man ett parti schack med Aljoscha och dom andra och på dagen ägnar sig idoga medborgare åt gymnastik. Inte för mycket (men inte för lite). Ett dopp i en mineralkälla med extrahälsosamt svavelväte (bra för hjärtat) hör till. Garanterat muttrar någon smygdissident: inte är jag här för de här hälsosakerna, jag är här för att vila jag. Nej nej, det här är bra för dig, Serjosja, nu måste du lägga undan cigaretterna. Kultur och motion, rekreation för proletariatet. En aftontur längs Lenins strandpromenad. Radion informerar om farorna med omåttligt solbad. Man köar för att duscha. Man köar för att äta glass. Man köar för att spela pingis. Man köar för att gå på diskotek. Ibland ordnas filmaftnar. Nån kväll kommer en kosmonaut på besök och berättar om sina bravurer i sovjetrymden. En annan gång visas det diabilder.

Och duger det inte med helt vanlig kurort kan man traska till sin lokala resebyrå Inturist och fråga om det finns rum på hotellet i Dagomys. 22 våningar. ULTRAMODERNT! Designat som en pyramid. Åk dit och njut av Sovjetväldets sista dagar (du kan komma i egen helikopter om du vill).

Och jag med mina ryskakunskaper skulle säkert smälta in:
-  Я болен! У меня болит голова! У меня болит горло! Это ужасно! Я хочу лекарство! Получить доктор!
Skulle jag beklaga mig med myndig stämma. 

Okej, okej, jag vill inte åka till en sovjetisk kurort; den där idyllen som jag läst om har något mardrömslikt över sig, som andra sidan av det samhälle som skickade folk till arbetsläger. Det närmaste jag kommit sovjetiskt semesterparadis är Brighton beach i New York. Trevligt ställe. Ryska pensionärer som dansar till sentimental schlager och sleaziga strandbarer inredda i grälla färger.

Kanske låter det så här på fosterländska visaftnar som ordnas på kurorten 1975:



eller så här:



Georg Ots sjunger om svarta havet och det här måste ju ha varit en kurotsfavorit från Haapsalu till Sotji?



Läs en blogg om Sovjetunionen här. Om kurorternas ideologi kan man läsa här.

bygdeindie igen

Åker till Jurmo för att se den sista upplagan av festivalen Island in the sun. Det är ganska coolt att hoppa på miniskärgårdsfärjan och traska iväg för att se ett band som heter Könsförrädare som spelar punkig pop i Sleater Kinneys anda på blanka lördan i kommunen där jag växte upp. Queerpolitik på Brändö är helt rätt koncept. Bandet spelar på ett traktorflak tidigt på eftermiddagen och de flesta ligger och solar sig i gräset och lyssnar med två, ett eller ett halvt öra på musiken. Gemytligt hur som helst. Vasa flora och fauna spelar fint dom med, på samma traktorflak. Vemodiga sånger på svenska. Det är fantastiskt roligt att en sån här grej ordnas här på ön och arrangemanget har varit väldigt lyckat. Jag känner mig eventuellt en smula silverhårig där bland ungdomarna men det gör inget.

Världsvan och ointresserat blaserad highland cattle-ko.

Telepati-kören, den ja!

Vi går en probedad. Jag är bycket förkyld och det sdurrar i huvet, solen skider och dågot surrar på huden. Alltid roligt att ta ed tur på Jurbo.

Här är det så mysigt att till och med toaletterna är rena och fina.

Folk hänger vid sina tält (en hel del av typerna masar sig inte ens till konserterna, misstänker jag). Det är helt och hållet öde på festivalområdet vid scenen när ingen spelar där. Då får man gå till kaféet, Kvarnen, som säljer de godaste mackorna i världen och prata med läraren från årskurs 5 och 6, kanske smyglyssna på andra byssbor och kika runt.

Under aftonen spelar bland annat Burning hearts, och jävligt bra spelar dom dessutom. Deras skiva Extinctions är både vacker och oroande - lyssna på den. Läs dessutom redaktör Bergholms text om orkestern här.

Några kids och - ett gäng spöken.

Vi tar färjan hem. För övrigt söker & behöver kommunen nya invånare - flytta dit vettja (jag är inte ironisk, det är fint där)!

Gombrowicz: Ferdydurke

När man som jag är på halvsemester hemma hos mammsen och pappsen finns det nog ingen lämpligare bok att läsa bland insektsurret och svettpärlorna än Witold Gombrowiczs Ferdydurke, en smått galen bok om mogenhet, omogenhet och allt däremellan. Trots att jag innan detta bara läst en enda bok av denna författare (Kosmos) anses jag mig redan vara en svuren fan. Gombrowicz vänder ut och in på den mänskliga existensen och ut skakas allt som är bekant, halvbekant, men huller om buller och upp och ner, sönderslitet eller ihopttrasslat. Gombrowiczs uppmärksamhet söker sig i de märkligaste lederna, och det är en sån där bok som choppar upp världen istället för att fläka ut saker i behaglig bekantskap. Söker man queer litteratur kan man t.ex. börja här, där inga dikotomier får vara ifred. Ferdydurke publicerades 1937, väckte skandal, sattes på svartlista och har sedan blivit något av en klassiker. Romanen driver med den polska kulturen och olika sorters chatteringar (den intellektuella skolgossen, den moderna unga kvinnan, den besuttna lantadeln) men känns inte otillgänglig alls. Utgångspunkten är denna: ett trettioårigt författarfrö möter många mödor i skriftställeriet. Därtill finner han sig förvandlad till en sjuttonåring; av den mystiska professor Pimko släpas han iväg till skolbänken (där alla är fasansfullt uttråkade) och till en familj där den unga mannen ska lära sig att sluta med sina manér. Infantilisering för hela slanten alltså. Och former och varianter av infantilisering vimlar det av i Gombrowiczs bitska söndermanglande av kulturen, pedagogiken och moderniteten. Det som blir kvar är ett rörigt joller. Och det är den här röran som jag gillar hos Gombrowiczs närmast fetischerande litteratur. På tal om speciellt språk och förunderlig uppmärksamhet är Andrej Belyjs märkliga bok Moskva den roman som ibland dyker upp i mina tankar som jämförelse. Inga inkännande psykologiska porträtt här inte. Vad han skriver om är istället den kategoriserande och identitetsförtrollade kulturens märkliga blick som styckar upp omgivningen i ben, ansikten, bakdelar. Jag läser boken i engelsk översättning men också i engelsk språkdräkt hittar jag fram till Gombrowiczs perversa och egensinninga språk (den här romanens specialitet är diminuitiver) där såväl formalism som påklistrad ledighet punkteras.  Och om det är något som beskriver Ferdydurke är det just punkteringen; allt uppuffat, allt snärtigt, allt positionerande blir helt och hållet tillplattat eller ska vi säga, börjar flyga sin kos åt konstiga håll. Grus i maskineriet. Jag älskar sånt och fortsätter att ligga på sofflocket hemma hos mamm&papp, krusa katten och gå en sväng runt byn.

Gentrifiering och livsstilsprat

Läser i dagens HBL om ett område i Sörnäs (Helsingfors). Där lär det ska finnas många nya barer och matställen. Det låter ju bra, tänker jag - först. Sen blir det dålig smak i munnen. Ett par ungdomar uttalar sig och det de säger låter både bekant. Man säger att hyrorna nu blivit så dyra att "de utslagna" inte längre kan bo kvar. Och det är ju skönt, medger de. Men, säger de, det är ju inte heller bra om området förlorar sin "stämning". Så hur vill ni ha det? Det är obehagligt med fyllon, men bra med mysiga barer, men man vill ha det så där precis exakt lagom bohemiskt, varken mer eller mindre. - - - Den här retoriken om stadsdelar och autenticitet (stadsdelens själ som går förlorad om det flyttar in alltför många rika konstnärsfrön men såklart anses det inte vara gamla invånarna som huvudsakligen gjort stadsdelen till hipstermecka) är hur vanlig som helst. De spänningar som finns i de här sätten att romantisera "kreativa stadsdelar" avslöjar något väsentligt om ett slags livsstilsprat som utger sig för att vara politiskt medvetet men som samtidigt ingår i kapitalistiska relationer som man bara pratar om i förbigående. Det är ingen slump att den där stadsdelsautenticiteten måste uttryckas flummigt som "stämning".  Det som stör mig allra mest här är att vissa folk reduceras till ett slags allmän fond för urbana, livsstilssugna ungdomars leverne, de garanterar autenticiteten och det är viktigt att det finns några av dem kvar, men de är bara det, en kuliss för unga människor som tycker om att beundra sig själva och varandra. (OK - jag drar ganska höga växlar på några spridda kommentarer i HBL, eventuellt problematiskt.)

Frågan om patriarkatet

På jobbet läser jag Det andra könet. Här finns många briljanta saker, men också en del enerverande (som de Beauvoirs tvehågsenhet kring hur biologi egentligen ska förstås) och riktigt skumma passager. I början av boken stångas hon med frågan om hur det kommer sig att "den här världen har alltid tillhört männen". Hon vill ha en förklaring. Hur ska patriarkatet och kvinnors underlägsenhet förklaras? de Beauvoir tittar kritiskt på psykoanalysen, och lika kritisk är hon mot historiematerialistiska förklaringssätt (på goda grunder). Men en förklaring vill hon ha. Själv är jag oklar kring vad man alls kan mena med förklaring här - vad skulle det innebära att förklara partriarkat, kan det finnas något att förklara här, något övergripande som liksom skulle klargöra: därför blir kvinnor förtryckta. Jag är tveksam. Dessutom är det inte klart vilket slags förklaring de B gräver efter, hon tycks leta efter något historiskt, men historien säger alltid något om det specifikt mänskliga villkoret, verkar hon mena. Men vad ska en sådan förklaring uträtta, är den neutral, så att vem som helst skulle känna sig tvungen att erkänna den? Däremot är det helt livsviktigt att försöka så gott man kan kasta nytt ljus över hur kön upprätthålls, vilka skillnader det gör och hur skillnaderna stakas ut och cementeras. Men det kan inte bestå i att speja efter någon Ur-förklaring, utan att om och om igen, oavlåtligt, titta på vår egen värld och hur den kopplar till historien eller hur vi börjar titta på historien med nya ögon.

Ännu mera misstänksam blir jag när de Beauvoir går vidare:

Vi har redan fastställt att när två kategorier av människor möts vill båda påtvinga den andra sin överhöghet; om båda två förmår hålla fast vid detta krav uppstår dem emellan ett ömsesidigt förhållande, fientligt eller vänskapligt, som alltid kommer att vara spänt. Om den ena kategorin är priviligerad besegrar den den andra och går in för att hålla den besegrade kategorin kvar i förtryck. Vi förstår därmed att mannen har haft en vilja att dominera kvinnan, men vilket privilegium tillät honom att förverkliga denna önskan?

Är det verkligen så att det de Beauvoir säger här att det tillhör själva varandrets karaktär att vi förtrycker varandra, och därmed kommer patriarkatet alltid att ligga på lur, som en ständigt närvarande möjlighet som bara väntar på tillfälle att få förverkligas? En av de läskiga sakerna i Det andra könet är att de Beauvoir ibland gestaltar det mänskliga livet så att vi antingen blir passiva lekbollar (en återkommande metafor), dominerade och förtryckta, eller så når vi individuell transcendens där vi förverkligar våra egna autonoma projekt, men där gemenskap tycks ständigt problematisk, på ett annat ställe skriver hon: "detta är det olyckliga medvetandets tragedi; varje medvetande gör anspråk på att ensamt sätta sig som suveränt subjekt. Var och en försöker fullborda sig själv genom att reducera den andre till slaveri."

I en passage (där de Beauvoir nystar i stenåldersförhållanden) görs en riktigt trött gammal rörelse. Först har vi hushållsarbetet som förtrycker kvinnor. Upprepning och immanens. Sen homo faber, mannen.

Homo faber är från tidens begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han använder sig av för att skaka ner frukt eller slå ihjäl djur är redskap med vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra fiskar som fångats i havet, han måste först erövra vattnets domäner genom att urholka trädstammar till kanoter; för att tillägna sig världens rikedomar erövrar han själva världen. I denna handling erfar han sin makt; han sätter upp mål och planerar hur han ska nå dem; han förverkligar sig själv som existerande. [....] Än idag visar han samma stolthet när han har byggt en fördämning, en skyskrapa eller en atomreaktor. Han har inte bara arbetat för att bevara världen som den är, han har sprängt dess gränser, han har stakat ut gränser för en ny framtid.

Arbete är makt och expansion och framtid och detta ligger i människans transcenderande väsen. Det här citatet gör mig otroligt bekymrad; de B verkar inte måla upp den sortens bild som ofta ställs upp som försvar för både det ena och andra betänkliga (alltså, liknande funderingar kunde man kanske hitta hos Ayn Rand?) utan hon verkar slänga fram det här som sin bästa (hegelbabblande) karaktärisering av hur det mänskliga kom att kopplas till det manliga. Och det mänskliga är såklart det transcenderande. - hm! de B konkluderar att kvinnans stora olycka är att hon har varit dömd till att upprätthålla livet, inte transcendera. Och så verkar hon mena att underkastelsen handlar om att kvinnan givit erkännande åt mannens transcenderande liv; det är mannen som lever på riktigt (när han krigar, fäller djur, bygger atomreaktorer...?). de B säger i och för sig att det är män som definierat det manliga och det kvinnliga och förpassat kvinnor till det reproducerande livet, men hon tycks ändå hävda att allt det där överskridandet och projektmakandet just ska ställas mot det biologiska, djuriska livet där det krälas i upprepningens tvång. Att "behärska ögonblicket och forma framtiden" har definierats som manligt, men det är en insikt om allas vår existens, säger hon. Skapande kraft som utvidgar människans maktsfär framhålls som entydigt positivt - ett uttryck för det sant mänskliga strävande livet.

Min poäng är inte att "kvinnliga värden borde lyftas fram och erkännas"; vad jag säger är snarare att de B håller fast vid en synnerligen problematisk dikotomi som försvarar en etisk idé som man nog har skäl att ifrågasätta, det där eviga transcenderandet som tycks samexistera med tesen om att mänskliga relationer alltid inbegriper makt. Och hörni på riktigt - är det vettigt att som de B säga att krig, jakt och fiske "utvidgar existensen"? (de B är förvisso inte den enda filosof som lite i förbifarten kläcker ur sig positiva saker om krigande.)

Jag har läst de B i ganska liten utsträckning, Det andra könet och delar av den där boken om tvetydighetens moral är vad jag har bläddrat i, så det kan hända att jag inte gör vissa saker rättvisa. Hon säger ju också andra saker i senare delar av boken som mycket bättre visar hur partiarkat skapas genom hur vi lever med varandra.

(skriver detta delvis för att jag sitter på jobbet efter ledigheten och försöker komma in i avhandlingsskrivandet men det där dokumentet är så skrämmande så det är ju lättare att skriva här.)

amsterdam-bryssel

Det är svårt att försvara resande. Ändå gör jag det ibland, reser. Det är något med det där att gå promenader, villa bort sig, sitta på ett café och läsa en bok, gräla med ens resesällskap om random saker, lägga märke till en doft, snubbla på en trasig gatsten, bli förbryllad.

Amsterdam:

katt som bor i antikvitetsbutik

trevliga caféer

krokar i tak för att underlätta för folk som flyttar?

husbåtar för folk som gillar funktionalism snarare än hippiestil.

någå typer som sysslar med nåt och en gubbe som ser synnerligen förvånad ut.

mys vid kanal.

farliga gäng i gränderna.

bra bar, inredd i min favoritfärg brunt. i baren spelas den sorgligaste jazz jag nånsin hört. bartendern, en äldre gentleman, nynnar glatt med. fastän klockan är 5 på eftermiddagen är det mitt i natten här. stället ligger invid en eländig shoppinggata men är ändå en helt egen värld. 't Doktertje - gå dit om ni är i faggorna. Det här haket skulle jag vilja ha i min egen stad.

Det blåser i Amsterdam - hårt och oavbrutet. Jag köper ett paraply som genast går sönder (inte det här dock), sen en poncho som går sönder, sen ett megaparaply som jag använder som praktisk och elegant promenadkäpp.

Här ser vi ett imperium byggas ur de holländska handelskompanierna.

Av någon orsak tänker jag genast på Werner Herzog när jag får syn på de här flamingosarna eller vad de nu är.

jag får en väldigt arg blick när jag tar den här bilden. mitt ärende är att på bild etsa fast vilken laglös stad Amsterdam är när det kommer till cyklister. Som fotgängare får man se upp när man går över ett övergångsställe - här gäller inga regler för cyklister, som gör som de behagar. jag höll på att få en stroke varje gång jag skulle gå över en väg.

Bryssel, vad vet man om den staden utom det som försiggår i olika EU-institutioner? Jag och min kompis åkte dit för att nosa lite. Och ja, det är en märklig stad och inte fick vi något grepp om den nu heller, under den korta tid vi var där. Framför allt var det kallt. jag ångrade att långkallingarna och mössan inte plockades med i packningen.

öö, mystisk text på franska (som jag inte förstår ett ord av).

såna här byggnader finns det gott om i Bryssel: man har helt klart haft ambitionen att bygga MAKT.

ostensiva förklaringar.

gris på gris på gris.

fackfolk?

En man snaskar på en pralin. ingen dålig idé i chokladparadiset Bryssel.

någå viktigt var på gång här. poliser och bevakning, eu-typer som laddar för ett möte.

notera typen som lagt sig ner för att slumra lite. bra idé det också.

hälsningar från Nord-Korea! om det finns något obehagligt i den här världen är nog smurfarna det främsta exemplet.

det hade varit kul att veta mera om Belgiens byråkrati och relationen mellan det flamländska och franska. som jag fattat saken är typ allt indelat i flamländska eller franska avdelningar. I Bryssel hör man mest franska, trots att man hittar en skylt som den här. Det är mysko.

bråttom, bråttom.

betyder?

det byggs och donas i EU-kvarteren. på natten drömmer jag att jag blir åthutad av nils torvalds på sfp:s partidag i bryssel där jag deltagit och sagt nåt dumt (?! dr freud?).

bra bar igen. jag dricker ett läskigt, surt öl som smakar jäst.

Jag såg ungefär 5 olika statyer i Bryssel där en gubbe sitter till häst och ser krigisk ut. För att riktigt komma in i stämningen gick vi till det fina filmarkivet (besök det om ni är i stan) för att se Waterloo, en stumfilm som denna kväll ackompanjerades av en pianist som ledigt satt och plinkade sig fram till de tysknationalistiska stämningarna i filmen.

en annan staty i samma krigiska anda