pessimism & filosofi

Paul Horwich skriver så här i en lite märklig, om än knappast uppseendeväckande, text om Wittgenstein i New York Times' "The Stone" (där längre essäer om filosofiska teman publiceras, ibland är det intressant men alltför ofta är det samma gamla tråkiga teman som vevas: Gud, liberalismen, hjärnan - trippelsnark, men intressanta topiker som 'tenderness' eller depression har även dykt upp):

Given this extreme pessimism about the potential of philosophy — perhaps tantamount to a denial that there is such a subject — it is hardly surprising that “Wittgenstein” is uttered with a curl of the lip in most philosophical circles. For who likes to be told that his or her life’s work is confused and pointless? Thus, even Bertrand Russell, his early teacher and enthusiastic supporter, was eventually led to complain peevishly that Wittgenstein seems to have “grown tired of serious thinking and invented a doctrine which would make such an activity unnecessary.”

Horwich, som menar att alla utom en liten, liten minikrets i det filosofiska samfundet anser att Wittgenstein är en tönt, skriver alltså här att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofin. Förvisso vet jag att många skulle säga just detta (och det finns ju en hel del saker han själv säger som går åt det hållet) att Wittgenstein är en sån där filosof som bara förstör, som är destruktiv, negativ och quietistisk - han är en filosof som snuvar oss på filosofin (dvs. att reda ut hur allt egentligen är, jag menar egentligen, bakom och under och oberoende eller åtminstone på något annat plan än våra immediate intuitive preconceived folk psychological beliefs!). Så riggas sen en mer positiv bild av filosofin upp, också just i samma trötta scientistiska spår som Horwich nämner. Okej, nu blev det polemiskt, men diskussionen blir ofta så här. Filosofin sägs ha en positiv roll genom att ladda ett batteri med skäl för det ena eller andra. Läs här ett svar till Horwich där det är bl.a. filosofi som 'evidence-based standards of rationality' som erbjuds (för man kan ju inte, som Wittgenstein, lita på det vardagliga!) och han avrundar genom att säga att filosofin måste kunna utveckla metafysiska teorier och förklaringar. Eller så säger filosofin ingenting annat än "THIS DOESN'T MAKE SENSE!!!" och då blir ju det hela rätt så minimalistiskt och världsfrånvänt eller va? De här två alternativen förefaller mig alldeles för enkelspåriga.

Jag skulle själv inte säga att Wittgenstein är pessimistisk angående filosofins potential (jag kan dock inte säga att jag är jättebeläst på W), även om jag minns att det här gjorde mig frustrerad under de första åren som filosofistuderande (på den filoinst där jag studerade och jobbar har ett wittgensteinskt sätt att förstå filosofi haft en betydande roll). Jag kommer ihåg den den där frustrationen: dels verkade den vara något slags besvikelse över att konfronteras med bilder av filosofi som gick på tvären mot det som jag uppfattade att filosofin skulle svara på: KAN vi förstå andra människor? ÄR allt relativt? VAD är språk och HUR lär man sig tala? Vad innebär det EGENTLIGEN att en människa förändras? För att nu nämna saker som gnagde i mig då, och som jag skrev uppsatser om på kurser. Filosoferna i Wittgensteins spår, och Wittgenstein själv, erbjöd saker som jag fann irriterande, irrelevanta, på sidan om vad som verkade viktigt: de här tomtarna snackade ju bara om vad man menar när man säger .... vad man säger när man använder ett begrepp så här .... att man också kan hålla den här bilden eller användningen i tankarna ..... WTF, tänkte jag, här blir ingenting gjort, ingenting riktigt filosoferat - man kommer ju inte till något! Det var otåliga tider, och den otåligheten har jag nog aldrig fått bukt med, trots att den ändrat skepnad.

Småningom började den där känslan försvinna - det är inte oväsentligt att det handlar om en känsla! Dvs. att också känslor är viktiga i hur man filosoferar och jobbar med filosofiska frågor. En av de saker som förändrades var hur jag började förstå filosofins anspråk på ett annorlunda sätt än tidigare. De filosofer jag läste framstod inte längre huvudsakligen som folk som skulle tillhandahålla olika lösningar på ett visst, givet filosofiskt problem (som om det finns fastspikade 'filosofiska problem' där utmaningen består i att trixa fram smarta svar). Det som blev mera intressant var hur filosofiska problem uppstår, vad som gör att man börjar fråga, att nåt uppstår som något som man vill fundera kring, något som väcker frågor. Jag bekymrade mig inte lika mycket om att filosofin ska avtäcka/artikulera/teoretisera/rota fram hur saker egentligen förhåller sig - även om sådan oro alltid med jämna mellanrum ger sig till känna, och det är också viktigt, att den här typen av frestelse inte är av en sådan karaktär att den "ger med sig" bara man har tänkt riktigt klokt och grundligt på grejs. Dock håller jag inte med om (ibland är det wittgenstein-inspirerade filosofer som säger det här) att filosofin ska begränsa sig till pilla med språkanvändningar och måla upp nåt slags kopplingar mellan begreppen och sen kan man gå hem och sova när utredningen har fixat det så lyckligt att reda och överskådlighet uppstått bland begreppen.

Om jag ska nämna en sak som gör att jag inte tycker att Wittgenstein är pessimistisk gällande filosofins anspråk är det att han genom kravet på klarhet kring vilka anspråk filosofin faktiskt kan ha tvingar en att hela tiden tänka efter: exakt vad gör man när man filosoferar? Vilket slags fråga är det man stångas med? Är det den fråga man egentligen tänker att man är upptagen med, eller är det så att frågan hela tiden blir flera frågor som springer åt många håll, eller är det så att ens tankar flackar omkring och bara tycks röra sig om något specifikt? Varför är det vissa funderingar som genast anmäler sig när jag funderar på en viss sak, varför börjar jag tänka i en vissa banor - hur förhåller sig det till allt annat jag och andra säger och gör, när jag inte är intrasslad i den här ena funderingen? Varför börjar jag stirra i den här ena riktningen?

Det jag gillar med Wittgensteins syn på filosofi, eller vad jag nu tagit fasta på av vad han skriver, är att den öppnar upp för hur filosofin - tänkandets alla låsningar och spöken och labyrinter och återvändsgränder - befinner sig precis just mitt i livet och ingen annanstans. Filosofi i den meningen rör sig såklart inte bara om att knyta upp olika knutar och reda upp i härvorna, utan det som jag ser som engagerande i filosofi (ibland wittgensteiniansk) är att den får särskilda möjligheter att träda fram, t.ex. om man inte går med på tanken att alla människor är själviska eller att all kärlek är idealiserande eller att språk huvudsakligen är förmedling av information eller att arbete antingen är slit eller personligt självförverkligande är det andra håll jag kommer att vrida huvudet mot, och det förändrar mig. Av det skälet skulle jag inte haka upp mig på att Wstein skriver att filosofin "lämnar allt som det är".

Det här kanske är dumt men det jag lärt mig hos wittgensteinianer är nåt jag inte så ofta stöter på i t.ex. kontinental filosofi: en sorts ödmjukhet där filosofin inte kan gå ut på att lägga ut hur saker är, utan filosofin består långt i att prova sig fram, försöka och schabbla bort, fundera och inse att man gått in i en vägg där man börjar prata tomt och inte längre har koll på vad man menar. Det jag ibland stör mig på också hos de filosofer jag uppskattar i den kontinentala filosofin (om man nu kan prata om såna där uppdelningar alls) är att det finns rätt lite rum för att göra filosofin eftertänksam, personlig, självprövande i en annan bemärkelse än allmänt skeptiska påståenden om att man alltid är fången i strukturer eller språklig metafysik som gör genuin självförståelse omöjlig. Jag brukar kolla efter bloggar som behandlar frågor som i nån bemärkelse är filosofiska och då reagerar jag ofta (det finns flera undantag! ska kanske blogga om det nån gång) på ett slags självsäkerhet i tonfallet som gör att jag nästan omedelbums söker mig bort, oavsett om det rör sig om marxistisk ideologikritik eller funderingar om medvetandet. De här människorna har säkert mycket bra att säga men jag orkar inte med ett visst sätt att närma sig saker som jag uppfattar som ogenomträngligt på det sättet att det inte öppnar upp för dialog om vad saker betyder när man skiter i vissa sätt att uttrycka saker intellektuellt genom vissa begrepp och vändningar.

// Sorry gnället, det där lät rejält fucking självgott. Det som jag ofta glömmer bort när jag murar in mig i egna tirader och utfall, men som jag stör mig på när jag ser det hos andra (förstås hehe) är tendensen att säga: det här är RIKTIG filosofi, det här är vad filosofi ÄR, vad det är när det är PÅ ALLVAAAAR - allt annat är bara ytligt skit. Påminnelse: de filosofer jag för egen del tycker mig ha lärt saker av filosoferar i olika anda, med olika anspråk, i olika tonfall; de är bekymrade om olika sorters problem och de ser helt olika på filosofins roll. T.ex. filosofer som Marx, Kierkegaard, Weil, Arendt, Wittgenstein, Butler, Levinas och Rhees har ganska lite gemensamt - jag skulle inte säga att det finns någon allmän bild av filosofi som är "bra". Man gör filosofi på olika sätt, och filosofi kan vara bra på en mängd olika vis.

Och: filosofi är ju inte bara filosofer och böcker. I bra samtal är det helt öppet vad det filosofiska är och hur det kan komma in. Då handlar filosofin om att prata med en enskild annan - det handlar om att prata med dig, och de frågor som sysselsätter och pinar dig, och hur jag själv skulle reagera på att det är just du som säger de här sakerna. I det avseendet kan det inte finnas någon klar gräns mellan det filosofiska och det icke-filosofiska (fast jag vill ju inte heller säga: allt är filosofi, bara att filosofiska frågor anmäler sig på oväntade, ibland plötsliga och förbluffande vis). Här är det filosofiska samma sak som tilltal, att tillsammans med någon annan engageras i ett försök att bli klar över något, eller formulera ett bryderi, eller stava ut en skevhet.

Och detta alltså sagt av en person som har fem miljoner nojor och rädslor om filosofi, filosoferandet, filosofiska samtal - i mitt vardagsliv som filosof ingår ständiga tvivel på vad jag håller på med, vad filosofer håller på med, om det inte vore bättre att mangla dynvar istället för att tänka på Marx, om hur filosofi könas på underliga sätt som är svåra att få tag i och formulera, OJ FAN jag blir trött av att läsa, tala, förstå osv osv, om det är värt att hålla på och gnaga på de här eviga sakerna år ut och år in. Men det är issues jag måste leva med, för det är det enda sättet just nu. Och just därför dyker frågan upp: vad är det i filosofi som är meningsfullt? vad är filosofi? hur ser jag själv på filosofins roll?

Flannery O'connor - Wise Blood (1952)

Flannery O'connor är ett namn jag stött på i olika sammanhang, mest positiva och nämnt av folk vars smak jag litar på. Jag köpte nåt slags Collected works med bibeltunna blad och har nu läst Wise Blood som är O'connors första roman (hon skrev två, och sen en del noveller). Är lite överväldigad, på ett bra sätt. Men frågan inställer sig: varför tycker jag det här är så fint? O'connor skriver som ingen annan jag läst. Hennes prosa är rå och rakt på sak. Alla beskrivningar är slående och det finns inga partier som går så där konventionellt framåt för att historien kräver det. Storyn är inte det viktigaste men den cirklar kring en hemvändande krigsveteran, Haze, som flyttar till en obskyr stad där han försöker sig på en karriär som predikant - för sin egen kyrka, kyrkan utan Kristus där han predikar icke-tro och blasfemi, allt enligt principen "the blind do not see, the deaf do not hear, the lame do not walk, and the dead remain dead". Under sin första vandring på stan, vid ett stånd där en jobbig man marknadsför en mojäng som skalar potatis, träffar han en predikant som bär solglasögon och dennes dotter. Han blir besatt av den här mystiska predikanten. Dottern blir besatt av Haze, eller nåja, hon vill ha honom, ögonaböj. Han törnar också in i Enoch, en artonårig särling som jobbar på ett zoo (han hatar djur men hans öde blir  - - nåja, det säger jag int) och går folk på nerverna. Enoch vill bli vän med Haze, men Haze vill inte ha nån vän. Haze vill - ja, vete fan vad han vill, och det är väl det som romanen handlar om: vart är Haze på väg? Vart är Enoch på väg? Båda är drivna av något, Enoch artikulerar det som "wise blood", någon form av märklig kraft. Det är en historia om en typ som intalar sig själv att han är en ateist som inte behöver andra människor men han kommer inte loss från det religiösa; han dras till predikanter, själv blir han predikant, kanske började han med det för att alla som såg honom tog honom för en sådan, mest på grund av valet av hatt, och hans farfar var därtill predikant. En businesstyp försöker få honom på kroken i sitt predikantstall, men Haze vill inte.

O'connor skriver oroligt, strängt, no-nonsense. Krasst. (Oftast beskrivs hennes prosa som grotesk men det tycker jag inte alls gör den rättvisa.) Alla karaktärer är irriterande, men de blir ändå inte karikatyrer utan det är något som är slående med dem, hur O'connor beskriver förödmjukelse, ensamhet, frustration. Det är inte lätt att veta vad allt det här betyder, om boken ska läsas som en beskrivning av tro - den icke-troende som ett slags troende - eller om texten driver med religiösa fenomen. Kanske är det just det här som jag tycker om. Men okej, mraw mraw - det är knappast någon fin bild av att hitta Jesus som bokens slut erbjuder. Läs själva och bli konfunderade.

Bara för att ge ett exempel på hur O'connor skriver, här är ett stycke där Haze utforskar en förfallen samling begagnade bilar. Han är fast besluten att skaffa en bil, en bil är det allra viktigaste en människa kan äga, resonerar han, som inte ens har körkort. Han får ögonen på ett fint råttfärgat åk och han som säger sig vara ägaren, en snorgärs som svär hela tiden, betraktar honom:

Haze walked around the car. Then he looked through the window at the inside of it. Inside it was a dull greenish dust-color. The back seat was missing but it had a two-by-four stretched across the seat frame to sit on. There were dark green fringed window shades on the two side-back windos. He looked through thew two front windows and he saw the boy sitting on the running board of the car across the gravel road. He had one trouser leg hitched up and he was scratching his ankle that stuck up out of a pulp of yellow sock. He curse far down in his throat as if he was trying to get up phlegm. Thew two window glasses made him a yellow color and distorted his shape. Haze moved quickly from the far side of the car and came around in front. "How much is it?" he asked.
"Jesus on the cross", the boy said, "Christ nailed."
"How much is it?" Haze growled, paling a little.
"How much do you think it's worth?" the boy said. "Give us a estimit."
"It ain't worth what it would take to cart it off. I wouldn't have it."
The boy  gave all his attention to his ankle where there was a scab. Haze looked up and saw a man coming from between two cars over on the boy's side. As he came closer, he saw that the man looked exactly like the boy except that he was two heads taller and he had on a sweat-stained brown felt hat. He was coming up behind the boy, between a row of cars. Whe he got just behind him, he stopped and waited a second. Then he said in a sort of controlled rorar, "Get your butt off that running board!"
The boy snarled and disappeared, scrambling between two cars. 

Jag rekommenderar också John Hustons filmatisering från 1979, mycket trogen romanen, fast kanske inte riktigt lika bra ändå.

the knife

hej grannar lyssna nu lyssna nu vaknaaaaaaaaaaaaa

jason molina

igår meddelade olika musiksidor att jason molina är död. han är en artist som betytt enormt mycket för mig på sätt jag inte orkar eller kan förklara här. en sång från det som gavs ut av molina härom månaden, en skiva med demon inspelade för några år sen. aj fan fan ledsamt.

"Vi kan inte ha det så här år 2013"

Jag ber på förhand om ursäkt om det jag säger här är idel självklarheter, men jag skriver i varje fall eftersom jag gått och grunnat på detta under den senaste veckan. 

Den debatt som förs om samkönade äktenskap (eller debatt och debatt, vad ska man kalla det?) brukar ibland landa i påståenden som: "vi kan inte längre ha det så här år 2013". Den här sortens utsagor förundrar mig, även om de så klart har sin begriplighet i att man vill säga: NU är det dags, inte sen, inte om några år, de här lagarna måste ändras NU. Och det håller jag med om helt och hållet. Det som bekymrar mig är hur historiska förändringar åberopas och att man vill visa hur fördomar eller en viss lag är förlegad och inte har en plats "i ett modernt samhälle". Men varför tar debattörer så ofta fasta på att t.ex. motstånd mot samkönade äktenskap är gammalmodigt? Man tycks tänka sig att det handlar om en utveckling där vissa är progressivare än andra och som om vi lever i en kultur som i allt annat är upplyst osv osv, undantaget detta - men det stämmer ju inte, vill jag invända, men varför är man lockad av en sån föreställning i just det här sammanhanget?

Kanske är min förbryllade reaktion kopplad till min egen hållning, dvs. att det här är en icke-fråga på det sättet att det är så självklart att också samkönade par borde få gifta sig att varje form av argument blir ett märkligt spel där man måste göra en självklarhet till mindre självklar, t.ex. genom det där historiska argumentet. Och det är just det här som de där kristdemokraterna tar fasta på: ja men vi är lite mera traditionella ser ni och det måste ni respektera, vi hoppar inte på ert historiska trend-tåg! Och så tragglas traditionella moraliska värden vs. modern individualism i moderniteten och det hela blir både märkligt och galet.

(En av de ytterst så intressanta sakerna med debatten om samkönade äktenskap i Obs här i veckan var att alla debattörer beskrev frågan på olika sätt; som en juridisk, moralisk eller religiös fråga eller fråga om traditioner. Själv är jag som sagt osäker på vad det betyder att säga att det alls finns en fråga.)

Kanske är det följande tanke som irriterar mig mig: att en viss historisk situation skulle vara mera "redo" för samkönade äktenskap, t.ex. genom att människor nu är mera toleranta (hu - det ordet!) än de var år 1825 eller 1965.

Det som oroar mig med den här typen av välvilliga påståenden är att de enkelt lånar sig till en annan form av tänkande som är nog så farligt: snart har alla människor samma rättigheter och möjligheter, snart tar jämställdhetsprojektet slut och då kan vi alla gå hem och sluta fundera över vårt liv tillsammans. Alla har samma rättigheter och möjligheter och vad annat finns att göra? Nu måste alla vara nöjda och glada och feminismen har avskaffat sig själv, pust. Den historiska tendensen är fullbordad!

Och ännu om det här med att argumentera om samkönade äktenskap. Den politiska situationen gör en diskussion helt och hållet nödvändigt och jag antar att här är det argument av alla de slag som kan fungera (inte nu för att överdriva en pragmatisk bild). Men det är ändå något konstigt i detta med att argumentera, argumentera, argumentera, även om man anser att det egentligen inte finns en öppen fråga att diskutera. Om det är något jag slagits av under de här åren av filosofistudier är det hur det tycks finnas en övertro på argumentation som ser ut exempelvis så här: om vi inte argumenterar förnuftigt så att precis alla var och en oavsett allt förstår och går med på vårt tvingande argument så ger vi oss hän åt propaganda, blind tro eller irrationalitet. "Men år 2013 måste vi väl ändå ge homosexuella de rättigheter som alla andra har!" är just ett exempel på det som enligt min mening är en tro på argumentering som leder en på avvägar.

Men så klart finns det andra sätt att visa varför en ändra lagstiftning angående äktenskap är viktig än att söka sig till förment tvingande argument. Kom ihåg att skriva på det där medborgarinitiativet!

anställningsvärd?

Min vän som jobbar för en betydande firma i svenskfinland berättade om hur hon lyssnat på en chef som höll tal: chefen beklagade att man inom organisationen troligen kommer att bli tvungen att säga upp folk, en hel drös måste antagligen gå. Sedan gick hon vidare genom en distinktion mellan att vara anställningsbar och att vara anställningsvärd. Anställningsvärd. Sedan var talet tydligen slut och man firade något annat och skålade i skumvin. Min vän beskriver stämningen som absurd. Om jag förstod min vän rätt var budskapet att eftersom det är så tuffa tider måste man tänka efter, man måste vara motiverad - man måste bli en människa som inte bara är anställningsbar, man ska vara någon värd att anställas!

Jag har varit inne på det här många gånger på den här bloggen, men det är vissa saker som måste sägas om och om och om och om igen:

Arbete moraliseras helt hejdlöst just nu, man kan, som många arbetskritiker, tala om en övervärdering av arbete, och det är ett mycket underligt arbetsbegrepp som moraliseras (jag är nyfiken på hur min väns chef skulle artikulera det värdebegrepp hon manar fram). Det viktigaste i livet är att få ett jobb och man ska hela tiden vara medveten om den stenhårda konkurrensen som ska få en att omvärdera allting till att handla om att göra om sig själv till en sån människa som är värd att anställas. Logiken är att det nu i dessa tider helt enkelt är så att vem som helst inte kan få ett jobb, man måste anstränga sig, man måste satsa, inte bara på att vara anställningsbar, utan att leva upp till precis alla krav i arbetslivet som blir allt krångligare. Framför allt framträder här ett krav på att hela tiden (be)visa sig som en viss slags anställd eller potentiell anställd. Även om den här chefen beklagade de troliga uppsägningarna verkade hon också säga att konkurrensen för något gott med sig, den sållar agnarna från vetet, den visar vem som verkligen är beredd att kämpa för jobbet. När blev arbete och anställning något man ska förtjäna, som om en anställning betygar att man är en duglig person? Hur uppstår den tanken och hur blir och görs den begriplig och hur sätts den i system? Att tala om att vara anställningsvärd kan lätt förstås som ett hot: vi alla som jobbar i den här organisationen måste nog fundera om vi är värda att jobba här............. Är DU verkligen värd det jobb DU har? Frågan är alltså vilket slags sporrande självrannsakan som tänks rulla igång här.

Det här tänkandet skapar följande drag som får mänskligheten i oss att blomstra:

rädsla
paranoia
vilsenhet
foglighet
individualism
självupptagenhet 
ängslighet
ångest

Det här är inte bra för någon, utom för kapitalismen (om ens den, som trots allt behöver arbetare som är funktionsdugliga). Det är inte bra för den som jobbar, de som man umgås och lever med, det är inte bra för arbetsplatsen, det är inte bra utifrån vad det betyder att göra ett bra jobb. Det är bara dåligt, och det gör oss oförmögna att tänka i andra banor än: JAG MÅSTE KLARA MIG JAG MÅSTE!

lyssna med lungorna

bland Strindbergs vildvuxna ockulta anteckningar hittar man säkert flera inlägg om synestesi, dvs. att olika sinnen kopplas ihop. anteckningar i min egen ockulta dagbok:
hoppar på bussen till Helsingfors efter en märklig dag. destinationen är swans på tavastia (det där jädrans otrevliga stället). har haft svårt med deras musik på skiva, den har framstått som lovande men har inte berört mig desto mera men en vän pratade så fint om deras livemusik att jag genast klickade mig fram till en biljett när jag hörde att de var på väg till Finland. jag och en annan kompis står i ett hörn och väntar på att bandet ska sätta igång. Jag är fortfarande svettig efter en oplanerad dag med flera språngmarscher. Det börjar, först lite försiktigt men sen en vall av ljud. Det som reagerar först är inte öronen utan allt annat i kroppen. lungorna vibrerar. nyckelbenen vibrerar. bröstkorgen vibrerar, revbenen vibrerar. läpparna vibrerar. magan vibrerar. ryggen vibrerar. låren vibrerar. halsen vibrerar till den grad att det ibland är svårt att andas och någon liten minut tänker jag att jag kommer att tuppa av. men vad fan tänker ni kanske, det här låter ju som rena effektsökeriet. det kändes inte så, även om jag tillfälligt blev trött på Giras expressiva manér. Men annars var det fint, bara fint och omtumlande: ett massivt ljud som inte försvinn in i storslagenhet utan som ändå ilade åt olika håll, plötsligt en xylofon (eller någo) genom oväsendet, plötsligt något slags blåsinstrument som jag inte vet vad det heter om det heter nåt alls. Det kunde ha blivit super-dupergubbigt men blev det inte. Där jag hade befarat storvulen mastodontrock var det här snarare något slags noise som jag skulle flytt från pesten under rubriken noiserock (jag tycker om olika former av oväsensmusik men just rubriken noiserock får varningsklockorna att klinga och jag tänker på självupptagna killar i nån källare i Texas som hittat på olika gitarrpedaler som de upphöjer till absolut konstnärligt snille). Jag tycker om att musik inte upphör att överraska, att man slås av något som är helt jävligt bra fast man själv är lite skeptisk i början. Det här var just sånt. // På bussen hem är jag och min kompis såna där olidliga typer som snarvlar och snarvlar och snarvlar oupphörligt medan alla andra försöker sova. Fy skäms.

nystad + existensen

Det är komplicerat att åka till ön. Man vill åka dit ändå. Åker buss och är rädd för att somna och missa bussbytet. På bussen blir jag i regel sömnig och brukar nästan alltid snarka och dregla redan i Raisio medan tonåringar vrålar i sina telefoner. Om jag somnar och åker hela vägen hamnar jag i Nystad. Har många gånger fantiserat om att vakna upp i ett svettigt bussäte i Nystad med dregellämningar på kinderna, inte åka tillbaka till Åbo, äta ångestmat på S-kedjans standardiserade restaurang tillsammans med alla andra trötta helgfirare som anfäktade av själens oro pillar på sina ruttelefoner; irra bland snöhögar; titta på skrytiga bilar o familjehus, folk som rastar sina hundar och sen supa sig kalasberusad på en av de tre barerna i stan; som tidsfördriv prata med nån som är tillsammans med en hockeyspelare eller ingenjör och sen smyglyssna på alla som flirtar med varandra; sen på nån småtimme berätta för varje människa som orkar höra varför jag tror att alla som bor i Nyschtad är nazzister men det dhär schtämmer juh intte alls skulle jag betyga ur hjärtat på vingligaste ogrammatikfinskan; sen ragla runt i Öde-Nystad på jakt efter nattmat och när jag hittat och fyllemumsat linka runt en stund bland mera snöhögar och sen ta morgonbussen hem och sova i egen säng. Mycket efterhängsen fantasi. Okej, det där var inte snällt skrivet om Nystad, och antagligen är det en helt ok stad (har inte varit där på 20 år minst) men de där bilderna av migsjälv med köttpirog i mungipan i en snöhög i Nystad hemsöker mig. // Jag har aldrig missat det där vägskälet, och också idag byter jag buss, hoppar av bussen in i en taxi. Taxin körs av en snäll man som kommunicerar genom att brumma. Det är bra att han och hans taxibil finns, men alltid då jag sätter mig i den är det en enorm andlig prövning som väntar mig. Denna prövning består i den finska varianter av En gåva i toner. Oj fan oj fan oj fan. Samma perversa program varje gång jag reser hit. Programledarna är proffs. De vet hur man småpratar. De har övat in alla fraser som de rabblar på ett sätt som ska verka jordnära och sympatiskt, prata på bönders språk, låta personliga men absolut inte personliga, få det hela att rulla smidigt. Folk ringer in och småpratar och önskar en schlagerbit från sjuttiotalet. Taxi-O:s ständiga läderjacka knarrar stillsamt mot stolen i takt med syntharna och kanske något riktigt exotiskt instrument från karibien som piffar upp det hela. Den finska versionen av Boney M, wunderbar. Örat rasslar. Nu ringer nån in som redan har smygsmakat sin perjantaipullo och som ropar god kväll lite för högt i samtalets inledning. Bra att testa om det hörs. Börjar beklaga sig över sina krämpor och att livet är bra eländigt ändå. Omedelbar förstämning i studion. De hurtiga programledarna försöker parera samtalet, fråga om människan har ett husdjur och jo visst finns där en tysk jakthund som väntar i soffan och lyssnar på äijän. Programledarna drar djupa suckar av lättnad och börjar snabbt förklara att jo en som skaffat tysk jakthund kommer nog att ha tysk jakthund livet ut. Jo jo visst är det så. Mannen har själv haft fem stycken. Samförstånd och, öh, hjärliga manövrar för att få samtalet att gå mot vägs ände. JAG KAN INTE STÄNGA AV ELLER SLUTA LYSSNA. Sen några avskedsord (hyvä akkapäivää kaikille vaan) o sen spelas lyssnarens önskesång och det är en visa som tar formen av ett telefonsamtal från en far till sitt lilla flickebarn som han inte får träffa, snyft! Det värsta med programmet är det tonfall som programledarna omedelbart slår an, ett slags idé om vad folket i allmänhet vill ha och jag börjar igen fantisera om folk som exploderar, flippar, säger totalt förbjudna saker i det här programmet som helt kretsar kring att erbjuda lätt underhållning på kvällskvisten. Lite blodsmet på den finskspråkiga Boney M är just vad som ligger runt hörnet, något fundamentalt hotfullt och sinistert, något otäckt som jäser under de där fraserna om väder o vind och vad man gör en sån här helg i Pieksamäki. O blickar kontemplativt ut mot skogarnas djup, ut mot den där bastun i grekisk stil som nån kompositör smällt upp vid stranden och själv studerar jag bankreklamen i taxifönstret noga-noga och provar på att memorera siffrorna i telefonnumret som anges. Nu börjar sjörapporten, det är något lugnande med en röst som monotont räknar upp vindstyrkan på de olika kuststationerna. Jag tycker om det där. O och jag är tysta som vanligt, förutom de obligatoriska fraserna. Och så, äntligen äntligen meddelar robotstämman: huomio, lautta. Själens och kroppens befrielse.

h: August

Allt hvad jag hatade måste jag: Tala Tyska, Lefva i dåligt sällskap, afträdena; gå och handla; möta obehagliga personer; dricka dåligt kaffe; röka dålig tobak; skor med tåhättor; för korta skjortor; bord på trissor; grön tvål; oseille.

[...]

Decouragerad:

Simulerade sjukdomar.
Teckenspråk.
Högra och venstra fotens stortå.
Skrålet i magen.
Willman, Nils Andersson.

kort fråga om rättigheter

Jämställdhetsminister Paavo Arhinmäki (vf) besökte enligt Kansan uutiset FN i New York där han talade om hur män borde axla ansvar för att stoppa våld mot kvinnor. Detta är enligt mig mycket bra. Men en sak som ministern enligt samma tidning sade förbryllar mig en hel del:

- Det är viktigt att få män att förbinda sig till att motverka våld som riktar sig mot kvinnor. Genom utbildning och genom att öka medvetenheten om kvinnors rättigheter kan man få pojkar och män att erkänna sin egen roll och sitt ansvar (min ålänningaöversättning från här). 

Något verkar lurt med detta sätt att åberopa rättigheter. Rättigheter om vad då? På vilket sätt begripliggör man våld genom tal om någons rättigheter? Hur blir motstånd mot våld mera klart om man hänvisar till kvinnors rättigheter? Begreppet 'rättighet' används ofta utan större eftertanke, som ett slags universalbegrepp för allt möjligt moraliskt som man lätt kan hänvisa till. Jag tänker på en passage hos Simone Weil (sorry engelskan): "if a young girl is being forced into a brothel she will not talk about her rights. In such a situation the word would sound ludicrously inadequate." Som Weil skriver just före detta citat: om man fokuserar på rättigheter förlorar man det egentliga problemet ur sikte.

första & sista inlägget om s.k. shopping

Idag har jag lånat One-dimensional Man av Marcuse på biblioteket. Man kunde antagligen värma upp inför den aktivitet jag stålsatt mig inför hela vecken i en bättre och mera lämplig stämning. Bakgrund: mina vinterskor är för små (groteskt!) och det gör ont när jag traskar omkring. Fans fan. Irrar runt i några butiker och tumlar in i en hylla och en hårt sminkad tjej som jobbar där snackar slött med sin kompis som spejar ut över den obehagligt belysta lokalen. Klämmer på några äckliga skor med vämjelig textur och detaljer som inte står i enlighet med undertecknads väl utvecklade sinne för enkelhet och symmetri. Blicken faller på miljoner olika skodon jag aldrig någonsin skulle stoppa in mina fötter i, Gud förbjude. Blir sur på könsfascismen på avdelningarna och vill slåss. Svettas i den tjocka jackan och vill slåss. Det kurrar i magen och jag vill slåss. Nu stänger butikerna utan att jag hinner gå till de där affärerna där jag kunde hitta ett par vettiga skor för facila 400 euro (--------- AGH!). Ute känns det som nästan-natt i en dålig roman av Dickens: det är råkallt, gaslyktorna brinner, det luktar grispaj och något enstaka gäng kids hänger utanför Hansa och nån vrålar efter sin kompanjon. Jag tänker att jag antagligen måste springa på hippiekurs och lära mig tillverka skor av näver. Eller dricka 45 tequilashots vid elvatiden en tisdag och sen gå och handla ett par knallrosa pumps med en halvmeters klack. Det dundrar i tinningen och tjuter i öronen medan jag slirar uppför backen hem. (När Lindman ger sig ut i shoppingsvängen innebär det ångest av världshistoriska dimensioner, jfr. Kierkegaard.) Marcuse: "A comfortable, smooth, reasonable, democratic unfreedom prevails in advanced civilization, a token of technical progress." Och bla bla bla, sånt där. [Okej - i sanningens namn finns det långt viktigare saker att bli förbannad på än att butiker är otrevliga icke-platser.]

staten & företagen

På senare tid har jag av olika anledningar grubblat över det enorma statsmaskineri som stöder företag i Finland ("annars flyttar de utomlands") vilket skapar ett klimat där välfärdsstaten framför allt ses som en stödfunktion (god utbildning) åt framgångsrika företag eller så antas staten genom att stöda företag befrämja allas våra intressen, på något sätt, åtminstone på lång sikt (vilket i praktiken leder till krav på sänkt samfundsskatt osv. osv.). Här två texter om statens sätt att ge stöd åt företag på inte speciellt transparenta sätt så att vissa företag favoriseras (tyvärr på finska): "Suorien yritystukien määrä on kasvanut kymmenen vuoden aikana yli 50 prosenttia. Yrityksille on viime vuosina annettu liki kaikki uudet tukimuodot ja verohelpotukset, joita ne ovat keksineet pyytää." Enligt den ena texten (från Hesari) stöder staten företag med 5 miljarder euro varje år. Ganska mkt pängar.

Önskeanalys: kritisk framställning om relationen mellan Tekes (+ liknande stödmekanismer) och kapitalism genom staten och olika bilder av vad staten överhuvudtaget är till för. Plinga till i kommentarfältet om ni hittar en sån analys, eller har en egen.

lägg av nu!

förtydligande: LÄGG AV NU FÖR HELVETE.

alisdair gray - lanark (1981)

Jag dömer ofta boken enligt omslaget och Alisdair Grays Lanark är absolut inte en bok jag spontant hade plockat upp på bibban. (Bilderna tycks vara inspirerade av william blake som jag inte har nån speciell relation till öht.) Kompisen som lånar romanen åt mig marknadsför den som James Joyce i Glasgow, och det låter ju nice. Boken börjar i något slags dystopisk stad där huvudpersonen Lanark dimper ner. Han minns inget av sitt liv. Solen skiner aldrig och Lanark, som mest hänger på ett sunkigt café, börjar utveckla någon form av märkliga utslag som bara blir värre. Till slut hoppar han in i en enorm mun och på andra ändan väntar ett enormt sjukhus där liknande symptom behandlas: de flesta människor håller på att förvandlas till drakar och andra märkliga livsformer. Sjukhuset är en del av en underjordisk stad som finns inne i ett berg. Lanark drömmer om världen utanför, om vilken han inte vet nåt alls. Han träffar ett orakel som berättar om hans tidigare liv och det är denna berättelse som en betydande del av boken ägnas åt. Lanark/Thaw växer upp i ett efterkrigstida Glasgow. Hans mamma dör och han drömmer om att bli konstnär. Något anfäktar honom men det är inte klart vad (en stor del av Lanark verkar handla om relationen mellan kroppsliga åkommor och själsligt trassel). Jag tycker om växlingen från dystopi till människodrakar till grådaskig realism. Men jag blir inte särdeles till mig av Grays stil och jag finner mig läsa vidare utifrån någon underlig pliktkänsla (att inte lämna böcker på hälft) och utifrån ett vagt hopp om att kanske den här romanen har nåt intressant att säga om depressioner, om det nu är det som beskrivs (har läst hälften av denna kluns på 550 ss). Kanske blir den här boken bättre tänker jag och tragglar ännu ett kapitel där huvudpersonen kollar på någon flicka, ritar lite och riktar sig mot det inre mörket. Uff vad litteratur kan vara tråkig och förutsägbar till och med när ramen är allt annat än förutsägbar. Och jag säger så här fast det egentligen ju är så att jag tilltalas av litteratur som i någon mening spelar på just tråkighet.

EDIT: Efter sådär 350 sidor börjar jag blir övertygad, kanske är det här är en bra bok ändå?

fredagsmys!