Om pessimism: "Vi måste förbereda oss på den situationen redan nu."

Ibland när jag sitter och samtalar med kompisar och kollegor inser jag i något skede: herregud, vad sitter vi och säger? De här samtalen handlar nästan alltid om arbetsmarknaden eller universitetets framtid. Samtalen går oroväckande ofta ut på att den ena av oss målar upp en nattsvart bild och den andra svarar med en ännu svartare. Under de senaste åren har jag varit inblandad i jävligt många sådana samtal och själv har jag tyvärr inlett många av dem. Det finns en form av njutning i att måla upp det där, läget, vi kan ingenting, Jorma kan ingenting, staten kan ingenting, EU kan ingenting, (osv) åt den ekonomiska krisen och det ekonomiska systemet. we're fucked.

Och det är inte bara jag & mina kompisar. Det är överallt. I HBL och i andra tidningar manar representanter för universiteten, staten, politiken, näringslivet, ekonomin (samma två experter som utmejslar det Nödvändiga i varje tidning): hör ni ni - förbered er för det värsta! Det statliga indexet förblir fruset! Tillväxten minskar och arbetslösheten kommer att öka och en ännu djupare recession är att vänta! Välfärdssamhället nedmonteras (snart! det händer nu!) och samhällsklyftorna blir ännu extremare! De stora åldergrupperna pensioneras och då blir det ännu mera kris!

Tänker på de där bunkrarna som amerikanerna byggde på femtiotalet i väntan på den stora Bomben. Konservburkarna. Tänker på hur ekonomi beskrivs som en naturkraft vi på inga sätt rår över på andra sätt än att bekämpa inflationen och hyvla med osthyveln. Tänker på hur den här pessimismen också florerar i filosofin, feminismen: vi är dödliga varelser. Sköra. Begränsade. Vi får inte som vi vill och det gäller att förlika sig med livets osäkerhet (läs t.ex. streckaren från idag).

Men måste vi faktiskt förbereda oss på det värsta, som om allt det där redan har hänt?

om hur samhället blir obegripligt

Jag läser Nina "Skitdrömmar" Björks bok Lyckliga i alla sina dagar. Det är en bra bok med många träffande formuleringar, även om texten kanske skulle tjänat på en viss redigering och tematiskt lite stramare form. Björk funderar på ekonomin som tagit över våra liv, jobben som måste skapas, de obligatoriska drömmarna som får konsumtionen att rulla och växa. Om vi inte konsumerar sviker vi vår roll i samhället, att hålla hjulen snurrande. Att förneka detta är att komma med pekpinnar och att moralisera. Det här är bullshit såklart, slår Björk fast. I kapitel efter kapitel visar hon hur det ses som rimligt och påbjudet att drömma om små sneakers för barn eller ett nytt kök, men att drömma om att ekonomin och arbetslivet fungerar på andra premisser än kapitalismen - det är orealistiskt, omöjligt. Björk belyser förtjänstfullt olika sidor i kommersialiseringen av oss själva, hur konkurrens och profilering tränger in i personliga relationer. Vi blir arbetskraft, men vi börjar dessutom tänka på oss själva som JAG AB, unika personligheter som ska marknadsföra oss själva. Det viktigaste i livet blir att vara självständig och att kunna sätta gränser.

Hon beskriver det fullständigt absurda i en politik som helt och hållet riktar in sig på att upprätthålla ett destruktivt system som inte bryr sig om annat än att mata ekonomin med människor och naturresurser. I en sådan värld blir det också orealistiskt och verklighetsfrämmande att fråga om syftet med arbete eller syftet med konsumtion. Att leva i samhället ses som synonymt med att bidra till tillväxten. Allt detta skapar en splittring i oss själva: det är vi som upprätthåller systemet, och det är vi som måste förtränga vad som är viktigt, vad som behöver göras, vad det är att leva med andra, vad som är viktigt på riktigt. Detta sker bland annat genom att vi föreställer oss vara självtillräckliga varelser som lever med andra bara enligt våra egna intressen.

Tillbaka till overkligheten: i DN skriver man idag om orden som arbetsgivarna använder mest när de söker personal. "Positiv", "social", "utåtriktad". "- Att ha rätt inställning till jobbet tycks vara det viktigaste, som en positiv attityd eller förmåga att jobba i grupp, säger Charlotte Ulvros, marknadschef på Stepstone." M-hm. Som min ex-chef brukade muttra (surt): jo, jag har hört om det där.

Björks bok säger inte att vi kan trolla bort kapitalismen om vi bara påminner oss om vad som är viktigt. Kapitalismen är ett system som skapar och formar - Hon undersöker både kapitalismen som ekonomiska relationer (t.ex. att produktiviteten ökat men kapitalismen är beroende av arbete och konsumtion) och som ideologi som säljs genom insmickrande budskap om frihet och unikhet. Men hur kan vi förändra? Björk skriver mycket om drömmar och utopier. Hon skriver också att det inte kan handla om att du som individ kan handla lite mindre och jobba lite mindre om du vill det - på systemplan skulle det skapa en ekonomisk kris. Här tycker jag boken är typisk, och jag känner igen mig i mitt eget förhållningssätt: kapitalismen är uppenbart problematisk. De individuella lösningarna räcker inte till. Kapitalismen är ingen märklig naturlag och ingen konspiration. Men kapitalismen är inte heller ett oskyldigt ekonomiskt ramverk. Har ni tips på böcker som tar itu med frågan: och alternativen, hur ser de ut?

sexismen, musiken och Simone Weil

Det är sent igen och jag läser Hesaris måndagsbilaga. Små "skojiga" juttun om t.ex. att det är ok för en kvinna att vara lite tjock kanske eventuellt i ett yrke där ingen bryr sig eller så inte. Sedan: en längre artikel om kompositören Kaija Saariaho. Jag vet (tyvärr) ingenting om henne, men börjar läsa eftersom artikeln handlar om hur journalisten Ilkka M försöker förstå sig på ett oratorium av Saariaho som utgår från Simone Weils liv och texter. Ilkka kör hårt. Försöker förstå. Nutidsmusiken är så svår, så hermetisk. Smarta typer gillar Saariaho och hehe, han vill ju vara en smart kille. Ligger på Vikingbåten och lyssnar, fattar nästan noll. Skriver lite om Simone Weil. Mest skriver Ilkka om Weils kropp. Hon är spröd, hon åt nästan ingenting, inget socker. Hon hade tråkiga kläder och runda glasögon. Ilkka äter lite frukostbacon och tänker på tyngden&nåden, men det är inte lätt. Weil skriver så svårbegripligt - men fin franska är det ju. Simone var brådmogen noterar Ilkka. Stackars, stackars Simone & hennes kollriga engagemang för folk som lider. Ilkka försöker tränga in i musiken samtidigt som han inte kan slita tankarna från Simone, tösen som inte lät sig röras och pussas av vem som helst. Lyssnar, försöker. Noterar ett lättare parti. Sen blir det svårt igen. Ilkka somnar, gång på gång. Hur går det med Kaija frågar någon. Ja, vi höll på halva natten. Glimten i ögat Ilkka! Musikgubbarna talar om Weil med förnamnet. Simone Simone. Simones ande. En vanlig dödlig har svårt att förstå sig på nutidsmusiken filosoferar en musikvetare. Vanligt folk gillar saker som har puls. "Överklassflickan blev förtjust i arbetarna." Weil försökte närma sig arbetarna men när hon drack vin med dem började hon genast må dåligt av vinet. Weil i Renaults fabriker. Hennes små, klumpiga händer. Arbetskamraterna drömmer om lotterivinster istället för revolutionen. Dumma, idealistiska Simone - "hon är för liten och för hjälplös [...] Simone påminner om Chaplin. Filosofi och sanskrit är mera hennes grej." Simone har huvudvärk, spyr och skär sig i fingrarna. När Simone drar ut i spanska inbördeskriget lär sig kamraterna att hålla sig borta från hennes eldlinje. För Simone blev kriget en serie besvikelser och pinsamheter. Journalisten säger sig beröras av Simones allvar trots att han också säger sig stå helt oförstående inför hennes texter.  

--- Alltså: vad gör den här gubben med Simone Weil? Han förvandlar henne till en liten, löjlig flicka som man ska tycka synd om. Det är Weils kropp som leder journalisten in i Saariahos musik, som till en början ter sig abstrakt och obegriplig. Hela tiden: Simone, den späda filosof-flickan. Jag blir outsägligt förbannad över den här artikeln fastän jag också känner igen den här typen av beskrivning av Weils liv. Den raljerande tonen, kroppsfixeringen, könandet. Det enda journalisten ser i Weil är "kiihkeä nainen".

Närgånget klampar Ilkka på i sitt lilla förståelseprojekt, experiment. Och musiken då, hur blev det med den? Nutidsmusiken kostar massa pengar för samhället. Saariaho kommer aldrig att slå igenom bland massorna. "Saariaho är elitism, créme de la créme." Hela artikeln går åt till att beskriva den ENORMA koncentrationsutmaning som Ilkka ställs inför då han försöker fördjupa sig i Saariahos musik. Han verkar ha bestämt sig för att det här är svårt, och att musiken i grunden riktar sig till en liten musikelit. Journalisten är noga med att beskriva sig själv som en vanlig mattimeikäläinen. Att förstå musikstycket om Weil betecknar han som en "klassresa" i motsatt riktning än Weil, som försökte närma sig arbetarna (Ilkka har pluggat sin Bourdieu, sådana referenser gör mig vanligtvis trött, också nu, jag blir så trött att jag nästan håller på att ramla av stolen). Plötsligt hittar han sig tillfälligt i musiken, men vad som händer då - om det får vi inte veta mycket. Istället får vi veta att journalisten genast börjar skämmas över sin attityd då han träffar kompositören själv. Saariaho gör honom blyg. - Folket strömmar till Musikhuset för att lyssna på konserten. En del har antagligen säsongskort, funderar Ilkka, medan andra nyfiket bongar in musikens svar på Angry birds. Föraktet i artikeln riktas alltså inte bara mot tokstollan Simone Weil, utan också mot Saariaho, musikikonen som är obskyr men som åtminstone skapar ett gott rykte för Finland, alltid något. Hon passar bra i rollen, eftersom hon är "behärskad, intelligent, internationell och expressiv. Och kvinna därtill." Förutom artikelns genomgående sexistiska linje blir jag väldigt trött på journalistens sätt att trolla bort den uppgift han föresatte sig, att försöka förstå. Jag hittar väldigt lite av det där förståelsearbetet, även om det kunde finnas hur mycket spännande som helst att säga om ens försök att närma sig musik man har en begränsad kunskap om eller musik som slår en som svår eller främmande.

Grattis HS till en stort uppslagen artikel som badar i självförakt och förakt mot kvinnor, kultur och filosofi. Ska det här vara kul? I am not amused.
 

Rebecka Bohlin: De osynliga

För någon helg sedan ordnade Folkets bildningsförbund ett fint seminarium i Åbo om Europas kris. Där pratade bland annat Rebecka Bohlin som som skrivit boken De osynliga: om Europas fattiga arbetarklass. Jag gillade hennes föredrag så mycket att jag gärna ville läsa boken också, vilket jag har gjort nu. Blir glad när jag ser att också en av de fina bloggarna där ute, Elaka bloggen,fördjupat sig i Bohlins bok.

Bohlin skriver om en arbetarklass som blivit osynlig. Boken handlar om de arbetare som tjänar minst: städare, de som lagar mat och betjänar i affärer. Det är en arbetarklass som jobbar delade turer, kombinationstjänst (att man jobbar på olika ställen under dagen utan att resorna mellan dessa betalas av arbetsgivaren) och som tvingas ta flera jobb för att försörja sig. Det är en klass för vilken själva livet gjorts flexibelt; man har inte tid för att leva eftersom arbetet, pendlandet, vilan tar upp alla timmar - livet sätts på kroniskt undantag. Livet och arbetet blir orimliga så att både relationer och kroppen blir lidande.

En av Bohlins viktigaste poänger är att det inte råkar vara så att de här människorna lever sådana här liv. Att hålla nere löner ligger i den övre medelklassens intresse. Flexibelt arbete hos en klass gör deras liv bekvämare. Därför ska man hålla öronen öppna när politiker beklagar sig över att kollektivavtalslönerna är för höga. Det finns faktiskt politiker som menar att det går att sänka lönerna för de som tjänar allra minst. Tanken är att "hungriga vargar jagar bäst." Skitsnack, enligt Bohlin, vars bok är ett utmärkt exempel på politisk journalistik när den är som bäst. Hon intervjuar arbetare och genom det målar hon upp en bild av läget i Sverige och i Europa. Där många andra skrivit om det sk. livspusslet, balansen mellan liv och familj, beskriver Bohlin liv som inte går ihop, där det vore en grov förvrängning att tala om livspussel. Det hon gestaltar är snarare en politik på både nationell nivå och hos EU som slår de allra fattigaste människornas liv i spillror. Ett exempel som både är brutal och avslöjande är hur idealet för migranten inom EU är en migrant som aldrig stannar i ett land någon längre tid. Då får arbetaren pröva sin kompetens i ett nytt sammanhang och en lucka fylls på arbetsmarknaden - a win-win situation eller hur! Bohlin: "Ja, men vem vill egentligen ägna sitt liv åt att cirkulera i jakt på jobb och överlevnad?" En mycket bra fråga. EU skapar med andra ord strukturer för människor som ska cirkulera, som arbetskraft, där de kan exploateras utan att kunna göra anspråk på ett gott liv eller rättigheter. Den krassa sanningen är att den ideala EU-medborgaren är en papperslös människa utan rättigheter, fullständigt flexibel och driven. EU:s ekonomiska politik (avregleringar, bekämpa inflationen, budgetdisciplin - lönerna måste hållas nere!) gynnar inkomstskillnader och dessa skapar minst av allt förutsättningar för att människor ska kunna förändra sin livssituation.

En annan central sak Bohlin tar upp är en lögn som hela tiden upprätthålls om arbetare som kommer från länder där lönenivån är lägre än i Sverige: genom att betala en minimal lön åt dessa arbetare ter det sig som om arbetsgivaren gör dessa människor en tjänst. Låga löner och vidriga arbetsvillkor förvandlas plötsligt till rena föredömen: man hjälper ju dem, man ger dem en möjlighet till ett bättre liv! Bohlin sticker hål på de här myterna och riktar istället uppmärksamheten mot hur ett system upprätthålls och legitimeras genom föreställningen om människor som är så fattiga att de är villiga att ta emot vilket jobb som helst (en efterfrågan skapas på kvinnliga migranter i t.ex. hushållstjänster).

Vad gör facket? Bohlin är kritisk mot den typ av fackföreningsverksamhet som värnar extremt mycket om att vara realistisk, att vara trovärdig inför den andra parten, arbetsgivaren. Samtidigt ser hon ett hopp i en fackföreningsidé med avstamp i social rörelse, där facket på bred front ser till att ta med nya människor, att söka upp människor som arbetar i branscher där anslutning har gjorts svårare av arbetsgivaren.

Den bild som träder fram ur Bohlins bok är olika former av arbete som spelas ut mot varandra. Den vita ekonomin döljer en stor grå ekonomi speciellt inom hushållstjänster. Estniska eller polska löner betalas åt byggarbetare som jobbar i Sverige. Formellt arbete ersätts av informellt arbete.

öar, livsform, förändring

Okej, jag har skrivit om liknande saker förut, deltagandets former och de olika illusioner man kan göra sig om att stå främmande inför något. Då utgick resonemanget från Ingvar Oldsberg och varför han inte lämnar mig någon ro. Nu vill jag skriva något om jakt&fiske och skärgårdens framtid. Tematiken är fortfarande: vantrivas i vareviga kultur men nu funderar jag också över vissa mera övergripande saker kring försörjning och olika sätt att orientera sig i en miljö.

Sitter på skärgårdsfärjan. Ute: det ogenomträngligt gråa. På en bänk sitter landets finaste och mest intressanta författare. Hon pratar med sina bekanta om förlagsbranschen. Författaren pratade på ett litteraturseminarium där öbor i pullover lägger ut texten och ibland blir det tyst och då får man gå upp till köket och käka soppa och snacka med grannen och en kompis från lekis. Det är en bra tradition, det där seminariet. På en annan bänk sitter min faster och min fasters man. De spejar oroligt ut över havet. Det luktar korv i salongen och jag dricker surt kaffe. Åker till Åbo i släktingarnas bil och min fasters man muttrar, som han alltid gör, om hastighetsövervakningskamerorna och hur ineffektiva de är och hur många de är. Det börjar regna och i radion är det gudstjänst från baptistförsamlingen i Grankulla. På en tredje bänk på färjan sitter min lärare som undervisade matte när jag var 12. Många ungar var lite rädda för henne eventuellt men hon var samtidigt en lärare som på riktigt var bra på sitt jobb.

På litteraturseminariet pratar en svensk journalist om landsbygden, urbaniseringen, avfolkningen. Hon talar om en form av metronormativitet, där staden idealiseras och där det urbana livet ses som självklart. Öborna och en kulturglad politiker funderar kring levande skärgård - när man lyssnar på dem verkar det ganska omöjligt att se en framtid för de här öarna. Saker kostar, människor kostar (det är perspektivet), vi behöver människor som kan, vi behöver människor med kompete... --- eller vänta nu, vad är det exakt för människor som behövs i skärgården? Rika pensionärer? "Högkompetens"? Utbildade äldrevårdare? Folk som kan lite ett av varje? Kanske allt det där, kanske mest av allt det sista, lite ett av varje. De flesta jag känner gör allt möjligt, än det ena, än det andra, där gränsen mellan arbete och icke-arbete sällan är skarp. Rätt få försörjer sig med jobb i kommunen. Jobben finns på sjön, eller så måste man pendla. Svaren och frågorna på seminariet blir suddiga och det är jag inte förvånad över. Det är svåra grejer som handlar om ekonomi (hur driver kommunen in mera skatter? hur kan den enskilda försörja sig på lång sikt?), men också om hur man ser på det liv man lever på de här öarna, vad som är viktigt och hur saker förändras och hur man delar sitt liv med andra på vissa villkor men också helt ovillkorligt.

Jag deltar i min släktings begravning. Han var retoriskt lagd och fiskade med min far. Den här uttalat sekulära människans berättelser hade ofta en nästan biblisk twist. Så gott som hela byn och många andra samlas på kaffet efteråt. Släktingen brukade bjuda på konjak och det är vad vi dricker nu. Alla möjliga saker far igenom mig när det är ett slags livsform som rullas upp i tal och samtal. Det handlar om fiske, jakt, det praktiska. Sälar som smiter in i fisknäten, olika jaktlag, saker som ska fixas, logistiska problem, sluga förhållningssätt till vädrets makter. Alla de där sakerna är bekanta för mig - som berättelser, som begriplighet. Själv är jag oändligt klumpig och ror hellre planlöst runt några holmar än kör motorbåt. Ska det tas upp potatis nu igen? Jag gömmer mig i en bok. När jag åker till de där öarna har jag hela tiden känslan av att vara något av en turist, fastän jag kan nysta förfäder i tre eller fyra generationer och trots att grannens berättelse väcker än det ena, än det andra minnet (ja det var han som körde gubbmoped och hade byxorna högt uppdragna och var det inte han som under senare år farit på friarstråt och är det inte han som skryter med sina dyra mobiltelefoner?).

Men vad förutsätter min egen tanke om utanförskap, en tanke som är mera känsla än fundering, mera skev och lat attityd än självklart faktum? Jag tenderar att rada upp mina olika oförmågor som gör att jag är en usel skärgårdsbo som inte riktigt förmå delta, vad det sen innebär: jag kan inte köra bil, jag jagar inte, jag fiskar inte, jag navigerar dåligt, jag är varken intresserad av barn, matlagning eller oljepannor - sälar slår mig som fridfulla djur snarare än odjur som äter upp fisken och ställer till med fanstyg. Men hur blir allt det här oförmågor? I någon bemärkelse stämmer det (jag kan inte de där sakerna), men en oförmåga är alltid en oförmåga i relation till vad som anses viktigt att upprätthålla (visst kan jag ha förmågan att surra benet bakom huvudet men bara i ett specialfall skulle det här betonas som en förmåga). Här frestas jag att göra skärgårdslivet till en enhetskultur där jag själv per automatik har en viss roll, som någon som bott där men inte längre gör det och aldrig kommer att göra det annat än tillfälligt, en sån där som kommer på besök och blir trakterad på olika vis och driver tid genom promenader. Jag mumlar något kritiskt när det pratas älgjakt och på släktkalas sitter jag mest som en lealös påse ärter på en stol och stirrar tomt framför mig medan jag gnagar på en kaka och släktingarna pratar om något som för mig är helt obskyrt men sen blixtrar det till och jag börjar lyssna och kanske säger jag en mening på hela kvällen. I inlägget jag länkade till skriver jag om skillnaden mellan att vara främmande inför något och att ha bristande kunskaper om något - en viktig skillnad här, fortfarande: det som hela tiden existerar som fråga är vad jag känner mig främmande inför i t.ex. entusiasmen för älgjakt eller skvallret om alkoholiserade människor eller ett rustikt bröllop eller seden att det är endast män som skyfflar sand ner i en grav under en begravning. Att artikulera det här främlingskapet kan också göra att något i mig förändras eller att jag får syn på en sida i mig själv som är synnerligen suspekt. Framför allt: att grotta ner sig i det där utanförskapet blir ofta en typ av självupptagenhet (som t.ex. kan förvandla ön till en enhetskultur). En annan risk är denna: jag lyssnar på ett samtal och fegar ur, håller käften där jag borde prata, förfaller till rollen av utomstående: vad spelar det för roll att alla de där människorna tycker av vänstern är en form av tossig idealism? Jag åker tillbaka till Åbo och kommer på mig själv med att känna en viss lättnad, att bli förstådd (tro sig bli, känna sig, förmoda att, hoppas) som en sorts bekvämlighet.

Jag åker till de där öarna och jag gillar många människor där. När jag är där umgås jag mest med personer över sextio, mina föräldrars kompisar, som minns hur det var förr och det pratar de gärna om. Det kan handla om hur elektricitet var något som ön fick väldigt sent eller hur ett brobygge ändrade förutsättningarna för kommunen. Det kan också handla om ett gäng alkisar som alla mina bekanta pratar om med en viss nostalgi, genom vissa berättelser som traderas och repeteras. Jag önskar jag skulle ha känt de där gubbarna. Förstås noterar jag ju själv hur saker förändras under åren. Bostäder byggs, skolan renoveras, tomatväxthusen förfaller, ett bankkontor läggs ner, färjans tidtabell läggs om, ett utkikstorn tronar på ett berg, människor föds & dör, en konflikt fördjupas eller reds upp, någon är dement, skolklasserna glesnar, min far har färre fiskarkompisar. Men i någon mening är den förändring jag upptäcker vid mina spridda besök inte samma sak som det man sysselsätter sig med i det dagliga livet, där man ställs inför frågan om hur livet kan fortsätta och vad det innebär att det fortsätter på vissa spår och enligt vissa linjer eller att det bryts upp eller förändras i en viss riktning. Jag har väldigt lite att säga om en levande skärgård och vad det är - frågan är inte teoretisk utan en fråga som måste besvaras av människor som bor, bor tillfälligt och fast, jobbar med olika saker, sysslar med olika saker på fritiden, är olika gamla (förstås kan ju också den som bor på ett ställe ha illusioner och ha cementerade attityder). Den här frågan kan präglas både av öppenhet och slutenhet, rädsla och ett slags välkomnande av livet i olika skiftningar men också protester mot att upprätthålla eller satsa på något som är skadligt eller suspekt.

reseberättelse och en sanning

Blixtvisit i dansk stad. Trafik som i LA. En sliten bar vid järnvägsstationen med ruffiga dukar på bordet och gubbar uppallade vid baren. Lokalradion mal på. Gubbarna såg vana ut. Folk röker inne. Går på vessan och det tar tio minuter att lirka upp låset. En stol ledig vid baren. Det tog jag som ett tecken på att jag borde färdigställa min avhandling i Århus (lite tysk idealism skulle säkert pigga upp helheten en hel del) - på den där baren skulle nog många mästerverk födas fram och kanske skulle jag till och med lära mig att röka. Ett seminarium som handlar om precis allt: öppenheten, responsiviteten, kulturen, individen, jaget, begripligheten, meningen, världen. Det var ett bra sammanhang. En kunde inte undgå att märka att det är studentval på gång.  En student poserar med gravallvarlig min, finkammad, blicken som säger: här, jag, framåt, marsch. "FRIHED, FLID, FAGLIGHET." Min kollega rev ner ett exemplar av den här uppenbarelsen för att ta med sig hem. Jag borde ha gjort det jag med, skulle ha hängt upp den ovanför datorn på jobbet för att riktigt MOTIVERAS av den professionella och frihetliga blicken. Den här killen är larger than life. Lite googling och här är bilden:

Sitter på ett tåg från Köpenhamn till Lund. Rödmosiga svenskar gäspar på platserna runtomkring. De har enorma bagage. Ett heteropar hamnar i samspråk med annat heteropar. Gemütlichkeit. Båda paren har varit på las palmas. ja hur var vädret där ni var? det ena paret redogör för att man valt en lite avsides plats för att få extra lugn och ro. Inget håll-i-gång. Ja visst äta gott och så, inflikar de andra två förstående. Det goda livet. Sen blir man mera personlig efter att det ena paret tillfrågats om batterierna laddats. Ja vi jobbar ju inte längre säger damen som om det rörde sig om en bekännelse. Paren resonerar kring livet efter pensionen, hur man får dagarna att gå. Inga problem med det: barn och barnbarn, det är full rulle. ja har ni haft eget eller så? frågas det nyfiket. Nä men vi har jobbat hårt i många år, det har vi gjort, ja det har vi, svarar det andra paret.  Innan det ena paret stiger av enas man om att man borde satsa på två veckor nästa gång, riktigt njuta. Jag fortsätter mot Lund, Stockholm och glider genom en olustig gryning i moderatstaden i svindyr taxi med destination Viking line.

Och sanningen, den ser ut så här:

.

skriv på!

Jag hade kvinnovetenskap som litet biämne när jag studerade för magisterstudier vid Åbo Akademi. Så här efteråt är jag enormt nöjd med det valet. Jag lärde mig massor på kurserna - ja till och med så att kvinnovetenskapen fick mig att se på världen annorlunda, tänka på frågor från helt nya perspektiv. Det jag gillade med de kurser jag gick på var hur texterna och diskussionerna hjälpte mig att förstå mig på den värld vi lever i, och där "förstå" inte bara är ett teoretiskt tillägnande utan också en form av moraliskt engagemang i frågor. Det moraliska engagemanget är helt centralt för kvinnovetenskapen. - -  Det är tragiskt och trist att läsa om hur ämnets praktiska existens nu är hotat. Enligt ett sparförslag ska två av ämnets tre tjänster dras in efter julen. Då återstår en professor. Kan ett akademiskt ämne upprätthållas på ett sådant sätt? Jag menar, tänk på undervisning, planering, handledning, ansökningar osv osv. Därtill kommer det som ämnet lever genom: en levande miljö. Kan en enda tjänst upprätthålla en sådan miljö? Sparmentaliteten verkar leda till en ond cirkel där mindre personal leder till mindre publikationer och examina - vilket ju är det som brukar räknas då universitetet fördelar pengar mellan ämnen. - - Åbo Akademi är Finlands enda svenskspråkiga universitet. Det vore katastrofalt om kvinnovetenskapen på svenska i Finland undermineras på detta vis. Den som vill, skriv på den här petitionen.

dagens vetenskapsfilosofiska

Mina öron&ögon bevittnade i afton hur två spelteoretiskt insatta forskare pratar om sitt ämne, nationalekonomi. De var överens om att metoden kan tillämpas på ALLT. Det spelar ingen roll vad. Att säga att ekonomin som vetenskaplig disciplin har ett visst specifikt ämne är gammaldags. Det viktiga är metoden. Denna metod (t.ex. spelteori) kunde alltså tillämpas på allt från biologiska fenomen till hur kärlekspar finner varandra (det biologiska exemplet togs upp av den ena forskaren, kärleksparet är inspirerat av en populärt hållen sammanfattning av årets nobelpristagare i ekonomi). Jag drabbades av matthet och bad om ett klargörande. Sen blev jag stum som en fisk och bara ett par darrande näshår kunde avslöja min existentiella belägenhet som mera bestämt hade formen: wtf? Här undrar jag vad man över huvud taget kan mena med "metod" om det faktiskt är så att den kan tillämpas på vad som helst utan några begränsningar. Metoden blir motståndslös, börjar leva sitt eget liv. Vore inte en bättre idé om metod att den hela tiden lever i symbios med det som studeras, om det sen är fattigdom, hur folk väljer skolor eller ekonomiska kriser. Liksom - att ett fenomen i dess enskildhet väcker frågor: hur ska man greppa det här? Hur ska man närma sig? Vilka risker finns det att min metod förvränger det som studeras? Det måste finnas något som metoden tar spjärn mot, något sätt att hålla angreppssättet levande i relation till det som studeras. Det här verkar vara något som huvudsakligen blir ett problem i humaniora och samhällsvetenskap - vetenskaper där just begreppet "fenomen" hela tiden måste problematiseras och på det sättet öppnas möjligheten att forskaren måste ompröva sitt förhållningssätt, sin metod. Skänker en tanke åt gamla Peter Winch och att hans Idea of a Social Science nog har mycket bra i sig. Hm. Det är möjligt att jag missförstod hur de menade, men det tycks finnas frågor här, speciellt med tanke på det slags bild av människan som spelteorin verkar bygga på: aktören som en i grunden ensam, rationell, optimerande varelse.

lågprisflyg till New York? NEJ.

Jag läser DN för att få lite avkoppling från de sura filosofiska funderingarna - blir ännu magsurare. DN sprider i en rubrik på ingångssidan vad som omedelbart ska slå läsaren som ett glädjebudskap: lågprisflyg till NY! Å, New York som är så härligt! Företaget som ska skeppa shoppingsugna nordbor får riklig och otvetydig reklam. Det är minsann inte fy skam med företag X, för de satsar på sina kunders komfort. Hör här vad en som har en slant extra kan kosta på sig: " – Vi vet att resenärer har ett större behov av "det lilla extra" när de flyger långt och vi vill därför ge dem som önskar det, möjlighet att beställa en produkt som bland annat inkluderar bredare säten, bättre benutrymme, en trerätters måltid med dryck och incheckat bagage, säger Björn Kjos i ett pressmeddelande." Jaha, hurra. Vad DN inte gör är att skriva en artikel om hur lågprisbolag är en del av en expansionsberoende kapitalism som helt bygger på att man inte ska tänka så här: behöver jag verkligen åka dit för att fira en mysig helg på Manhattan? NEJ DET BEHÖVER DU INTE. I notisen öppnas NY-trippen som en lockande möjlighet snarare än som en del av en allmän dystopi. Det verkar helt självklart att i den lilla notisen nämna datumet då lågprisflygen startar sin rutt och hur många avgångar i veckan det finns. Min undran: får DN betalt för en sån här nyhet? Var går gränsen mellan reklam och notis?

Natten.

En av dom saker jag verkligen gillar med det här doktorandlivet är:
att kunna vara uppe på nätterna utan att det får gruvliga konsekvenser och någon chef flåsar otåligt i sömnig nacke.
Natten är ro, möjligheter och ändlösa timmar.
Här finns tid för allt. T.ex. livsviktigt surfande (Garfield minus Garfield) eller bra streckare i SvD.
Att se på Grimefighters på boxen (en käck brittisk teveserie om folk som städar i dödsbon eller sanerar gator), läsa romaner eller helt enkelt dalla uppe utan att göra något särskilt alls. Ligga i soffan, spana på växten som slokar, gräva sig i näsan och tänka på grejs.
Kanske en liten whisky. En rökig som smakar brasa, sumpmark eller hav. En sån där som sprattlar mellan tunga & gom och byter skepnad beroende på var i käften den rullar.
Kanske en nattmacka.
Skruva på musiken, skruva ner musiken (grannen), skruva upp musiken, kolla upp en grej.
Ängsliga dagar brukar sluta bra om jag orkar vara uppe längre. Orolig dag blir en natt som glider förbi genom slösurfande eller uppmärksam läsning; världen känns lite lättare, (bedrägligt) kravlös.
Småsvär med bångstyrig Hesari där pappren vänder sig åt alla håll och de nyliberala nyheterna duggar tätt. Tänker att det är något jag borde göra eller fixa eller tänka ut imorron, frågan är vad. Elementet puttrar trivsamt i hörnet, en granne gör något obegripligt bakom väggen (ett enormt högt KLICK-KLICK-KLICK) och jag lyckas koncentrera mig på mitt utan den typ av sinnets flackande som präglar funderingarna under dagarna. 
Just nu läser jag noveller av Lydia Davis. Ojämn läsning, men hon skriver bra, och det är just vad jag kan tänka sig att läsa mellan 02 och 03. Novellerna börjar i vardagen och landar i vardagen men det är något annat på gång också.
Kontentan: jag går ogärna och lägger mig innan tre. Himlen vet att jag inte ser fram emot sk. hederligt lönearbete under normativa tider.
Och nattmusiken kan låta exempelvis så här:



eller så här:



eller så här:

en kort fundering om högern: att sporras

En viss uppståndelse kring en samlingspartistisk ungdomspolitiker som på fejan talar om varför barnbidraget borde slopas. Heikomman aineksien lisääntymistä. Det svagare befolkningelementet skaffar ungar för att tjäna €€€. De välbärgade sporras inte till att skaffa avkomma. Rikas barn är viktigare, eftersom denna befolkningsgrupp är starkt virke. Fattiglappar: ingen idé att föröka sig, ni har ändå inte råd att ta hand om era små.
Det bruna i det blå, mums.
Är det här bara en omogen ungdomspolitikers nonsens på fejan, "en privatpersons funderingar på fredagskvällen"?
Men gynnar inte allmänt högertänkande just precis den här bilden: fattiga är en belastning för samhället. De har sig själva att skylla. Samhällets ansvar är inte mot människor utan samhället ska hålla tillväxten igång. Arbetslösa fattiglappar håller inte tillväxten igång. De är överflödiga.
Men viktigast: en viss högerideologi bygger på en ständig slitning. Å ena sidan finns bilden av harmoni som störs då politiska insatser görs. I grunden är samhället harmoniskt (dvs. fattiga är fattiga och rika är rika) men skattepolitik och olika former av inkomststöd skapar störningar - beteendestörningar. Å andra sidan finns hela tiden bilden av folk som ska sporras till att jobba, sporras till att leda företag (genom bonusar), sporras till att bilda företag, sporras till att hålla företagen i Finland. Den här högerpolitiken kräver ständiga politiska manövreringar så att människors liv "sporras" i en önskad riktning.
I det ljuset är samlingspartistens kommentarer typiska. Han tänker att inkomstklyftor är naturliga ("svaga och starka material") men samtidigt att dessa hela tiden behöver upprätthållas genom "sporrande" politiska åtgärder för att samhället ska hållas i styr. Den här slitningen präglar allt från retorik om att belöna företagsledare, att slasha arbetslöshetsstöd och att sänka företagsskatter. Detta, misstänker jag, skapar en form av dubbelhet: man "sporrar" vissa, medan vissa grupper helt och hållet lämnas åt sitt öde, det är inte meningsfullt, bra eller viktigt att "sporra" sådant befolkningsmaterial. Den här ideologin hålls uppe genom soliga slogans om vem och vad man ska "satsa på". Om man inte satsar på vissa saker blir samhället profillöst och det förfaller snabbt eftersom ingen sporras till något. Poängen här är alltså att marginalisering är en helt avsiktlig del av högerpolitik.

Frågan jag grunnar på är alltså vilken roll (vilka roller) begreppet sporra (fi: kannustaa? engelskt ord?) har i högertänkande och vilken relationen är mellan denna fokusering på sporrande och en allmän acceptans av inkomstklyftor. Några googleträffar:

- Vinstchans ska sporra till bättre busstrafik.
- Innovationspremia kan sporra universiteten.
- Bonussystem ska sporra stadens kulturarbetare.
- Bidrag ska sporra arbetssökande.
- Viktkompisar sökes: sporra varandra? :)
- Vilket skulle sporra dig mest att välja cykel istället för bil?
- Att uppmuntra och sporra är en viktig del av socialarbetet, vilket ju syns bland annat i att den också ingår i det sociala arbetets definition. Som mest omfattande betyder det att man väljer att koncentrera sig på saker och tings positiva sidor, att bruka den uppskattande blicken. En öppen och uppskattande anda är också sporrande.
- Låga betyg ska sporra.
- intÄGGrations-ägg ska sporra till samtal.
- Hur ska vi sporra duktiga lärare och elever?
- Myndigheter ska sporra innovation.
- Få att sporra på rätt sätt:  Alla har en viss potential i sig, varpå man som företag måste se till att kunna få fram den ur de anställda på rätt sätt.
- Högre löner ska sporra lärare.

om förståelsens empiriska förutsättningar

Ibland ser kontexten för förståelse ut såhär: på bordet framför - en pöl öl. Två jallu. Soffan är såndär som en åttiåring som jag knappt håller på att komma upp ifrån. Min kompis lägger ut texten om sånt jag borde höra. Jag drar tankfullt jalluglaset runt i ölpölen, lyssnar och funderar, svarar och funderar - tänker om. Det är sent & glest i lokalen men ändå måste vi ropa över en irriterande funkslinga. Ett uppbyggligt samtal om filosofi och varför man filosoferar. Sådana samtal är viktiga.

varför jag inte vill läsa en enda text till om presidentvalet i the US and A

Barack Obama ställde in alla valmöten även i går. Ingen större förlust för honom, snarare i tvärtom. I stället inspekterade han förödelsen efter Sandy i New Jersey tillsammans med delstatens republikanske guvernör Chris Christie. För en sittande president med sex dagar kvar till valet kan det inte bli så mycket bättre. Att få samla landet under en nationell kris, och visa att man kan samarbeta med en av motståndarnas mest profilerade politiker, en bättre avslutning på valrörelsen hade Obama knappast kunnat önska sig.  (blogg i DN).

- Jag menar, DN, på riktigt: hur cynisk får man bli?

Kanske vore det idé att helt sluta med saker som opinionsmätningar inför valtider. För det alls något gott med sig, annat än att förvandla vilken situation som helst till ett möjligt sätt att kamma hem politiska poäng, oavsett om det gäller att klä sig i snygga kavajer eller pila till katastrofområden så snabbt som möjligt och "samla nationen"?