30 September 2012
städer.
börjar plötsligt längta efter storstad och avgaser. bjuder in mig själv till en kompis och tar bussen till kejserliga. ett måttligt bakrus i samklang med en promenad under idealiska förhållanden: höstsol. lyx och skit men det är inte stadens allt. I hesa finns det fula skyltar, sakliga byggnader och folk som är sura och glada på olika språk. Allt det där tycker jag om. de minst inställsamma delarna av stan. Speciellt fascineras jag av den märkliga kolhögen vid Hanaholmens kraftverk. intensivt röd murgröna på muren som omgärdar dessa industrins monument. drömde en gång att jag befann mig uppe på den där kolhögen och att jag tittade ner på ett hesa som hade förvandlats till ön i Rossellinis film Stromboli. Varje gång jag är i stan tänker jag på det där. sen kan man ju ha andra synpunkter på energiproduktion (de senaste nyheterna är att politiker på olika håll funderar på andra lösningar som skulle ersätta stenkol som energiform). vandrar runt på lyxholme och snusar på havet. på bussen hem smyglyssnar jag på en svenskspråkig kille som diskuterar ett mystiskt uppdrag. Jag försöker gissa om han är byggingenjör, designer eller militär. uppgiften består både av olika robusta installationer, en trollet Rölli-kostym och strategiska manövrar beskrivna enligt militärens disciplinerade gruppformationer. vete fan, jag är av nyfiket slag. hesasvensken kommunicerar livligt/högljutt med sin kompis i luren: NÅ ÄLÄ! åker hem genom brinnande himmel.
28 September 2012
romaner om pängar
Läser parallellt The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald och Cosmopolis av Don DeLillo. Det råkar sig så. Ledsna, hallucinatoriska romaner med oväntade lyriska stråk. Pängarna lurar på bottnen av allas medvetanden.
Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.
DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.
Jag trodde att boken om Gatsby skulle vara en studsande exposé över lyxlivet under det jublande tjugotalet, ett enda rusigt coctailparty. Hade fel. Pängarna. Folk är olyckliga och/eller likgiltiga, gräver ner sig i illusioner och omöjliga mål. Huvudpersonen bor utanför New York och hans granne har överdådiga fester där societeten samlas. Ingen vet vem denna man är. När vi får veta det blir det mest ett anti-klimax: jaha, sån. Berättaren, en obehaglig typ som gillar att hålla sig utanför, vantrivs i kulturen. (Det är ingen kritik av romanen, det fungerar utmärkt.) Folk dejtar varandra men mest för att snusa på pängar, gamla och nya. Pängarna och lusten (lusten till vaddå? beskrivningen är bra - här finns en stor oklarhet kring vad Gatsby egentligen åtrår); blodet som plötsligt börjar stritta. Om The Great Gatsby är the great American novel kunde man i det samma säga att det är the great anti-american novel. Den amerikanska mardrömmen. Det måste gå åt helvete. Det går åt helvete i en helt och hållet njutbar stil.
DeLillo skriver om en tid när pängarna blivit ännu mera immateriella. Pängar pratar med pängar. Valutakurserna rusar upp och ner och allting lever i aktiekursens skugga. Eller är det så? Om detta handlar boken, som har många brister, men som är läsvärd ändå. På New Yorks gator rör sig människor med alla möjliga saker på gång. En kokande stad. Saker håller på att ställas på ända. Vad spelar det för roll när en snorgärs till kapitalist cruisar genom NY uppfylld av den fixa idén att klippa sig. Säkerhetsvakten kommer med fler och fler oroväckande bud om säkerhetsrisker. Snorgärskapitalisten filosoferar, har sex, investerar och förlorar klädesplagg efter klädesplagg under sin odyssé. Han är onåbar, en levande död kvasifilosof som spottar ur sig korta meningar. I DeLillos roman talar alla i korta meningar där djupet plaskar ytligt (det är meningen - hoppas jag). Jag vet inte om det är en dålig eller bra bok. Det finns en hel del saker som vi läst fem miljoner gånger förr om den olyckliga, alienerade kapitalisten som inte kan sova och som förgås av en tom manlighet. (Äger han ett sovjetiskt bombplan på en åker i någon obskyr delstat? Ja det gör han.) Det finns mycket att störa sig på och jag får ofta känslan av att själva hantverket inte är speciellt bra. Samtidigt kan jag inte låta bli att dras in i DeLillos existentiella vakuum och urbana dystopi. Såg Cronenbergs film här nyss. Trots en del typiska Cronenbergska grejer (ni vet, civilisationen och sexualiteten och allt det där) följer filmen romanen noga. Som bäst skriver DeLillo fram oss till en verklighet som helt stannat av, cirklar runt sin egen meningstomhet. Det stora problemet är att DeLillos teoretiserande blir både sentimentalt och att det inte integreras på ett alldeles vettigt sätt i romanen. Hans bilder av en värld som krackelerar blir aldrig riktigt brännande, för DeLillo är en alltför smart författare som bryr sig allt för mycket om korta, snärtiga meningar. Också själva gestaltningen lider av ett problem, och det problemet är, som jag ser det, ett slags friktionslöshet där den unga kapitalistens värld blir oändligt tänjbar. Den unga mannens skruvade värld tas på alltför stort allvar men främst av allt är det DeLillo som tar sig själv på stort allvar; han är diagnostiker, avslöjare, filosof, skildrare, sanningssägare. Allt på samma gång. - - På några ställen försvinner den där friktionslösheten från boken. DeLillo beskriver hur ånga ryker ur ett manhål på gatan. 11th avenue. Bilar och bråte. Hell's kitchen. Sjaskiga New York. De där ögonblicken där texten blir mindre kokett och självmedveten är emellertid rätt få.
26 September 2012
tolerans, kritik och omdöme
Läser med intresse Håkan Lindgrens streckare om tolerans. Allt som oftast lyfter man upp tolerans som ett begrepp som sammanfattar allt som är bra och sansat i samhället. Det är toleransen som gör att samhället inte faller sönder i små, blodiga människoslamsor. Så tycks en del tänka. Själv tenderar jag att bli misstänksam när ordet kommer upp: tolerans markerar ofta ett avstånd till andra, en skeptisk inställning till andra inlindad i en 'öppen' hållning som inte förbinder en till något alls och som lever på ett slags egenmäktighet. 'Nog tolererar vi ju bögarna, men så här får det inte gå till. Äktenskap?! Fy fan!' Var och en blir salig på sin fason, men gränserna för det bestämmer jag.
Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon) verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.
Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.
På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.
Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på. Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).
En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.
I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.
Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.
* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta
varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?
(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)
Lindgren skriver vanligen bra, även om jag ibland är oenig med honom (han har också en läsvärd blogg). Är tolerans ett begrepp som endast innebär en form av nonchalans, frågar han, att man skiter i den andra, att den andras annanhet reduceras bort? Tolerans som "att respektera någons åsikt"* (jämför det alltmera klassiska: "jag respekterar din livsstil", som ett sätt att inte såra någon) verkar i många fall användas just så, som ett erkännande som inte är något erkännande alls. Att respektera en åsikt kan innebära att jag inte behöver befatta mig med den, utan den hålls på en armslängd. Jag tolererar dig för egentligen bryr jag mig inte om dig. Kommer ihåg en kolumn i Ny tid där Joel Backström skrev om tolerans som en form av förakt (hittar tyvärr ingen text på nätet). Den andra är ju lite konstig, men vi, vi toleranta, vi har överseende och förstår. I toleransen gömmer sig alltså en rejäl dos arrogans och självbelåten världsåskådning.
Toleransens nonchalans avskaffar kritik. Jag spånar: toleransen lämnar den andra åt sitt öde, att hålla på med sitt, sin livsstil, sina små projekt. I det samma alltså, avskaffas möjligheten att förhålla sig till något, att artikulera hur något är bra eller dåligt, ytligt eller vettigt, destruktivt eller livsbejakande. Ett drag i toleransen är att den helst inte skitar ner sina händer. Tolerans framhålls ständigt som en human attityd. Man kunde istället säga att den toleranta tittar på världen från ett ovanifrånperspektiv, ett iakttagande perspektiv, där människor rör sig som myror kryllande i sina olika stackar.
På ett problematiskt sätt uppstår ofta en kontrast mellan just denna form av "resonlig" tolerans och en attityd som handlar om att säga precis vad som helst utan att beakta mottagarens reaktion. Det här dödläget syns i synnerhet i den jobbiga och ofta knäppa diskussionen om konstverk, yttrandefrihet och våldsamma reaktioner (en diskussion där politiska kontexter och specifika omständigheter fladdrar förbi ytterst oartikulerade**). Lindgren rusar dock inte in i den bilden, utan han funderar på en bild av kritik som främst handlar om självkritik: att man ska vara försiktig.
Rosenberg skrev att vi, när vi yttrar oss offentligt, bör ”ha något slags föreställning om hur det vi säger kommer att uppfattas”, så att vi inte oavsiktligt sårar någon. Struntar vi i det har vi ”i bästa fall missuppfattat yttrandefrihetens villkor”. Att det är klokt att tänka på hur det man säger uppfattas av andra är inget kontroversiellt påstående, men var hamnar man om man börjar fundera över dess vidare konsekvenser? Är det mottagarens reaktion som ska avgöra om jag har rätt att yttra mig?Det här verkar vara viktiga frågor som borde vara centrala i den ofta fyrkantiga diskussionen om yttrandefrihet (som tenderar att göras till en absolut fråga som ska avgöras innan och före alla konkreta sammanhang). Vilken status har den andras reaktioner, vad innebär det att ta den andras reaktion i beaktande när jag säger något? Lindgren öppnar upp för möjligheten av att någons reaktioner är fel, och att det därför är svårt att spegla det som sagts genom det. Han skriver vidare att tolerans inte kan vara det enda viktiga: man måste uppfatta perspektiv som ställer en bortom toleransens gränser. Sådana perspektiv är sällsynta, menar Lingren. Han avslutar med att säga att omdöme sällan lyfts fram i diskussioner om tolerans. Det är lätt att hålla med honom. I de ständiga kontrasterna mellan provokationer och självcensur (eller tolerans kontra elitism/paternalism) är det just utrymmet för kritiska omdömen som saknas, att bedöma om det som sagts/gjorts är en tom provokation eller om det har något vett för sig, men också att bedöma vad en reaktion visar, hur reaktionen är förbunden med det som sagts, om reaktionen är rättvis eller orättvis. Men vem har rätt att bedöma en reaktion, kanske man vill fråga? Att mitt omdöme om hur en reaktion svarar på det som sagts är rättvist kan jag inte avgöra, det är du som avgör det, ditt omdöme. Ett omdöme prövas och omprövas. Omdömen har alltid en dialogisk karaktär. Här finns ett fortgående samtal om hur något ska förstås: varför blev du så arg? förstår jag din ilska? eller är det verkligen ilska? Här står många saker på spel samtidigt, och det är just det som har en dialogisk karaktär.
Frågan om huruvida det är mottagarens reaktion som ska avgöra om jag ska säga något eller hålla käften måste vara öppen, det kan inte finnas principiella svar på det. Provokationen är ett knepigt exempel, eftersom den handlar om att på förhand sikta in sig på ömma punkter, att slå där man tror att det känns. Den andras reaktioner har man då redan lagt vantarna på. Men det finns ju helt andra relationer mellan en utsaga och en reaktion. I efterhand kan det visa sig att det jag sade var dumt och förhastat. Jag slås av hur du förstår vad jag sagt och ångrar mig. Poängen måste inte vara att det var principiellt fel att säga det jag sade. Det kan också ha att göra med tonfall, tillfällen, situationer som låser sig eller låser upp sig. Tidsperspektiven här myllrar, men de är viktiga för hur saker har betydelse, och hur saker förändras över tid (t.ex. att jag lär mig att inte ta en viss reaktion så hårt, att en viss reaktion är idiosynkratisk, eller att jag lär mig uttrycka mig klarare på ett sätt som når fram på ett bättre sätt).
En grundförutsättning i samtal och mänskliga möten är att en respons inte kan tas som given. I diskussionen om tolerans och i den absolutifierande diskussionen om yttrandefrihet är det som att man glömmer bort det här. Den toleranta är rädd för att uppfattas som elitistisk. I den diskursen om att vi alla har våra olika livsstilar verkar det närmast som om vi inte kan ha något väsentligt att säga varandra; om jag säger något kommer den andra att känna sig kränkt. Kanske finns det inte bara arrogans i toleransen, utan en form av rädsla också: rädsla för konfrontationer, och hur konfrontationer för oss nära varandra. Men som sagt, också dessa konfrontationer idealiseras lätt så att man tänker att reaktionen inte får spela någon roll för vad det innebär att säga något, att man bara ska köra på så brutalt det bara går. Det är också fel, för att det mejar ner den andra som helt oviktig. Att jag funderar över hur du kommer att reagera måste inte betyda att jag tar din reaktion som given eller att jag förfalskar mina ord. När diskussionen rör sig på ett samhällsplan blir saker mera komplicerade såklart, men grundpoängen kvarstår att det är farligt att ta en respons som självklar.
I rapporteringen om "muslimernas vrede" (jag kan inte säga att jag följt det noga) görs sinsemellan olika reaktioner till något unisont och självklart. De där analyserna tror sig verkligen förstå: de här människorna reagerar alla på samma sätt och de är KÄNSLIGA och KRÄNKTA och SNARSTUCKNA - och FARLIGA! Petar man lite på dem rasar uppror och kravaller igång. Artiklarna får det att se ut som om det finns ett objekt att "förstå": deras vrede, som sen blir något att räkna med, att hantera. Det här är ett exempel just på hur omdömen skyfflas bort, och hur man gör sitt bästa för att stampa fast den andras reaktion på förhand: sån här är du, så här kommer du att reagera, låt oss agera utifrån det. Eller så avfärdas andras reaktioner som helt och hållet oviktiga: vi har vår yttrandefrihet och den får inte vika en tum, alla era reaktioner är bara uttryck för inskränkthet och fanatism.
Det här inlägget blev lite såsigt för att det är flera olika diskussioner som blandas ihop. Vad de olika exemplen (tolerans, yttrandefrihet) visar är kanske att det finns en fobi för diskussionens öppenhet som visar sig på olika håll.
* å andra sidan kan man säga: "okej, jag förstår hur du menar, jag håller inte med dig, men jag lyssnar gärna hur du tänker om det här." eller: "vi kommer knappast att hitta fram till varandra i det här just nu, let's just drop it så kan vi diskutera det en annan gång." - - men också: "du kan inte säga så där, det där är ingen åsikt att tycka till om!"
** det bästa bidraget i diskussionen enligt mig är detta
varför finns det inte fotnoter i blogger, höh?
(texten här delvis inspirerat av en serie inlägg hos den elaka bloggaren)
24 September 2012
dagens (o)roligaste
läser en socialdemokratisk debbattartikel på dn.se. Ord och inga visor: mera jobb ska skapas och i synnerhet ska exporten tryggas genom innovation, innovation, och mera innovation. För att innovationerna ska spys ut i lämplig takt behövs en innovativ utbildningspolitik. Men socialdemokraterna står ju alltid för de fina, trygga värdena, läs här:
För visst vill vi jobba hårt gott folk? För exporten t.ex.
Sätt innovation i centrum. När kunskap blir till nya produkter, processer och tjänster skapas värde och sysselsättning. Det kan ske både inom ramen för den privata sektorn och i vår gemensamma sektor. Framför allt behöver utvecklingen av innovationer i högre grad ske i samverkan.
Inse att allas framgång är Sveriges framgång. Ska vi göra de kommande 20 åren till de främsta i Sveriges historia krävs att vi arbetar tillsammans. Sverige behöver en regering som står upp för arbetande människors hopp, värderingar och intressen. En regering som ger alla kvinnor och män möjligheter att arbeta hårt och leva upp till sin fulla potential.[...]
Det här är vår affärsplan för Sverige. Vi prioriterar jobb, kunskap och stärkt konkurrenskraft. Så skapas förutsättningar för framgång, välstånd och en hållbar frihet för var och en av oss.
För visst vill vi jobba hårt gott folk? För exporten t.ex.
18 September 2012
please prove you're not a robot
Som wittgensteinläsare kan man ju inte undgå att roas av kommentarfältsvarningen: 'bevisa att du inte är en robot'. Nu kan man vara av åsikten att någon har en själ. Hehe.
Saken är denna: denna blogg svämmas över av spam som blogger självständigt plockar bort så att skräpet inte publiceras under inläggen. Spammen fyller dessvärre min mejlbox. Speciellt vissa inlägg antastas av spam. Ett naturligt forum för viagraförsäljning och länkar till lättklädda damer tycks uppenbarligen vara texter om Hannah Arendt.
Hoppas att all spam försvinner genom ovan nämnda inställning.
Det negativa med det där filtret är att jag själv ibland måste fibbla flera gånger innan jag lyckas gestalta de där bokstäverna rätt.
--
På tal om robotmässighet. Läs redaktör Bergholms fina text om varför det är något fiskigt i Niinistös utspel om marginalisering.
Saken är denna: denna blogg svämmas över av spam som blogger självständigt plockar bort så att skräpet inte publiceras under inläggen. Spammen fyller dessvärre min mejlbox. Speciellt vissa inlägg antastas av spam. Ett naturligt forum för viagraförsäljning och länkar till lättklädda damer tycks uppenbarligen vara texter om Hannah Arendt.
Hoppas att all spam försvinner genom ovan nämnda inställning.
Det negativa med det där filtret är att jag själv ibland måste fibbla flera gånger innan jag lyckas gestalta de där bokstäverna rätt.
--
På tal om robotmässighet. Läs redaktör Bergholms fina text om varför det är något fiskigt i Niinistös utspel om marginalisering.
16 September 2012
om film
Pratar om en viss scen i en film med en vän. Funderar på såna där scener som med jämna mellanrum poppar upp i medvetandet, scener som det helt enkelt är svårt att glömma eller ruska av sig. Många av de här scenerna rotar fram en slående eller drabbande dimension av vardagslivet:
1. Il posto, en film från sextiotalet om varför arbete dödar själen. Två ungdomar smiter ut från den stora organisationen där ett prov ordnas. De kollar in skyltfönster. Ett café. De bestämmer sig för att gå in. Alla andra är äldre, styva. Det är trångt och folk ser upptagna ut. De försöker se världsvana ut med sina kaffekoppar. De häller i sig kaffet och rusar ut, plötsligt medvetna om sig själva och sin omgivning.
2. Mulholland Dr.: Ett snabbmatshak. Två män diskuterar. De diskuterar en dröm. Vi slängs in i i drömmen, men det är ingen dröm. "It's not day or night"... Mannen beskriver drömmen, ett ansikte. runt hörnet på snabbmatshaket. Kameran hasar efter; anonyma miljöer. Vi vet att han sett någon där. Allt är hemskt fastän vi inte ser något speciellt, bara banala skyltar, slitna väggar. Så dyker han upp: figuren, men vi ser henom bara ett kort ögonblick.
3. Red desert av Antonioni. En man och en kvinna går på en ödslig bakgata. Plötsligt stannar kvinnan upp. Hon ser något. Vad ser hon? Kamerans lins blurras. Vi ser: en man som sitter på en kärra. Mannen på kärran förvandlas till något helt fruktansvärt. Strax ändras stämningen. Mannen blir helt vardaglig, sitter där på sin kärra, kanske med potatisar.
4. l'Intrus är en associationsrik grej av Claire Denis som jobbar helt på filmens villkor. Ett varv i Sydostasien. Bulkiga fartyg. Ett fartyg invigs. Kostymklädda människor. Något slags ballong spricker upp och färgglada remsor spritter omkring i vinden, och himlen som är nästan kusligt blå.
5. Min syster tipsade en gång om filmen Somewhere, Someone av Yannick Bellon. Den kom på tv och på den tiden fanns det VHS. I en scen vandrar en av huvudpersonerna i Paris. Hon frågar en man om en adress. Mannen kastar ett öga på hennes karta, och för henne till metron. Ett par scener framåt har kvinnan hamnat mitt i en bubblande demonstration. Det jag minns från de här scenerna är en form av sugande kombination av ljud och bild. Staden genomströmmar allt med buller och intryck: som tittar känner jag mig helt söndermanglad.
6. Our deaily bread är en dokumentär av Nicolaus Geyrhalter som handlar om vår mat, och främlingskap inför hur denna mat kommer till. I långa tysta scener följer vi jordbruksmaskiner och slakteriprocesser. I en scen, som jag kommer ihåg särskilt bra, sitter slakteripersonalen och äter smörgås. I flera minuter: de äter smörgås, ser trötta ut, skiftet fortsätter, maskinmuller på avstånd.
7. The White Balloon av Jafar Panahi. Filmens story är extremt enkel. Vi följer en flicka som tappar bort sina pengar. Det kunde vara buu-klubben. De scener jag minns är barn och vuxna människor som sitter på en gata, pratar med varandra - möts på något sätt, men utan att någon speciellt dramatik uppstår - att vara människa helt enkelt.
8. Jeanne Dielman av den belgiska regissören Chantal Akerman. Kan man komma ihåg en scen där en kvinna skalar potatis, och det är just det enda hon gör? Svaret är ja.
9. Il divo: Den här filmen har en miljon minnesvärda scener som går ut på att en kristdemokratisk politikerpamp från förr som ser stel ut. Bland annat får vi i en alldeles briljant scen se ett gäng gubbar och tanter i något slags märkligt palats plötsligt bryta upp i dans.
10. The band's visit, regisserad av Eran Kolirin, är en film om en polisorkester från Egypten som ska spela i Israel. Det är trubbel så klart. Jag har ännu inte riktigt förstått vad som var bra i filmen men jag kommer ihåg flera av scenerna. I en scen är flera av musikerna inbjudna på besök. De tittar på tv. Stämningen är skum och besvärad. Musikanterna skruvar på sig. De kollar tecknat.
vilket får mig att associera till:
11. Uzak, en turkisk film av Nuri Bilan Ceylan om en man som får besök av sin kusin. Kusinernas vardag är inte helt friktionsfri. Kusin #1 röker på balkongen. Den andra vankar runt. I en scen ser de på TV. För att skapa antagonism har värden slängt in Stalker i spelaren. Den andra gäspar ostensivt. När kusinen gått och knytit sig switchar värden ledigt från Tarkovskij till en porrfilm.
(okej, det här inlägget är mest en dålig ursäkt att propagera om filmer som jag gillar.)
PS: Om ni inte gör det redan, kolla in serien om filmhistoria från Teema. En hel del bra där, åtminstone enligt den här tittaren.
1. Il posto, en film från sextiotalet om varför arbete dödar själen. Två ungdomar smiter ut från den stora organisationen där ett prov ordnas. De kollar in skyltfönster. Ett café. De bestämmer sig för att gå in. Alla andra är äldre, styva. Det är trångt och folk ser upptagna ut. De försöker se världsvana ut med sina kaffekoppar. De häller i sig kaffet och rusar ut, plötsligt medvetna om sig själva och sin omgivning.
2. Mulholland Dr.: Ett snabbmatshak. Två män diskuterar. De diskuterar en dröm. Vi slängs in i i drömmen, men det är ingen dröm. "It's not day or night"... Mannen beskriver drömmen, ett ansikte. runt hörnet på snabbmatshaket. Kameran hasar efter; anonyma miljöer. Vi vet att han sett någon där. Allt är hemskt fastän vi inte ser något speciellt, bara banala skyltar, slitna väggar. Så dyker han upp: figuren, men vi ser henom bara ett kort ögonblick.
3. Red desert av Antonioni. En man och en kvinna går på en ödslig bakgata. Plötsligt stannar kvinnan upp. Hon ser något. Vad ser hon? Kamerans lins blurras. Vi ser: en man som sitter på en kärra. Mannen på kärran förvandlas till något helt fruktansvärt. Strax ändras stämningen. Mannen blir helt vardaglig, sitter där på sin kärra, kanske med potatisar.
4. l'Intrus är en associationsrik grej av Claire Denis som jobbar helt på filmens villkor. Ett varv i Sydostasien. Bulkiga fartyg. Ett fartyg invigs. Kostymklädda människor. Något slags ballong spricker upp och färgglada remsor spritter omkring i vinden, och himlen som är nästan kusligt blå.
5. Min syster tipsade en gång om filmen Somewhere, Someone av Yannick Bellon. Den kom på tv och på den tiden fanns det VHS. I en scen vandrar en av huvudpersonerna i Paris. Hon frågar en man om en adress. Mannen kastar ett öga på hennes karta, och för henne till metron. Ett par scener framåt har kvinnan hamnat mitt i en bubblande demonstration. Det jag minns från de här scenerna är en form av sugande kombination av ljud och bild. Staden genomströmmar allt med buller och intryck: som tittar känner jag mig helt söndermanglad.
6. Our deaily bread är en dokumentär av Nicolaus Geyrhalter som handlar om vår mat, och främlingskap inför hur denna mat kommer till. I långa tysta scener följer vi jordbruksmaskiner och slakteriprocesser. I en scen, som jag kommer ihåg särskilt bra, sitter slakteripersonalen och äter smörgås. I flera minuter: de äter smörgås, ser trötta ut, skiftet fortsätter, maskinmuller på avstånd.
7. The White Balloon av Jafar Panahi. Filmens story är extremt enkel. Vi följer en flicka som tappar bort sina pengar. Det kunde vara buu-klubben. De scener jag minns är barn och vuxna människor som sitter på en gata, pratar med varandra - möts på något sätt, men utan att någon speciellt dramatik uppstår - att vara människa helt enkelt.
8. Jeanne Dielman av den belgiska regissören Chantal Akerman. Kan man komma ihåg en scen där en kvinna skalar potatis, och det är just det enda hon gör? Svaret är ja.
9. Il divo: Den här filmen har en miljon minnesvärda scener som går ut på att en kristdemokratisk politikerpamp från förr som ser stel ut. Bland annat får vi i en alldeles briljant scen se ett gäng gubbar och tanter i något slags märkligt palats plötsligt bryta upp i dans.
10. The band's visit, regisserad av Eran Kolirin, är en film om en polisorkester från Egypten som ska spela i Israel. Det är trubbel så klart. Jag har ännu inte riktigt förstått vad som var bra i filmen men jag kommer ihåg flera av scenerna. I en scen är flera av musikerna inbjudna på besök. De tittar på tv. Stämningen är skum och besvärad. Musikanterna skruvar på sig. De kollar tecknat.
vilket får mig att associera till:
11. Uzak, en turkisk film av Nuri Bilan Ceylan om en man som får besök av sin kusin. Kusinernas vardag är inte helt friktionsfri. Kusin #1 röker på balkongen. Den andra vankar runt. I en scen ser de på TV. För att skapa antagonism har värden slängt in Stalker i spelaren. Den andra gäspar ostensivt. När kusinen gått och knytit sig switchar värden ledigt från Tarkovskij till en porrfilm.
(okej, det här inlägget är mest en dålig ursäkt att propagera om filmer som jag gillar.)
PS: Om ni inte gör det redan, kolla in serien om filmhistoria från Teema. En hel del bra där, åtminstone enligt den här tittaren.
11 September 2012
Tim Hecker - Ravedeath, 1972
10 September 2012
gör dr. Freud arbetslös (vardagens små tricks II)
Emellanåt brukar jag i en stämning av regression och angst drömma att jag är tillbaka i gymnasiet där jag måste ta någon obegriplig kurs. Mariehamn ändrar hela tiden skepnad i de här drömmarna, som är ytterst arkitekturmedvetna. Mariehamn vindlar och jag måste av någon anledning studera mera tyska. Nu börjar drömmen sådär igen. Tillbaka i gymnasiet. Jag ska läsa matematik och finska. Men istället för arkitekturens subtiliteter ser jag en brun korridor som är precis wie es eigentlich gewesen ist: ytterst brun och menlös. Det är mycket tidigt, gryning knappt. En bekant lärare stapplar fram, men annars ser jag ingen. Utanför fönstret är det mörkt, bara mörkt. Jag irrar in i ett klassrum där det är finskatimme på gång. Sätter mig ner och blir presenterad som en liten extrastudent. Har du förresten pratat med studiehandledaren, frågar läraren ironiskt. Nej, säger jag och lommar ut i det-bara-bruna. Så slår det mig: vad fan ska jag kryssa fram och tillbaka till Åland för? Varför i helvete ska jag läsa finska och matte? JAG SKA JU SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Sensmoral: JAG SKA SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Klara bud, inga betydelser och förskjutningar i cathexis som behöver redas ut. Se här hur vardagens omedvetna struktur hjälper en på traven mot beslutsamhet och framsteg!
Sensmoral: JAG SKA SKRIVA PÅ AVHANDLINGEN.
Klara bud, inga betydelser och förskjutningar i cathexis som behöver redas ut. Se här hur vardagens omedvetna struktur hjälper en på traven mot beslutsamhet och framsteg!
9 September 2012
knix och knep med presidenten
I dessa dagar är det svårt att hålla en enda tanke i huvudet utan att funderingarna börjar slingrar sig in mot presidentens små råd och tricks för att undvika utslagning. Verkligheten är större än satiren, på miljoner sätt. God natt. Tänk på att det är en dag imorgon också (så undviker man utslagning :))! (läs här)
4 September 2012
tisdag
I förrgår höll jag på att bli överkörd av en bil, reduceras till lindmanmos-på-bil. Eget fel eventuellt, uppmärksamheten som sviktar, röda & gröna gubbar som plötsligt poppat upp ur marken.
Igår satt jag på stol, funderade på text.
Idag är det sånt där väder som det är bara någon gång om året, varmt, annorlunda, överjordiskt ljus.
Jag: sitter på kylskåpsjobbet, lyssnar på skrap från möbler som flyttas, boxar som flyttas, ångestlånar böcker, försöker slå mig till ro med bok utomhus men anfäktas av geting, envis geting - läser en alldeles utmärkt text om arbetarrörelsen och hur arbetarrörelsens kamp måste förstås utifrån ekonomiska förändringar.
Nu är jag trött och hungrig och önskar att någon snäll skulle skjutsa hem mig i taxi eller på hennings lilla kärra. Solen - ute - där.
Igår satt jag på stol, funderade på text.
Idag är det sånt där väder som det är bara någon gång om året, varmt, annorlunda, överjordiskt ljus.
Jag: sitter på kylskåpsjobbet, lyssnar på skrap från möbler som flyttas, boxar som flyttas, ångestlånar böcker, försöker slå mig till ro med bok utomhus men anfäktas av geting, envis geting - läser en alldeles utmärkt text om arbetarrörelsen och hur arbetarrörelsens kamp måste förstås utifrån ekonomiska förändringar.
I dag när kapitalet fungerar alltmer anonymt kan ett stormande av kapitalismens vinterpalats verka omöjligt, men kanske är frågan om maktövertagande viktigare just därför. Kanske är det den utbredda omöjligheten att ens föreställa sig ett omkullkastande av makten som förlamat de revolutionära krafter som produceras i klasskampen, men som tycks ätas upp av klasskampens spontanism - klasskampens och revolutionärernas oförmåga att övervinna kampens immanenta begränsningar.
Nu är jag trött och hungrig och önskar att någon snäll skulle skjutsa hem mig i taxi eller på hennings lilla kärra. Solen - ute - där.
3 September 2012
ännu ett inlägg om feelgood-propaganda om arbete
Jag läser en solig text om hur vi ska lära oss att ha kul på jobbet. En karriärrådgivare konsulteras för att spy ut ännu en snäll och menlös text om att det är viktigt att vi hittar vår grej och att alla kan vara duktiga. Det viktiga är att avliva talangmyter och inse att alla har potential. Alla är bra på något men det krävs träning, jättehård träning. Man ska känna efter och hitta rätt, kanske vill du jobba med barn eller arbeta med dina händer? Livet börjar NU :)
- En sådan här text är precis vad arbetslinjen behöver. Visst är det sant att snacket om topptalanger är båg, och visst ligger det något i att man kan hamna i ett jobb där man inte trivs, att det vore vettigt att byta jobb, fundera om. Men den här sortens rosiga bild och uppmaning till självrannsakan bygger egna myter, ett ständigt positivt tugg om att det är upp till Dig att finna rätt väg, som om det rätta jobbet nog ligger och väntar, bara du vill och är beredd på en gnutta självdisciplin. "Den så kallade tiotusentimmarsregeln visar som bekant att exceptionella prestationer kräver minst 10 000 timmars oerhört fokuserad träning, som i sin tur förutsätter ett brinnande intresse". (När, o Gud, ska detta förpestande idrottsspråk sluta kolonisera alla livsvärldens porer, när?) I den här feelgoodkvarnen är det en alldeles speciellt typ av arbetarmaterial som mals fram, en arbetare som sist av allt ska tänka på att arbete betyder något bortom att själv må bra och få utveckla sina "förmågor". Här formas en arbetare som tacksamt tar emot övertidstimmar som ännu en Utmaning, en möjlighet att finslipa de alldeles egna kompetenserna. Gör jobbet dig orolig, ledsen, förbannad, rädd? Kom igen, ryck upp dig och ta kontakt med en karriärrådgivare så ska du nog se att det löser sig! Bilden av arbetslivet som rullas upp är konsumtionsinriktad, som om du går runt i ett shoppingcenter och snusar på olika karriärmöjligheter, varför inte bli ...? Det som gör mig allra mest förbannad här är att det goda som arbete kan innebära helt placeras in i en människas huvud, som en lyckad korrespondens mellan psykologiska egenskaper och en arbetssituation. På det här viset kommer arbetslivet att betraktas som helt och hållet givet, din roll och plats som arbetare är att hitta ditt lilla fack, din lilla nisch, din lilla kompetensspecialiseringszon - välkommen!
- - Kort sagt: positivt tänkande är ett opium för folket.
Problemet är så klart att de här tankarna snurrar också i mitt huvud. Hur mycket arbetskritisk litteratur jag än läser, hur mycket jag än försöker påminna mig om senkapitalismens arbetsideologier, kommer jag på mig själv med att tänka att det bästa nog vore att hitta ett jobb där man skulle få ta det relativt lugnt, ett jobb där man inte går sönder. Istället för att drömma om syndikalistiska fackföreningar, istället för att tänka på politiken och kapitalismen, hyser jag nyktra och försiktiga förhoppningar om ett jobb som inte tar musten ur en. - En annan typ av opiat, men liknande.
Vad jag behöver är inte en karriärpsykolog. Jag behöver en exorcist.
- En sådan här text är precis vad arbetslinjen behöver. Visst är det sant att snacket om topptalanger är båg, och visst ligger det något i att man kan hamna i ett jobb där man inte trivs, att det vore vettigt att byta jobb, fundera om. Men den här sortens rosiga bild och uppmaning till självrannsakan bygger egna myter, ett ständigt positivt tugg om att det är upp till Dig att finna rätt väg, som om det rätta jobbet nog ligger och väntar, bara du vill och är beredd på en gnutta självdisciplin. "Den så kallade tiotusentimmarsregeln visar som bekant att exceptionella prestationer kräver minst 10 000 timmars oerhört fokuserad träning, som i sin tur förutsätter ett brinnande intresse". (När, o Gud, ska detta förpestande idrottsspråk sluta kolonisera alla livsvärldens porer, när?) I den här feelgoodkvarnen är det en alldeles speciellt typ av arbetarmaterial som mals fram, en arbetare som sist av allt ska tänka på att arbete betyder något bortom att själv må bra och få utveckla sina "förmågor". Här formas en arbetare som tacksamt tar emot övertidstimmar som ännu en Utmaning, en möjlighet att finslipa de alldeles egna kompetenserna. Gör jobbet dig orolig, ledsen, förbannad, rädd? Kom igen, ryck upp dig och ta kontakt med en karriärrådgivare så ska du nog se att det löser sig! Bilden av arbetslivet som rullas upp är konsumtionsinriktad, som om du går runt i ett shoppingcenter och snusar på olika karriärmöjligheter, varför inte bli ...? Det som gör mig allra mest förbannad här är att det goda som arbete kan innebära helt placeras in i en människas huvud, som en lyckad korrespondens mellan psykologiska egenskaper och en arbetssituation. På det här viset kommer arbetslivet att betraktas som helt och hållet givet, din roll och plats som arbetare är att hitta ditt lilla fack, din lilla nisch, din lilla kompetensspecialiseringszon - välkommen!
- - Kort sagt: positivt tänkande är ett opium för folket.
Problemet är så klart att de här tankarna snurrar också i mitt huvud. Hur mycket arbetskritisk litteratur jag än läser, hur mycket jag än försöker påminna mig om senkapitalismens arbetsideologier, kommer jag på mig själv med att tänka att det bästa nog vore att hitta ett jobb där man skulle få ta det relativt lugnt, ett jobb där man inte går sönder. Istället för att drömma om syndikalistiska fackföreningar, istället för att tänka på politiken och kapitalismen, hyser jag nyktra och försiktiga förhoppningar om ett jobb som inte tar musten ur en. - En annan typ av opiat, men liknande.
Vad jag behöver är inte en karriärpsykolog. Jag behöver en exorcist.
2 September 2012
skrivtrötthet, länk, tråkig nyhet
För slö, tom i huvet och allmänt pessimistisk för att skriva. Läs en marxistisk blogg. Tänker på Shulamith Firestone. Tråkiga nyheter. Dialectic of sex & teknikoptimismen, arbetskritiken, könsförtryck & klassförtryck - som en feministisk utopi ställer boken ett antal viktiga frågor/en väldigt fin novellsamling utgiven för några år sen. Läs den. Läser DN. Integrationsministern uppmanar till 'skärpt arbetslinje' i relation till asylsökande:
3. Stärkt arbetslinje – krav på att acceptera jobberbjudande. Regeringen har i och med etableringsreformen tydligt stärkt arbetslinjen och skapat ökade incitament för människor att arbeta. Men fokus på arbete stärks nu ytterligare. Regeringen går vidare med att införa ett krav på nyanlända att acceptera ett erbjudande om lämpligt arbete. Den som uppbär etableringsersättning ska, på samma sätt som den som har a-kassa, vara beredd att flytta till ett erbjudet arbete.
Subscribe to:
Posts (Atom)