Liedman igen

Medan undertecknad sitter på sin bak i förtvivlade ansatser att skriva stipendieansökningar upphittas fina texter om arbete på nätet. Den alltid pålitliga Liedman. Liedman konstaterar, och jag håller med honom, att arbete sällan diskuteras explicit. //En lite underlig grej är att det förs en betydligt livligare debatt i den finska (eller ska vi säga finskspråkiga) vänstern än i den rikssvenska om arbete (visst, ett par specialnummer om arbete i svenska tidskrifter har förekommit). Eller kanske har jag bara missat de svenska arbetsdebatterna?// Liedman tycks mena att arbete varken kan ses som en helt kollektiv eller helt individuell aktivitet. Men ett meningsperspektiv får inte förloras. Jag håller med. Varför är det så svårt?

bajsbloggen

I allmänna stämningar av missmod/skrivkramp/irritation finns det inget som är bättre medicin än detta, att påminna sig om DEN MANLIGA KONSTNÄREN OCH DET MANLIGA GENIETS EXISTENTIELLA VÅNDOR:

dagens citat

"Vi får helt enkelt förlika oss med våra gener och komma ihåg att deras uppgift är att göra oss urvalsmässigt konkurrensdugliga, inte att göra oss lyckliga. Frustration och missnöje är tillvarons defaultläge. Allt annat är ren bonus."

Å hör sen.

bokblogg

Jag hittade nyss till bloggen Fantastiskt aparta bokjävlar i udda categorier. Den verkar kul. Det senaste inlägget handlar om lyxpoeten Stefan Hammarén, som för övrigt nyss gett ut en bok på h:ström, S:t Största Skabaréerboken, på läslistan (läs recension i Tidningen Kulturen skriven av självaste Teratologen).

old stuff

Indiemusik från Ötzis ficka. Mjuk som smör. Ibland vill man (som Helmut Kohl) ha smör.

Ner med reifikationen!

Tidskriften Nya Argus är bra. I nr. 11-12/2010 finns en ledare av Trygve Söderling som är riktigt fantastisk. Läs den. Söderling analyserar förtjänstfullt bakgrunden till varför tanken att ett lands kulturliv ska ägnas åt "det nationella varumärket" måste vara helt från vettet. Om man går med på att natioenlla varumärken är viktiga förvandlas intellektuella till ett slags PR-människor. Det här rimmar illa med att ha något viktigt på hjärtat som man vill nå ut med (t.ex. att prata om en manlig våldskultur, för att nämna ett aktuellt exempel som Söderling diskuterar). Vad den här artikeln lyfter fram är att ett antal omständigheter gör att en tänkande offentlighet kvävs. Och så kan jag tillägga att övergången från ett resonemang utgående från Gramsci till ett annat om ... Pär Stenbäck gör mig på fantastiskt gott humör, oklart varför.

Kruxet är att en utredning av typen ”Varumärket Finland” är ett hypernationalistiskt projekt: det uttalade målet är att peppa upp just den finländska självkänslan. I välkänd självhjälps- och företagsseminarieanda ska vi hitta vår ”inre hjälte”, gå omkring och mumla att vi som finländare är starka, kloka och vackra. Däremot ska vi blunda för realiteter som arbetslöshet och växande ojämlikhet, skolmassakrer och självmordsstatistik, eftersom kritiskt tänkande som beaktar hela bilden kan störa den mysiga stämningen. ”Finland är redan nu det bästa landet i världen” säger rapporten på sin första sida.

Voice of the seven woods - The Journey

Drömsk akustisk gitarr. Uttänjda, vibrerande toner. Det ödesmättade. En riktigt fin skiva som befinner sig i det enkla och det improviserade. Lyssna på den. Kning Disk - ett fantastiskt skivbolag.

Janet Frame - Mot ännu en sommar

Om jag inte hade sett Jane Campions fina film An Angel at My Table så skulle jag kanske inte ha börjat läsa Mot ännu en sommar. Campions film handlar om författaren till boken i fråga. Det är en bra film - och det här är en bra bok. Jag har inte läst något av Frame tidigare. När jag plockar upp boken på biblioteket (inte Åbos, tyvärr) blir jag emellertid lite skeptisk. På bokens pärm står det något om en enastående vacker roman och fantasins magiska kraft. Tja. Om man tycker att ibland brutna satser om snor och kosjukdomar och vädret och rädsla är vackra, så, all right. För visst, det är på sätt och vis en vacker roman ("Det är meningslöst att säga Freud, Freud. Folk gör faktiskt det. Som att krama ur en gammal svamp."), men knappast på ett helt konventionellt sätt. Språket är väldigt varierande - historien och tematiken kräver en sådan variation. I romanen är fantasin knappast odelat positiv: den är både magisk och lömsk. Frame lyfter fram fantasin på ett ytterst rikt sätt. Fantasi, i romanen, är en form av flykt, men också spontana minnen och associationer, fantasin är också både en fantasi som gör huvudpersonen blind för omgivningen och, i andra avseenden, något som skapar kontraster i romanen.

Mot ännu en sommar är en ohygglig roman. Den handlar om Grace, som är författare. Hon bor i ett grått London, men hon drömmer sig tillbaka till sin uppväxt i Nya Zeeland. Under ett veckoslut hälsar hon på ett par bekanta som bor i en liten stad "i norr". Grace har enorma svårigheter med att hantera sociala situationer. Hon är hypermedveten om hur hon ter sig inför andra. Eller hur hon kanske, troligen, eventuellt, ter sig i de andras ögon. Varje gång hon säger något, är det som om det inte är "hon" som talar, men ändå är det "hon". Bokens dialog är briljant, för den skildrar hämningens och rädslans uttryck väldigt lyhört. Likt en Sarraute har Janet Frame en stor förståelse för ett slags förgiftande självmedvetande som gör att alla situationer går i lås. Mot bakgrunden av Grace' medvetenhet framstår svamlet, plattityderna, de insmickrande artigheterna, babblet, som något ytterst fruktansvärt. Poängen är dock inte, tror jag, att beskriva det sociala livets essens. Inte alls. Frame skriver om rädsla, bottenlös rädsla, en rädsla som förvandlar varje situation till en oändlig själslig prövning. Det är en brutal roman, och det är svårt att hålla den på avstånd. Den kryper under skinnet på sin läsare, denna läsare. Även om Mot ännu en sommar skrevs redan 1963 kom den ut mycket senare. Enligt vad som sägs betraktade Frame den som alltför personlig.

Eleh - Location momentum (2010)

Om man har det minsta intresse för experimentell musik ska man lyssna på Eleh. Skivan Location Momentum befinner sig i många avseenden på det hörbaras gräns. Skivan kretsar kring frekvenser, avbrott och vibrationer - framför allt: hur ljud känns i huvudet, i kroppen, i magen. Jag kan inte säga annat än att Location momentum är en spännande upplevelse, spännande på ett sätt som överskrider ett rent teoretiskt utforskande (som förstås också är helt i sin ordning). Att lyssna på ett spår som "Observation wheel" är ett exempel på hur dynamisk skivan är. Ett brummande drön avbryts av skarpa ljud och vitt brus. Det som är förbryllande är att det låter mjukt, helt paradoxalt mjukt. Eleh lyckas alldeles fantastiskt bra med att kontrastera olika ljud med varandra. Paletten han jobbar med är dock väldigt, väldigt begränsad - men det fungerar. Om du vågar låna ditt öra, eller snarare hela din varelse, åt den här skivan, så kommer du åtminstone att upptäcka en artist som på ett briljant sätt visar varför "abstrakt" musik inte har något med tråkighet eller torrhet att göra. Eleh är i hög grad en skiva som lever. Det är inte alltid lätt att förstå sig på vad det är för något man konfronteras med - men de här ljuden gräver sig in i en.

ett banalt inlägg om piratdjungeln

M Lindman är inte rustad med en ängels tålamod.

Detta blir speciellt tydligt i samband med strulande teknik. I flera år har jag förundrat mig över den sk. torrenttekniken. När jag frågat bekanta om den har det ofta sagts att det är hur enkelt som helst, tryck DOWNLOAD. En barnlek, no probs. Det får mig att känna mig som en idiot. Jag är inte den mest tekniskt kompetenta människan på klotet. Trots detta blir jag lite nedslagen av mina erfarenheter av att fördjupa mig i piratism såsom den ser ut år 2011. Napster förstod jag, liknande tjänster också, tills folk övergav dem (eller att vissa av dem ryktades "skada din dator"). Nu är jag vilse.

Jag har inget problem med att betala för musik och filmer - det gör jag i olika former, mera och mindre vettiga (ja, jag använder Spotify även om jag vet att det är problematiskt på ett antal sätt). Det är OK att musiker ska kunna ägna sig åt musik som ett yrke (det finns olika invändningar mot detta sätt att argumentera - jag vet). Men ibland vill jag ha lite ovanligare saker som jag inte känner till tillräckligt väl för att kontakta skivbolaget i Ungern, Memphis eller Osaka, eller för att betala en dyr peng för att få en eventuellt intressant LP distribuerad ända hit. En blandning av lathet, bekvämlighet, otålighet, begränsade ekonomiska resurser - och en nyfikenhet på musik som naturligtvis på olika sätt konstitueras av olika tekniska möjligheter och omöjligheter. Lyxproblem.

Okej. Då försöker jag ladda ner. 1. Installera torrentklient. Något program dansar ner på skrivbordet och gör sig genast ytterst påfallande. Jag blir orolig och undrar om jag valt rätt klient. 2. Försöker hitta en fil. Tusen resultat. 3. Orienterar mig bland VIRUSVIRUSVIRUSACHTUNGFARA!DANGER!, pornografiska pop-ups (RussianGirls4U), mystiska återvändsgränder, tomma sidor, enträget blinkande fönster, något som börjar ladda men som inte leder någon vart. 4. Sådär håller jag på ett tag, medan min arsenal av fula ord ökar exponentiellt. 5. Jag tänker att jag ger fan i den här skiten, jag vill trots allt ha en dator imorgon också. Det är något som jag inte verkar fatta, men jag vet inte vad, kanske är det flera saker, kanske är det en fråga om vana, uthållighet, tålamod - men det får vara just nu. 6. Efterarbete: rensa bort onödiga program man fått "på köpet", på ytnivå, i Kontrollpanelen, i webbläsaren. Jag ber till Gud att allt är borta nu. Det är frustrerande att hitta spåren av skumma program och filer. (Och så börjar jag fundera kring den otäcka mängden bilder och metaforer som lätt anmäler sig här, främmande programvara, rensa bort)

Kanske är det någon mystisk knapp man kan trycka på som gör det hela fullständigt enkelt. Jag har inte hittat den knappen.

SLUTSATS: Jag vill ha klara gränssnitt. Kaos gör mig neurotisk - och sur. Jag vill inte få erbjudanden om att köpa en universitetsexamen, äta-allt-man-kan eller förlänga mitt könsorgan när jag ägnar mig åt att söka musik. Är detta en utopi? Är detta skumt? Är mängden reklam, icke-platser, förvirring, något som man helt enkelt måste acceptera och som man kan lära sig att bortse ifrån, klick/klick/klick? Vad kan man egentligen kräva om man vill ladda ner saker gratis? (Att uppmärksamhet är konstituerad av historiskt specifika situationer och av olika former av teknologi är något som just här slår mig som fullständigt uppenbart.)

SLUTORD: Jag drömmer med jämna mellanrum mardrömmar som går ut på att min dator, som på något sätt också, i drömmen, är en förlängning av min kropp och mitt medvetande, drabbas av något extremt virus som gör att fönster multipliceras i oändlighet och att jag inte får något stopp på det. Jag ska nog inte se fler filmer av Cronnenberg.
SLUTORD: Jag blir luddit.

EDIT: Efter lite hjälp från omvärlden vet jag mer om vilka knappar som ska tryckas på. Tack!

re: Suicide

Det görs alldeles för lite musik som kopplar ihop rockabilly, Suicide och kontemporär lo-fi. Dirty beaches är ett lovande band.

historiens bästa poplåtar II

Ledsamma nyheter

Asymmetri

På grund av olika omständigheter sysselsätter jag mig just nu med Hannah Arendts tänkande. En sak som slår mig när jag läser Elisabeth Young-Bruehls berömda (och omfångsrika) biografi om Arendt är en fråga som alltid tas upp i samband med kvinnliga filosofer. Dvs.: hur förhåller de sig till feminismen? Som många vet, var Arendt till största del negativt inställd till den kvinnorörelse som hon såg i sin samtid. Men det intressanta är att kvinnliga filosofer antas ha en formulerad åsikt om kvinnors ställning i samhället och kanske också i filosofin. Om de inte har det ses det som konstigt, eller som en brist. (Jag har läst liknande utredningar om Simone Weil) Men naturligtvis frågar ingen om vad Heidegger eller Adorno eller Wittgenstein eller Husserl eller Sartre eller Rawls eller Nozick tyckte om feminism eller betydelsen av kön i den filosofiska verksamheten. Att Arendt och Weil förhöll sig politiskt passivt till frågor om kön tas som något som är värt att kommentera, och man försöker ibland spåra skäl till ointresset för frågor om kön till olika aspekter av deras filosofiska tänkande (t.ex. hur Arendt pratar om socialitet, kollektivitet och förenhetliganden). Att raden med manliga filosofer var passiva (det finns några undantag: Derrida, Foucault och Deleuze) har jag faktiskt ALDRIG sett att någon skulle ha plockat upp till diskussion. Skälet är självklart, men djupt suspekt: kvinnliga filosofer är också KVINNOR. Kvinnor konfronteras i sina liv med frågor om kön. Kanske vill man t.o.m. säga att det är kvinnors ansvar att ha en åsikt om feminism. Min kritik gäller förstås inte det, att kvinnor kontronteras med frågor om kön i sina liv. Det är ett trist faktum (men vad detta betyder är mycket komplext - och sammanhangsbundet). Det konstiga är att mäns, och därmed också manliga filosofers, ointresse för kön och feminism tas som ett naturligt faktum, en självklarhet, något som ingen ens kommer att tänka på, ännu mindre lyfta upp som en filosofisk fråga relaterad till deras övriga filosofi. (Däremot händer det relativt ofta att biografer och filosofihistoriker ställer frågor om filosofers politiska åsikter, trots att en filosof kanske inte på ett omedelbart sätt sysslar med politisk filosofi - jag menar "partipolitik", vänster, höger, borgerlig, konservativ osv. - tänk på den eviga och evinnerliga diskussionen om Wittgenstein ska betraktas som en konservativ tänkare) Föreställningen att kvinnor, men inte män, har ett ansvar att vara medvetna om kön är problematisk på en mängd olika sätt. SÅ HÖRNINI: VILKEN INSTÄLLNING HADE NOZICK TILL FRÅGOR RELATERADE TILL KÖN OCH HUR FÖRHÖLL HAN SIG TILL DEN SAMTIDA FEMINISMEN OCH VAD SÄGER DETTA OM HEIDEGGERS FILOSOFI I ALLMÄNHET???? (Och samma med Heidegger, Adorno, Sartre, Wittgenstein, Frege.)

filosofi med Patrick Swayze!

historiens bästa poplåtar I

Robert Walser

Den här har jag missat! En essä om en författare i Musils generation som skriver minst lika virrigt - och minst lika säreget - som Musil: Robert Walser. Läs hans mikroskrifter. Det är saker, det. Det jag minns från Walser är att han kan beskriva en helt alldaglig utflykt både distanserat och drömskt, och plötsligt är man kastad in i någon helt annan scen, och man vet fan inte hur man hamnat där. Formen för texterna är ofta överdrivet pastoral. If that makes sense.

Två år med Musil

Under två års tid har jag och en vän ägnat oss åt högläsning av Robert Musils fantastiska bokklassiker Mannen utan egenskaper. Nu inleddes ett tredje år med Ulrich, Walter, Clarisse, Diotima, von Stumm, Leinsdorf och alla de andra karaktärerna i Musils vindlande roman som omfattar mer än tusen sidor. Träffarna har varit oregelbundna, men icke desto mindre har Musil och baren Kerttulin kievari (Åbos avgjort trevligaste krog) blivit en självklar rutin. Vi befinner oss i mitten av boken. Om ni mot förmodan inte redan vet det så liknar Mannen utan egenskaper ingenting annat. Bokens stil är en blandning av filosofisk essä, historiefilosofisk utredning, politisk satir och cynisk uppgörelse med mänskliga relationer. Proust är kanske den vettigaste jämförelsen. Precis som Proust jobbar Musils text på flera olika plan. Bådas projekt är helt omöjliga, rasande pretentiösa, inga spärrar. Ingen av dem hann slutföra sina mastodontverk. Musils beskrivningar av det virriga och oöverskådligt pompösa byråkratihelvetet Kakanien - Österrike-Ungern, känns, i dessa tider av misch-maschiga kulturhuvudstadsår, mer aktuella än någonsin. I dagens avsnitt läser vi:

In such circumstances a foreign embassy may well be facing a hard task when trying to find out what is actually going on. The diplomatic representatives would gladly have drawn their wisdom from Count Leinsdorf, but His Grace placed obstacles in their way. In his work he found anew day by day the contentment that solid achievement leaves at its wake, and what foreign obsevers beheld in his countenance was the beaming serenity that comes from operations proceded in good order. Department One sent a memorandum; Department Two replied; when Department One had been notified of Department Two's reply, it was usually advisable to talking it over in person, and when an agreement had been reached in this fashion, it was decided that nothing could be done about the matter; and so there was always something to do.

Skojigt nog ägnas Musil en del uppmärksamhet i Sverige just nu. På P1 högläses Mannen utan egenskaper, och också några avsnitt av Filosofiska rum har handlat om Musil. Om något år ordnas det dessutom, jag minns inte var, en internationell konferens om Musil!

något gammalt, något

Jag har inte lyssnat på någon ny musik på evigheter. Istället gräver jag i gamla, dammiga högar med CD-skivor.

Lambchop är soundtracket till att navigera bland oceaner av snöslask. Lambchop är soundtracket till att sova till kl 14. Lambchop är soundtracket till huvudvärken. Lambchop är soundtracket till att bestämma sig. Lambchop är soundtracket till att läsa en rad i taget, sedan nästa. Lambchop är soundtracket till ännu en kväll på baren. Lambchop är soundtracket till stillastående tid, dötid, mellantid, genomtid, bortomtid, fuck you forever-tid. Lambchop är soundtracket till värmebatteriet. and with the coldness comes a quiet interrupted by a sound. Lambchop är soundtracket till en oro som smyger sig på. Lambchop är soundtracket till att fundera. Lambchop är soundtracket till nykter sentimentalitet. Lambchop är soundtracket till att stanna hemma. Lambchop är soundtracket till grannens fis i trappuppgången. Lambchop är soundtracket till att somna i en bok. Lambchop är soundtracket till att skita i det den här gången också. Lambchop är soundtracket till att gå till butiken i pyjamas. Lambchop är soundtracket till att skjuta upp saker till i övermorgon. Lambchop är soundtracket till en begynnande förkylning. Lambchop är soundtracket till att vakna till ur en oändlig trötthet.

VETENSKAPEN!

Den FANTASI som forskare i psykologi och neurologi ger prov på har länge varit ett av vetenskapens största MYSTERIER. Samma exceptionella fantasiförmåga tycks delas av människor på "vetenskapliga" tidskrifter och redaktioner. Jag tror att VETENSKAPLIGA UNDERSÖKNINGAR (kanske utifrån experiment med ENÄGGSTVILLINGAR som får titta på BILDER av HJÄRNOR och KROPPAR och SITUATIONER) kunde påvisa GENETISKA BETINGELSER för denna starkt utvecklade förmåga hos vissa individer. Inga andra djurarter tycks uppvisa samma tendens till fantasi, trots att också vissa djurarter i någon mån kan sägas ha en förmåga till fantasi. Naturligtvis är det så, att OMGIVNINGEN, med andra ord MILJÖN, samverkar med gener på ett mycket komplext sätt. Men vetenskapliga undersökningar kan visa hur vissa genetiska förutsättningar ÖKAR SANNOLIKHETEN för att ett visst beteende (i detta fall att koka ihop osannolika forskningsrapporter) ska utlösas.

(Jag läser DN igen, om hur kvinnors tårar, ja det är ju kvinnor som gråter mest!, har varit en svår nöt för vetenskapen att knäcka, men nu har några fiffiga forskare kommit på en smart hypotes: kvinnors tårar minskar den manliga sexlusten. Jag VET att det här knappast/troligen inte/förhoppningsvis inte är seriös forskning, men ändå blir jag helt perplex av att någon människa x någonstans på klotet har KOMMIT PÅ det här perspektivet.)

frustration

språkfejden

I dagens Husis läser jag ett av de vettigaste inläggen på länge i den för närvarande väldigt högljudda språkdebatten (mysgubbar mot icke-mysgubbar). I en kolumn antyder Merete Mazzarella att diskussionen om obligatorisk svenska i finska skolor kommit att föras på ett problematiskt sätt, med begränsad förståelse för vad det kan innebära att lära sig svenska i en finsk skola. Det håller jag med om. I debatten har finlandssvenska skribenter frammanat en uppspaltning i Vi finlandssvenskar som värnar om VÅRA rättigheter (nu är det K-R-I-S) och Finnarna som inte vill/orkar lära sig svenska språket. Tonen i diskussionen är sällan konstruktiv. Ibland är det haverism som spökar, ibland paternalism. Att till exempel jämföra undervisningen i svenska med undervisningen i ryska i skolor tycks vara tabu.

De fina poänger som Mazzarella gör handlar om hur att lära sig tala ett annat språk än modersmålet ibland handlar om andra saker än det rent formella; om att skämmas eller ha dåligt samvete för att man pratar språket bristfälligt. att tro sig märka att den andre blir otålig när man gör stapplande försök att tala ett främmande språk. Hon nämner något som många känner igen sig i: att få ett surt bemötande av en tjänsteman på någon myndighet, högst antagligen på grund av att personen ifråga inte kan svenska.

Jag växte upp på Åland. På min tid (-----)  avskydde de flesta elever och studenter undervisningen i finska. Finska var ofta det ämne som hatades ivrigast och mest högljutt. (Det är frivilligt att läsa finska på Åland.) Vad var det som fick finskan, och inte franskan, tyskan eller latinet (som några glatt läste) att framstå som så plågsam? Så klart handlade det om mer än en sak. En del av aversionen kan spåras till en mycket formell undervisningsform, där all energi gick åt till att plugga grammatiska regler snarare än att utveckla förmågan att lära sig tala och förstå. (Några lärare gjorde sitt bästa för att komma till rätta med det här.) En hel del studenter delade dessutom många ålänningars misstänksamhet mot allt finskt. Man har vant sig vid att det ska råda en viss antagonism mellan det finska och det åländska, och faller själv in i samma spår (själv satsade jag extra mycket på finskan som en form av tonårsrevolt, och läste finska litteraturklassiker - nu är allt dessvärre glömt). Sedan tror jag också att en del åländska elever tror att det är meningslöst att lära sig språket, när de ändå planerar att vidareutbilda sig, eventuellt arbeta, i Sverige. Att franska och latin inte upplevdes som meningslöst - ja, jag har ingen förklaring. Det är heller inte speciellt förvånande att det gav en viss status att uttrycka sin aversion mot finskan: då var man normal, och ingen plugghäst. Att ogilla finska blev en jargong. (Jag vet mycket lite om hur diskussionen går på Åland idag. Kanske har saker blivit bättre.)

 Att tala om skam, fördomar, grinighet, pinsamhet är förstås på ett sätt mycket svårare än att tala om formella rättigheter (eftersom här sätts vi själva på spel: visar jag tålamod med någon som gärna vill tala svenska med mig? hur reagerar jag när jag inte får service på mitt eget språk? hur bemöter jag sura tjänstemän?). Men enklare också, eftersom det handlar om vardagliga situationer. Det är inte konstigt att känna frustration när man, som jag, på sin skitfinska inte lyckas göra sig förstådd när det gäller att inhandla en alldeles SPECIELL kabel; i den svettiga butiken, jag vill ha mat NU och inte stå här och ... Andra exempel är lika enkla att förstå, som min mormor som blev glad då personalen på ålderdomshemmet talade finska. Ett annat exempel som inte heller är rocket science är den pinsamhet som kan uppstå i ett sällskap där de flesta talar finska och en talar språket endast behjälpligt. Sådana situationer befinner jag mig ibland i, och emellanåt leder sådana duster med den egna oförmågan och sociala klantigheten till en allmän upplevelse av hopplöshet: jag vill absolut förkovra mig i det finska språket, för det blir ju ändå inte bra.

Språk handlar oftast inte om att förmedla information, utan i många situationer skämtar man, tröstar någon, berättar en historia, vill man uttrycka hur något slog en som något, vill man säga något på ett diskret sätt, visar man att man inte förstår poängen  (Intressant nog ger den här modfälldheten i andra sällskap, där jag känner mig så pass avslappnad så att jag struntar i om jag uttrycker mig korrekt eller inte - det är ju knappast så att mina kunskaper i finska mirakulöst förbättrats.)

Det är sällan som de här väldigt konkreta sakerna tas upp på de finlandssvenska debattsidorna (sådana exempel finns också, men trist nog är det ofta den indignerade och förorättade tonen som dominerar: att inte JAG fick service på svenska i bensinmacken i Polvijärvi - utan självdistans.). Att tala ett språk handlar om sociala situationer, relationer som kan vara både hierarkiska och könade, sårbarhet, att få ärenden uträttade, frustration, glädje, slutenhet, att få något sagt som man vill ha sagt, att ge riktig information, att kunna hjälpa till, att småprata. Att glömma sådana dimensioner gör att debatter om språkkunskaper går på tomgång.

rehearsing my thoughts

Det förlegade förtrycket

Man tänker ofta att idéer om historisk utveckling är hopplöst föråldrade.
Intressant nog är det just föreställningar om det hopplöst föråldrade som tenderar att uttrycka en form av optimistisk tilltro till att historien på ett närmast automatiskt sätt vandrar mot det upplysta och det goda. Den här formen av tänkande ser man bland annat i de kritiska röster som riktats mot serien Mad Men: de här whiskypimplande mansgrisarna tillhör en förgången värld. En mera intressant kritik mot Mad men handlar om att serien samlar enkla poäng genom att framställa en klyfta mellan den tid som serien skildrar - sextiotalet - och den intelligenta åskådaren som minsann varken är en valiumknaprande hemmafru eller en man som kläcker ur sig sexistiska kommentarer utan att själv förstå vidden av dem. Mad Men låter tittaren gotta sig åt dåtidens barbari, bekvämt tillbakalutad i förvissningen om att han själv är annorlunda än de där reklamnissarna. Jag är inte säker på om jag håller med om det här (jag tycker att Mad Men är komplexare än så), men jag tycker att det är en betydligt intressantare form av kritik än att anklaga serien för att skjuta förbi målet.

Hur skapas en trygg medvetenhet om att "vara upplyst"? Det är frestande att se förtryck (i olika former) som något som alltid är rester av ett tidigare samhälle; förtryck symboliserar gamla kvarlevor, förlegade tankesätt, rigida system som inte riktigt putsats bort. Förtryck befinner sig alltid, tänker man, på upplysningens tröskel. Kanske är det inte obegripligt varför man lätt tänker så. Att erkänna något som förtryckande är i någon bemärkelse att ta avstånd från ett perspektiv. Men risken är att förtryck kommer att ses som en kunskapsfråga, något som man kan uppnå fullständig klarhet i, om man är intellektuellt ärlig. Tanken är då att eftersom vi idag har en "utbredd" medvetenhet om könat förtryck, består det feministiska projektet av att rensa bort förlegade samhällsformer och gamla sätt att tänka.

Det här slår mig som en förljugen och förenklad bild av vad förtryck kan vara. Då tänker jag på en skala av saker som våld mot kvinnor, utbredda våldtäkter, ibland systematiska, en Julian Assange som kallar Sveriges feminism ett "Saudi-Arabien", sexistiska kommentarer av olika slag, orättvisa ekonomiska förhållanden som klart är könade, heterosexism, att glömma köna(n)de aspekter, att underlåta att handla fastän man borde i relation till en sexistisk kommentar, förväntningar, frågor, insinuationer.

För det första verkar det här som om medvetenhet har ett slags kumulativ form. Förr i tiden var man inte medveten. Nu är man medveten. Gammal skit raderas bort - vi blir mera medvetna om vad som är rättvist. - Tillåt mig att tvivla. Visst kan man se hur omedvetenhet och medvetenhet sliter mot varandra, och att man ofta tänker: om du är klar över x, borde du också vara klar över y. Men här är problemet medvetenhet ses som något man har eller saknar, som stadier i en process. Eller som logiska relationer mellan satser som ett ärligt och redbart tänkande förmår gestalta ("alla människor är jämlika" alltså .... x är en människa). Det här är en dålig bild, och lika dåligt fångar det nog vad man vanligen menar med att "medvetandegöra". Framför allt är det en väldigt in/smickrande tanke att ja, nu när vi har kommit så långt i jämställdhetsprojektet på det personliga planet, kan vi ägna oss åt att fundera på företagsstyrelserna eller andra s.k. kulturer. Det som jag vill åt är att det är fel att se förtryck i olika perioder och olika livssituationer som systematiskt relaterade till varandra. Men också: en viss bild av medvetenhet, också med avseende på kön, är inte vilket medvetande som helst - det är ingenjörens välmenande medvetande. Låt oss vara förnuftiga....

Att tänka på förtryck som alltid förgånget är också insmickrande i en annan bemärkelse. Det samtida jämställdhetsidealet är det enda intellektuellt redbara. Vi har projektet klart för oss. De flesta strukturer är redan på sin plats (vi får ägna oss åt vilket yrke som helst, marknadens frihet, alla har rösträtt, personliga relationer saknar koppling till övergripande strukturer). Det är vi alla, upplysta människor, överens om. Det som kräver en ansträngning är att få syn på de dunkla hörn i samhället där dessa upplysta principer ännu inte gjort sig gällande. Det i egentlig mening nutida är alltså upplyst och framåtsträvande. - Utifrån detta står vi alltid på något sätt utanför orättvisa relationer, med ena foten i upplysningen och det framåtsträvande.

En gubbe klubbar ner sin fru i nån förort - hopplöst föråldrat handlande! Här krävs det upplysning för hela slanten!

Att kritisera föreställningar om det sk. upplysningsprojektet är naturligtvis skåpmat (också inom feministiskt tänkande, naturligtvis). Kanske just därför är det så intressant hur ingrodd bilden av upplysning är i diskurser kring kön, diskussioner som man hör i samtal och läser i tidningar. Vad beror det på? Hur hänger den här förståelsen av jämställdhetsprojektet ihop med bilder av kapitalism och arbetslivet?